En hårfin linje...

Var på ett seminarium i lördags om hedersrelaterat våld som onekligen fick en att tänka. Den som höll i seminariet var Ahre Hamednaca, grundare av Sharifs hjältar i Stockholm. Sharif betyder "heder" på arabiska.

Onekligen ett aktuellt ämne med tanke på ett inlägg i DN i dag där socialborgarrådet Ulf Kristersson vill ha en utredning om mäns våld mot kvinnor. Vackert, problemet är bara att han fokuserar lite väl mycket på behovet av att "lära" invandrare om vår fina feministiska svenska kultur. Inte rumsrent och inte sant. Sanning är att mäns våld mot kvinnor och barn är så omfattande att det klassificeras som ett folkhälsoproblem av bland annat Västerbottens läns landsting.

Givetvis får sådana inlägg de svar de förtjänar. Samtidigt så får ett sådant förslag också de primitiva svar som den enögda vänstern ger mot allt som eventuellt går att klämma in i "rasismfacket", t.ex. skriver Ali Esbati en kommentar på inlägget som helt missar var fokuset i artikeln ligger.

Att en moderat skriver "det traditionella våldet i hemmet" må vara dåligt formulerat, men det är ändå ett rejält erkännande av att det finns ett utbrett våld mot kvinnor i hemmen i det här landet. Ibland får man vara tacksam för det lilla.

Däremot stör vänsterns relativisering av hedersrelaterat våld/liv mig något oerhört. Den har två utgångspunkter:

1) "Alla män är Talibaner". Gudrun Schymans berömda tal, som på ett något opedagogiskt, men ändå fullt korrekt sett pekade på det enkla faktum att kvinnoförtrycket är globalt, förekommer i alla klasser, i alla länder och har alltid funnits. Troligtvis även före klassförtrycket. Så långt allting gott. Tyvärr kan man dra det här ett steg för långt, vilket exakt är vad Ali gör i sin artikel. Enligt Ali är den terror en ung invandrarflicka växer upp med att vara övervakad inte bara av sin far, utan av sin mor, sina bröder, farbröder och kusiner på intet sätt annorlunda än den svenska kvinna som får stryk av sin sambo med grannar som väljer att inte lyssna. För mig är det relativism i den högre skolan. Att växa upp i en familj som förklarar att så här ska det vara är helt enkelt vidrigt. Att föräldrarna räknar minuterna det ska ta från skolan och till hemmet och så vidare.

Ahre började seminariet med en mycket bra indelning av samhällen i "individuella" och "kollektiva" utifrån ett hedersperspektiv. Alla samhällen har heder som något sorts ideal, hur man ska nå hedern kan variera, men status och prestige är viktiga. Att förlora jobb och familj är ett sätt att tappa heder i många kulturer osv. Det finns tydliga kopplingar mellan industrialisering, demokrati, välfärd och en individuell syn på heder. Samtidigt finns det en direkt koppling mellan agrala kulturer, diktatur, svaga centralmakter, orättvisor, religiositet och en kollektiv syn på heder. För varje person som är marxist borde det vara en självklarhet att materiella faktorer påverkar kulturen. Utan välfärd blir familjens roll viktigare. De är inte så länge sedan Sverige också befann sig på den nivån i utvecklingen.

Att sedan en "stark" familjefader inte direkt utvecklas av att komma till ett främmande land, bli diskriminerad, inte få ett jobb är väl självklart. Den forne flyktingen kan så småningom utveckla en nostalgisk fantasibild av hur det var hemma, vilket leder honom in på än mer traditionella tankar.

Detta borde inte vara kontroversiellt om det inte vore för att folk vill vrida det så att det passar deras syften. Högerfolket vill inte låtsas om det svenska kvinnoförtrycket och många feminister verkar vara livrädda för att de ska lyckas och slår därför dövörat till.

2) Kulturrelativism: Riktigt läbbigt. I grunden ren rasism, som döljs i ett välmenande medelklass tugg. Man pratar om respekt för andra kulturer, men i praktiken handlar det om att man vill slå fast att "DOM" är obildade apor som bäst får hållas för sig själva. Som Ahre uttryckte det: Konflikten står inte mellan eritreansk kultur eller svensk kultur. Det står mellan mänskliga rättigheter och en föråldrad kultur. I det mötet får man inte kompromissa. Det finns inget som inte säger att andra kulturer kan göra samma resa som den svenska gjort, men då handlar det vare sig om att tvinga på dem någon svenskt "facit" på hur en kultur ska utvecklas, eller för den delen låta dem sköta sig själva. Bägge ytterligheterna är lika fel. Det handlar att slå vakt om vad som är mänskliga rättigheter, fastslagna av FN, alltså globala. Lärare och skolpersonal som accepterar lappar om att barn inte ska få delta på sex- och samlevnadsundervisning eller simning är att krypa för förtrycket. Dessa barn har samma rätt till sina rättigheter som alla andra.

Vill starkt poängtera att jag inte hävdar att Ali skulle pratat om kulturrelativism, tvärtom. Tog bara med det för att det är så vidrigt.