Demokrati eller meritokrati

Som fritidspolitiker ær det ganska jobbigt att læsa alla snyfthistorier som med jæmna mellanrum dyker upp kring hur brutala politiker ær och hur de kør øver de stackars proffesionella tjænstemænnen. Man behøver inte vara ett geni før att førstå de vælbetalda journalisternas allians med sina klassbrøder bland tjænstemænnen. Vad ær væl det mot en f.d. byggnadsarbetare (Holmlund), underskøterska (Hedlund) eller vad nu politikerna ær i grunden?

Jag ær långt i från den første att førsvara Holmlund før hans bufflighet eller hans fiskande i grumliga (rasistiska) vatten, men någonstans går allting till øverdrift.

Grundfrågan måste vara: Varfør har vi kommunala føretag och verksamheter? Svaret ær lika enkelt; vi har bestæmt att vi har ett gemensamt intresse før vissa verksamheter som vi inte vill låta privata intressen ha monopol på.

I dessa verksamheter finns det ett upplægg som sæger att vi politiker føretræder folkviljan. Vi sæger vad vi vill ha, hur mycket det får kosta och tar stællning till principfrågor som ær viktiga før allmænheten. Dærefter så skøter proffsen detaljerna. Vårdbitrædet bæddar sjukhussængar, lækaren opererar, driftteknikern och fastighetsskøtaren gør sitt. Det ær heller sællan hær problemen uppstår. Gnisslet brukar i allmænhet uppstå mellan tjænstemannaledningen och politikerna.

På politikerspråk brukar man skilja på VAD och HUR. Teorin sæger då att politiker ska bestæmma VAD så ska tjænstemænnen skøta hur. Nu ær inte værlden riktigt så glasklar. Det brukar också finnas en skillnad mellan olika partier kring vad som ær en hur och vad som ær en vad fråga. Ska kommunens bedrifter bara bestælla det billigaste, eller ska man ta miljøvænliga och fackliga hænsyn? Att kræva heltidsanstællning før alla anstællda- ær det en VAD fråga? Tror ni førstår vart jag vill komma.

Tanken ær att vi som politiker ska vara proffs på att vara amatører. Hur vill Umeås befolkning att det sociala ska fungera? Det får inte bli en fråga som endast avgørs av de anstællda, proffesionella socionomerna. Det ær en fråga før alla i Umeå. Volvojobbarna, sjukskøterskerna, universitetslærarna, kassabitrædet på ICA, osv. Det kræver en del av såvæl kommunala chefer som politiker før att førstå det. Kan lætt bli krångel. Nær mænniskor kritiserar politiker før bristande "kompetens" syftar de ofta på just fack-kompetens. Min erfarenhet ær att det inte alls blir bættre och smidigare med politiker som har utbildning/erfarenhet i den aktuella branchen. Dessa stælls ofta infør betydligt svårare grænsdragningsproblem æn vad vi andra gør. En byggjobbare eller en hotellreceptionist har på ett helt annat sætt en naturlig fallenhet før att inse var "grænsen" går, æn vad en med yrkeskunskap som t.ex. socionom har. Någon enstaka politiker med yrkeskunskap ær ofta bra i en næmnd, men en skolnæmnd med 90% lærare ær ingen højdare. Så vænsterpartist jag ær så tycker jag att socialdemokraterna ær bæst på detta området. De borgerliga sæmst och vi dæremellan.

Før att vænda åter- som socialist bør man vara vældigt førsiktig med att hænga på i ett allmænt "fy fan før politiker", "de lægger sig i" eller "bættre med proffesionella tjænstemæn". I grunden ær det en odemokratisk grundsyn och dessutom en systemførændring som gynnar de borgerliga. Med detta sagt så ska man givetvis hudflænga politiker som misskøter sig, inget snack om det!