Gunnar Wetterberg, som presenteras som "Historiker", skriver på DN Opinion om "färglösa riksdagsledamöter". Jag vet inte vilka han åsyftar, han kanske tänker på de han har röstat dit?
Jag är tämligen nöjd med mina västsvenska representanter i alla fall. Hans Linde (Göteborg) röjer i utrikesutskottet, Rossanna Dinamarca (Älvsborg) försvarar grundläggande mänskliga rättigheter mot borgerlig barbari i utbildningsutskottet, Bohuslänningen (Nja) Wiwi-Anne Johansson driver på i miljöfrågor medan Skaraborgs representant försöker hålla Alkoholkapitalet stången. Nog jobbar de på hårt alltid!
Rent seriöst så finns det vissa poänger i problemformuleringen; att riksdagsledamöterna i allmänhet är relativt okända. Samtidigt är det lite förenklat att tro att allt blir guld och gröna skogar bara riksdagsledamöterna blir avideologiserade mittentjommar som bara försöker få så mycket stöd som möjligt från staten till sin hemregion...
Tänkte försöka skriva lite om varför det är bra med parlamentarism, t.ex. att politik blir en kollektiv process. Eftersom jag inte får ur mig något bra, så gör jag kortfattat några kommentarer på tokiga saker han skriver:
* "Slavar under partiledningen". Eh, att ledningen har inflytande kan ju till viss del handla om att partiledningen är vald för att ta ett samordnande ansvar. Rent konkret har faktiskt inte partiledningen särskilt mycket makt över vem som hamnar i riksdagen. Det bestämmer distriktens medlemmar ganska enväldigt. Därför förstår jag inte tjafset kring IPRED och liknande. Det är bara att försäkra sig om stöd i sitt hemdistrikt så är problemet löst...
* "Sd och Nyd kan komma in och skapa osäkra majoriteter." Ja- men då blir det ju lite mer livat i Riksdagen som GW ville... Dessutom så är det ju minst sagt obehagligt att tycka att det är "jobbigt" om väljarnas åsikter får genomslag!
* "Specialiseringen". Det är intressant att samma borgare (och högersossar) som applåderar expertstyre och avdemokratisering av t.ex. finanspolitik, tycker det är problematiskt med riksdagsledamöter som blir duktiga inom ETT område och i stora drag litar på sina partikamrater i andra frågor. Har väldigt svårt att se hur det i praktiken skulle kunna fungera på något annat sätt.
Det eviga tjatet om att det finns för många riksdagsledamöter. Här avslöjar sig högerkrafternas egentliga agenda. Samtidigt som de beklagar att riksdagsledamöterna inte är folkliga nog, vill de minska dem. Samtidigt som de tycker att riksdagsledamöterna inte granskar regeringen tillräckligt, vill de öka deras arbetsbörda. Samtidigt som de tycker att vi ska införa enmansvalkretsar så vill de minska antalet ledamöter så att den eventuella positiva effekten av "närheten" helt försvinner. En halvering av riksdagsledamöterna skulle till exempel medföra att hela Jämtland skulle vara EN valkrets för ETT mandat.
Det finns en anledning att det framförallt är högersossar och moderater som lyfter frågan om färre riksdagsledamöter - i deras partier skulle det delvis fungera med färre ledamöter. En halvering (med samma proportionella system) av Vänsterpartiets ledamöter skulle göra det betydligt svårare för riksdagsgruppen att göra ett fullgott jobb och hänga med i alla frågor. Det är skillnad mellan typ 25 ledamöter och typ 12. För att inte tala om hur illa det skulle bli med ett majoritetsvalssystem där antingen vi helt utrensas (kanske någon enstaka protestmandat i någon valkrets i norr) eller där vi på gemensamma vänsterlistor behåller några mandat till. Det inskränker demokratin och låter dem som har tolkningsföreträdet i den offentliga debatten sätta dagordningen.
Helt enkelt som vanligt när en SACO-företrädare uttalar sig: Borgerlig dynga.
Vill man höja temperaturen i riksdagen (och i politiken generellt) finns det säkert flera saker man kan göra, som inte minskar bredden i svensk politik. Fler deltidspolitiker till exempel. Kanske även följande tre skulle sätta fart på systemet:
- Ta bort kvittningen så ledamöterna faktiskt måste delta i riksdagens arbete.
- Genomför Birgitta Dahls förslag om att ledamöterna ska sitta partivis i riksdagen.
- Inför rotation på riksdagsledamöterna. Sätt stopp för ombudsmän och andra broilers som invaderar riksdagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Instämmer. Småpartierna behövs för att hålla pressen på de stora. Majoritetsvalkretsar och tvåpartisystem leder till stagnation. Det är svårt nog som det är för små partier att göra sig gällande. Kompromisser är sunt och leder till att den politiska inriktningen nyanseras.
Personligt ansvarsutkrävande är inte så viktigt att man ska kasta ut barnet med badvattnet.
Skicka en kommentar