"Värk, ja riktig värk, det har bara gamla kärringar.Inte vackra kvinnor i tjugoårsåldern. Det trodde jag i alla fall. Det jag kände i min kropp var någonting annat, tjusigare.En läkare muttrade om artros i tjugoårsåldern finns egentligen inte, men min smärta fanns. Det var bara att inte låtsas om den,trots att jag kände mig som en hundraåring och lika vig som en byrå. Jag kämpade på, grät och studerade, grät och arbetade. grät och skötte barn, grät och skötte barn, grät och åkte skidor, grät och red, grät och svor. Men enligt läkarvetenskapen var jag fullt frisk. Frisk som en nötkärna. Kärnfrisk helt enkelt ! Dessutom såg jag så glad och pigg ut med mitt rödblonda hår och min friska hy. Jag var nog helt enkelt inbillningssjuk. Så enkelt var det ! Jag låtsades som ingenting och arbetade tills kroppen skrek av smärta.
Hjärtat började helt plötsligt uppföra sig som om det fått fnatt. Mitt i natten kändes det som om jag fårr hjärtinfarkt. Kallsvetten rann. Jag blev skräckslagen. Trodde att jag skulle dö. Men jag dog inte, utan värken i min kropp höll mig pinsamt medveten om motsatsen. jag levde och kände mig asgammal och trött vid 30 års ålder och nybliven småbarnsmamma.Då och då gick kroppen helt enkelt i strejk. Den vägrade att röra sig ur fläcken, när jag skulle stiga upp. Ryggskott vilken välsingnelse att få ligga hemma i sängen och kurera sig. Rätten att få vara sjuk och få vikarie på jobbet fanns fortfarande kvar på 80 och 90 talet. Hade jag tur kunde jag komma ur sängen efter en vecka, hade jag motsatsen kunde det ta flera veckor innan ryggstrejken var över.Det kändes som smådjävlar med borr och slägga invanderat min kropp, när de olika delarna i den gick i strejk och löpte amok.
Ett bra sätt att luta smärtan var ett benbrott då och då. Ett hinderstöd som stod i vägen, en skrämd häst som kastade av envar en god hjälp vid lurasövningarna, Smärtan vid benbrotten tog liksom över den allmänna värken, som anföll hela min muskelmassa. Att skylla ofärdigheten på en ridolycka var liksom mera glamoröst, än det vanliga tugget om muskelvärk i hela kroppen, som egentligen inte fanns dokumenterad någonstans utom i min fantasi enligt läkarna. Deras teori gick ut på att jag bara trodde att jag hade värk, bara för att jag någon gång tidigare haft det. Smärtärr i hjärnan helt enkelt. Själv kändes jag som om hela kroppen ärrade, inte bara hjärnan, men det brydde sig ingen om. Jag var helt enkelt en sån där svid och brännkärring, som inga medikamenter kunde rå på. Ett hopplöst fall !
Eftersom Reinfeldts nya arbetarparti fortfarande inte fått makten i början av 2000 talet så fick jag efter trettio års kronisk heltidssmärta sjukpension.En åtgärd, som den borgerliga regeringen anser vara så förnedrande för mig, att de nu vill befria mig från den. Om inte det går, i alla fall upprätta en gnutta av min heder genom att sänka min ålderspension, om det visar sig att jag envisas med, att vara inbillat sjuk åren fram till min pensionering."
/kaskrivochtyck, Katrineholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar