FS-möte

Kom hem idag från ett lååångt FS-möte i Stockholm med VSF. Massa spännande diskussioner. Borde skriva lite om det viktigaste, men publicerar en bra text om arbetarklassen och utbildning som vi hade som diskussionsunderlag igår:

Arbetarklassens relation till utbildning

Frågan om arbetarklassens relation till utbildning är allt annat än enkel. Icke desto mindre har frågan historiskt sett engagerat många teoretiker med ett engagemang för klasskamp och arbetarklassens väl och ve. Innebär utbildning för arbetarklassen dess kollektiva och inte minst den enskilde arbetarens individuella emancipation eller innebär det en fortsatt underkastelse under samhällets borgerliga hegemoni?

Å ena sidan går det att i den här tvisten att peka på de möjligheter utbildningen ställer upp för arbetarklassen. Såväl införandet av folkskola i Sverige under 1800-talet som den sociala breddningen av den högre utbildningen under andra halvan av 1900-talet har bidragit till att folk ur samhällets lägre skikt har fått större möjlighet att komma i kontakt med litteratur, samhällsvetenskaper och naturvetenskaper. Möjligen går det också att tala om att detta också inneburit att arbetarklassen kunnat begagna sig av kunskap som ett verktyg i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Att en höjning av arbetarklassens intellektuella förmåga faktiskt banat vägen för dess obönhörliga kamp mot kapitalet vilket också i Sverige renderat i uthärdliga arbetstider och drägliga löner. Vad som också talar för detta är hur vi i enligt en borgerlig logik har skådat en parallell utveckling av arbetarklassens intåg på högskolor och universitet och en proletarisering av själva det akademiska arbetet, något som sociologen Johan Söderberg menar. Vidare frågar han om det verkligen ett sammanträffande att samtidigt som arbetarklassen får ökad en tillgång till den högre utbildningen så har villkoren för studenter kraftigt försämrats.

Enligt en undersökning från 2006 som Föreningssparbanken gjort så har studenters ekonomi försämrats med 40 procent på 15 år. Det nya studiemedelssystemet ser också till att alla som går igenom den högre utbildningen har skyhöga studieskulder när dessa är färdiga med sina studier. Söderberg påpekar att man inte kan annat än misstänka att detta studiemedelssystem har mindre att göra med statens ekonomi att göra än att trycka ner en radikal studentrörelse och disciplinera studenterna till att anpassa sig efter arbetsmarknadens krav.¹ Detta kan alltså ses som en borgerlig motoffensiv mot en arbetarklass som medvetandegör sig själv.

Den andra sidan i denna tvist påpekar att visserligen så har arbetarklassen genom sin kamp för tillgång till skola och utbildning kunnat främja sin, formad av olika tiders synsätt, intellektuella förmåga. Men att det inte har handlat så mycket om ett vidgat medvetande som en internaliserad uppfattning om hur världen är beskaffad. Detta sker både genom vad som i olika tider klassificerats som kunskap och som getts en särställning inom vad de som är involverade i utbildningens maskineri tvingas att tro på, samt även genom utbildningen som en formaliserad hierarki som både kommer ur lärarnas auktoritet men också genom utbildningens ständiga process av stratifiering (betyg, värdering av lärosäten etc) där arbetarklassen ständigt blir påminda om de högre klassernas förträfflighet förtäckt i talet om meritokrati.

Utbildningens om inte tuktande, så ändå assimilerande princip av arbetarklassen in i det borgerliga tänkandet har också varit grundläggande i konstruktionen av det liberala medborgarskapet. Detta medborgarskap har alltid varit villkorat, först mot militärtjänstgöring och sedan mer mot inriktning av människors intellektuella kapacitet, vilken också korrelerat mot vederbörandes klassposition och även mentala kapacitet. Medborgarskapet har alltså varit behäftat med att individen skall besitta en viss kunskap, en kunskap som verkar emot samhällsomstörtande tendenser hos medborgarna. Friheten för arbetarklassen att få delta fritt i det offentliga och det politiska rummet är alltså villkorad underkastelsen de kunskapsanspråk om hur världen är beskaffad som den formaliserade utbildningen är med och formar.

Det samhälle vi nu lever i benämns allt oftare i offentlig debatt som ett kunskapssamhälle. I en globaliserad ekonomi talas det mer och mer om kunskap som en konkurrensfördel, och vikten av att investera i kunskap och inte minst i forskning. EU i all sin nyliberala prakt sneglar mot USA för att komma ikapp ifråga om sådan vetenskap som ses som gynnande för den ekonomiska tillväxten, främst naturvetenskaper. Vi ser alltså hur tillväxt- och utbildningspolitiken blir allt mer sammantvinnad. Detta kommer med stor sannolikhet att innebära att utbildningen, om den organiseras enligt denna kunskapssamhällets princip, kommer innebära en allt större inriktning elitutbildningar, främst inom naturvetenskap. Ur ett klassperspektiv innebär detta att de skiktningar som härleds ur ett samhälles produktiva sfär kommer att bli allt mer tydliga än de redan varit inom utbildningsväsendets industri som alltmer är avsedd att ge ekonomisk avkastning. Elitutbildning åt de som generar resultat och det mest basala åt dem som inte gör det.

