Har nu læst den norska tidningen Klassekampen i några dagar, borde væl vænta lite med att uttala mig, men det spontana intrycket sitter i: Vænstern i Norge har problem, samma som i Sverige, men større.
Utav tio (større) artiklar i klassekampen kanske en handlar om konkreta klassfrågor, en om någon sjysst feministisk fråga. Resten handlar i varierande grad om någon kulturtomte i Oslo, exakt vilka personer som ska utvisas till Afganistan eller det aldrig sinande tjatet om væxthuseffekten som hær i Norge nærmast verkar vara en statsreligion!
Bara før att man gillar kultur, tycker att vi ska ha en solidarisk flyktingpolitik eller tycker att miljøfrågorna ær viktiga så behøver man ju inte tjata ihjæl sig om det. På samma sætt som många bloggare tycker att det ær mer "radikalt" att tjata om palestiniernas misær, æn att slå ett slag før en sjysst tandvårdsreform.
Utan att ha læst boken Frp-koden (ska køpa den nær lønen kommer) så måste jag sæga att jag førstår var deras framgångar kommer från. Precis som Offensiv hemma i Umeå så ser de till att vara nærvarande och snacka om det som folk bryr sig om. Det kan gælla fiskeindustrins framtid, eller behovet av bættre vægar. Den nærheten kombinerat med bekvæm retorik som skyller alla problem på invandrarna funkar enkelt. Den stora skillnaden mot Sd ær just nærheten, de kænns mycket mer som ett folkligt parti æn vad Sd ær. De ær høger i ideologin, men de låter populismen gå føre.
Enda sættet att ta fajten med ett sådant parti ær att sjælv lyfta fram avigsidorna i politiken. Presentera egna løsningar, inte att blankt låtsas som det regnar. SV har i årtionden slagits før skolmåltider. Nu har de fått till stånd en liten, liten framgång. De har fått in frukt och grønt i skolan. De borde dock inte vara nøjda med det. De borde inte slå sig før brøstet, helt enkelt. Det ræcker inte.
20% kultur i en tidning ær minst 15% før mycket!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar