Visst är det en tragedi!

Läser i Aftonbladet att skillnaderna mellan länen är stora när det gäller hanteringen av organ. Sämst är Kalmar, Jönköping och Norrbotten. Bäst är Västerbotten, Västmanland och Jämtland.

Självklart är det svårt att sia om varför, men med tanke på att det enligt Donationsrådet är hela 53 människor som dog i fjol på grund av brist på organ så är det lätt att hålla med den ansvarige läkaren på länssjukhuset i Kalmar, Björn
Flodmark:
" - Personligen tycker jag att det här är en tragedi."

Att 53 personer dör helt i onödan är självklart en tragedi. Den första kommentaren på Aftonbladet angående det hela är lite goddag yxskaft. Tyvärr är jag inte registrerad så kunde inte svara.

I SVT:s längre artikel spaltar man upp lite olika idéer kring vad skillnaderna beror på:

"-Det brister delvis i utbildning i stort på sjukhuset, det brister i organisationen och det brister i diskussionsklimatet. Det är svåra etiska frågor som man måste kunna diskutera öppet. Den etiska diskussionen har inte alla gånger kunnat komma till stånd här. (Björn Flodmark igen)

Andra insatta personer som Rapport har talat med berättar också att tongivande läkare på Länssjukhuset i Kalmar arbetar efter devisen att de inte vårdar patienter för någon annans skull."

Självklart måste det finnas interna problem i Kalmar, som Björn Flodmark och sjukhusledningen borde ta tag i. Annars kanske någon annan än Björn Flodmark ska ha det ansvaret? Samtidigt så måste man se sakerna i ett strukturellt perspektiv: Är det en slump att det är i småländska Kalmar och Jönköping som man inte klarar av att ta dessa diskussioner? Någonstans handlar det om modern syn på solidaritet mot en förlegad och dogmatisk variant av kristendom. Jag är kristen och för mig är det kristna kärleksbudskapet till mina medmänniskor OERHÖRT mycket viktigare än något flummigt resonemang om att "må guds vilja ske". Med dylikt resonemang så borde dessa donatorsvägrare rimligen helt avstå från sjukvård också? Mycket pengar att spara för landstinget!

Det blir än tydligare när vi tittar på de vägrande länen. Vad är skillnaden mellan det starkt religiösa Västerbotten och de likaledes starkt religiösa Jönköping (och Kalmar)? Det ska sägas att mina kunskaper om Jönköping är tämligen begränsade, medan jag efter 12 år i Västerbotten tror mig ha lite bättre koll. I Västerbotten är det en väldigt liberal kristenhet som är dominerande. Många är kristna, men Kd har ingen märkvärdig ställning. Broderskapsrörelsen är stark och så vidare. Kärleksbudskapet hamnar först. I reaktionära Småland så är traditionens makt stor. Givetvis är det också en fundering över sjukhuspersonalens roll i det hela. Att många kristna jobbar inom vården är ingen hemlighet, ej heller något att förvånas över. Finns det ett bättre sätt att tjäna sina medmänniskor än att vårda dem? Frågan är då vilken attityd dessa har, spelar givetvis in när patienterna tar sitt beslut. Ställs frågan överhuvudtaget? Jag har under mina 16 år som vuxen medborgare aldrig fått frågan om jag är ansluten till Donationsregistret av någon vårdpersonal. Aktiv marknadsföring, hört talas om det? Diskreta lappar i väntrummet på sin höjd!

På samma sätt är Västmanland (industrilän, inte känt som något högkyrkligt fäste) och Jämtland (bondförnuft, solidariteten ligger nära) fullständigt logiska starka fästen för donationer, medan Norrbotten är lite mer komplicerat. Visst, Norrbotten är ett starkt industrilän, med rimligen ett starkt fäste för materialistisk människosyn. Samtidigt finns det en högljudd minoritet som är rent skogstokigt kristna, Laestadianerna. Sveriges svar på talibanrörelsen, om man så vill. Det borde finnas rejält utrymme för förbättrade siffror för Norrbotten, om landstinget bara vill. I södra Norrbotten finns det inga skäl till så dåliga siffror, dessutom bor de flesta norrbottningarna där. Skärpning!

Några allmänna synpunkter angående bristen på organ. Kan genomföra alla förslag, eller blanda dem:

- Ta tag i frågan och genomför lagen om att den som inte säger nej automatiskt har sagt ja. De anhöriga ska inte ställas inför ett jobbigt beslut. Är man övertygad om att organdonation är fel, ja då får man anmäla sig. Det logiska är att man vill hjälpa sina människor, inte tvärtom. Alltså ska det logiska vara utgångsläget.
- Sätt lite press på vårdpersonalen. ALLA patienter ska under de närmsta åren få frågan av sin läkare om vikten av att anmäla sig till registret. Det tror jag skulle göra susen, den kompetenta personalen skulle verkligen få hjulen att rulla.
- Jobba med attityder, att ordna organ är en del av arbetsuppgifterna på ett sjukhus. Läkare med den attityd som SVT hittat i Kalmar gör inte sitt arbete. Åtgärda!
- Det mest drastiska, om man nu inte får igenom ovanstående, är att säga "okej, vi respekterar folks val". Effekten av det borde rimligen bli att den som inte är donator/blodgivare* inte får annat än enklare vård. Ska ni lita på gud får ni la göra det hela vägen?

Så, lite hårt skrivet, men jag blir faktiskt riktigt irriterad över att vi 2009 låter folk dö för att vissa inte vill dela med sig efter sin död, eller av ren lättja. Att anmäla sig till donationsregistret tar typ 5 minuter, blodgivning är lite mer komplicerat, men ändå...



* Självklart innebär detta att de som inte får ge blod eller organ pga dålig hälsa eller märkliga regler (homosexuella) ska räknas in i den villiga gruppen.