Folkpartiets paroll inför det senaste riksdagsvalet med ett ”Ett nobelpris till Sverige” vittnar om hur det liberala kunskapssamhällets logik och egentliga moral är analog med hur ekonomen Julius Gailbraith karakteriserar den kapitalistiska ekonomin i vad han kallar för hästskitsteoremet, att en liten grupp av människor förser sig med alla de finaste råvarorna och att deras verksamhet sedan ska gagna de lägre skikten. Precis som att hästen äter gräs som sedan blir skit.

Även om klasskampen inom utbildningsväsendet måste föras mot utbildningens underordnande under den ekonomiska tillväxten, så är det kanske inte frigörelsen från samhällets produktiva sfär som är eftersträvansvärt för arbetarklassen. Att frigöra utbildning från ett samhälles praktik innebär en åtskillnad mellan idé och handling. Där den förra allt som oftast får förklara den senare. Åtskiljandet mellan utbildning och samhälle innebär också att utbildnings egenvärde hävdas på bekostnad av vad den resulterar i. Den skapar ett eget socialt sammanhang, ett eget rum, där hierarkier organiseras utefter vad som oftast benämns som meritokrati, exempelvis betygsintagning, men som allt som oftast är en social skiktning på basis av klass, kön och ras.

Frigörandet av utbildningen från kravet på ekonomisk tillväxt bör alltså inte förväxlas med frigörandet av utbildningen i sig, som en inte integrerad del i det övriga samhället. Utan arbetarklassens utbildningspolitiska intressen måste lyftas fram i ett sammantvinnat förhållande mellan varu- och kunskapsproduktion. Där dessa inte är åtskilda sfärer utan där erfarenheterna från de båda går in i varandra.

Vad det gäller utbildningens och kanske främst kurslitteraturens innehåll i förhållande till arbetarklassens intellektuella möjligheter att flytta fram sina positioner finns det en del att tänka på. Vad kurslitteraturen beträffar gäller kanske frågan om huruvida den är borgerlig eller inte, och vad detta innebär för arbetarklassen att kunna begagna sig av den inlärda kunskapen från denna litteratur. I till exempel nationalekonomi blir det ganska tydligt att litteraturen ser till att hålla arbetarklassens intressen tillbaka. Frågan är om nationalekonomin som den idag är utformad någonsin kan ge en verktyg för en radikal samhällsanalys. Det betyder inte att det inte går att vara vänster och nationalekonom, sådana finns det gott om, men frågan är om nationalekonomin betraktas som ett spel, där man måste göra vissa insatser för att vara med och delta, och där dessa insatser består i att man accepterar vissa grundantaganden om hur samhället är beskaffat, någonsin kan användas av en revolutionär arbetarklass där själva arbetet som sådant framställs som samhällets enda värdeskapande beståndsdel. Detta är ett exempel på hur arbetarklassen måste vara vaksam mot hur kurslitteraturen organiserar människors medvetande om sin tillvaro.

Men i många fall handlar det kanske inte om själva litteraturen som sådan, utan om formen för hur den konsumeras. Litteraturvetenskapen är ett exempel, där litteratur antingen kan bli föremål för ett småborgerligt intellektualiserande och där det handlar om vilka författare man läst och vad man kan om redan vedertagna fakta. Eller där litteraturen kopplas till samhället och dess ständiga omvälvning, då litteraturen läses av den som vill ge sin egen tillvaro och arbete ett sammanhang bortom den mest konkreta upplevelsen. Då litteratur sätts i samband med klass-, ras- och könsrelationer i ett samhälle. Utefter dessa premisser behöver man inte avfärda Franz Kafka som en symbol för den för arbetarklassen ouppnåeliga borgerliga litteraturen, utan lyfta fram hans verk för tolkningarna som kan göras av hans böcker som kan vara till gagn för en arbetarklass som vill förstå sin maktlöshet. På samma sätt kan det också vara värt att avfärda undervisning som tar avstamp ur de svenska arbetarförfattarna så länge som denna undervisning endast syftar till att assimilera dessa verk in i en borgerlig kultur, där man oskadliggör det revolutionära innehållet och alienerar arbetarklassen från sina egna författare genom att göra dessa verk enbart intellektuella och skilda från den verklighet av arbete som var dess upphov.

Givetvis måste utbildningens innehåll av kurslitteratur och formen för hur den konsumeras ständigt diskuteras i förhållande till möjligheterna för en radikal arbetarklass. Å ena sidan är det av vikt att inte avfärda skrifter som enbart borgerliga, för att en borgare har skrivit dem, utan se hur de kan användas för att lyfta den egna klassens intressen. Naturvetenskapens koppling till arbetet är ett sådant exempel, bara för att arbetet blir mer maskindrivet behöver det inte innebära, givet att vi inte lever i ett kapitalistiskt samhälle att arbetare blir arbetslösa. Å andra sidan är det av stor vikt att kurslitteratur faktiskt speglar ett samhälles sociala sammansättning. Detta för att kvinnors, arbetarklassens och andra förtryckta grupper fått se sin verklighet undanskuffad till förmån för borgarklassens egen verklighetsbeskrivelse.

1) Söderberg, Johan, (2006) Klass i kunskapsfabriken, Fronesis #21, 2006, Göteborg.