Detta inlägg borde bli längre och ge massa länkar och exempel, men jag nöjer mig med en mer allmänt hållen kommentar. Jag är lite trött efter att ha städat i tre dar. Ska åka hem till Göteborg (via Västerås) i morgon.
Det är två olika saker jag stör mig på när det gäller svensk idrott (läs Fotboll och hockey):
1) Politikförbudet. Allt ska vara så gulligt och sött. Idrott och politik hör inte ihop hör man idrotts- och mediaprofilerna försäkra i en kör. Varför inte? Skulle mer känsla i spelet skada svensk idrott? Knappast! Lite action på läktarna vore bra. Sverige behöver ett Livorno! Nej, då, i Sverige så blev det skandal när Assyriska delade ut lite propaganda/information om folkmordet på en av sina matcher. När Landskrona visade en banderoll där det stod "Rädda varven" blev det böter, o.s.v. Trots alla dessa regler och försäkringar finns ändå tydliga synpunkter på olika lag som mer "arbetarlag" eller "snobblag". Vi har "tjååkia Kalmarrr" som luktar så fint, så sossigt. Vi har Hammarby/GAIS med sin doft av rödvin, vi har IFK Göteborg där säkert mer än en "ängel" vände sig i sin grav under den senaste skatteskandalen. Att Mild är sportchef är ingen tillfällighet. Sedan har vi ju den långa sviten av sossifierade svenska förbundskaptener.
2) Daltandet med domare. Jag förstår inte varför man är så rädda för lite känsla på matcherna. Vill vi ha en idrott som bara handlar om professionella idrottsmän/kvinnor som går till jobbet som en annan knegare? Eller vill vi ha idrott med känsla, med publik, spelare och ledare som visar lite jävlar anamma? Jag vet vad jag vill ha.
När får vi se ett svenskt Livorno möta ett svenskt Lazio?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar