Allas rätt till utbildning!

Med orden ”Alla unga vill inte och kan inte bli akademiker” presenterade skolminister Jan Björklund nyligen direktiven för den kommande gymnasieutredningen. Må så vara, frågan är bara om det ska avgöras när man är 15 år? Valfrihet är inte att vid tidig ålder ges möjlighet att välja bort kunskap, kunskap är en förutsättning för valfrihet.

Skolan kan i viss mån kompensera elevers olika förutsättningar och bakgrund, en uppgift som blivit allt svårare med de senaste årens nedskärningar. Men det kommer att bli värre. Regeringen är tydlig i sin politik. Arbetarbarnen vid landets universitet och högskolor ska bli färre, alla ska inte längre ha möjlighet och rätt till högre utbildning.

I riktlinjerna för utredningen ses tydligt att man vill gå tillbaka den gamla yrkesskolan och en gammal modell av lärlingsexamen. Istället för att skolan ska uppmuntra elever med olika bakgrund att bredda sina perspektiv, så designas nu en skola där barn till akademiker uppmuntras till rent teoretiska studier som ska leda till en framtid med hög status, medan den som har en högre tröskel till teoretiska ämnen ska in i en färdig yrkesfålla tidigt i livet.

VSF menar att det inte finns någon motsättning mellan att kunna meka med bilar och vara duktig på matte. Tvärtom – att besitta en bred kunskap, både teoretisk och praktisk, främjar individens kritiska tänkande. Dessutom är det en betydande andel yrken i samhället som kräver och alltid kommer att kräva både praktisk och teoretisk kunskap. Problem med elever som hoppar av eller går direkt till det individuella programmet avhjälper man inte genom att ytterligare försämra förutsättningarna för dessa elever.

VSF vill istället att fler resurser satsas redan i grundskolan för att alla ska kunna nå målen och att praktiska och teoretiska kunskaper integreras i högre utsträckning. När skolminister Björklund vill ta bort högskolebehörigheten för de yrkesförberedande programmen, låter det som att kunskap skulle vara något jobbigt och hämmande. Vi menar tvärtom att kunskap ger människor makt och större frihet att bestämma över sina egna liv.

Antaget av VSF:s förbundsstyrelse söndagen den 25 februari 2007.

Dags för ordnad reträtt...

Vi har en skitregering. Den höjer avgiften för a-kassan och den minskar ersättningen när försäkringen slår ut. Riksdagsledamöter är emot fackens rätt att försvara sina kollektivavtal, vi har en regering där inte en enda minister har en bakgrund i någon av de två riktiga fackliga centralorganisatiorna. Kompetensen som saknas i arbetsmarknadsfrågor slår igenom gång på gång.

Tyvärr så dyker det emellan upp frågor där regeringen kan slå an till grundläggande mänskliga rättigheter och där regeringens argumentation låter väldigt rimligt för gemene man. Byggnads kontrollavgifter är ett exempel på sådant. Att kontrollera att arbetsgivarna betalar rätt löner och i övrigt följer kollektivavtalen är en av grundbultarna i fackföreningsrörelsen. Det är faktiskt, som Sven-Ove Littorin säger, en del av fackens vanliga verksamhet. Även om jag, mer än många andra, förstår att små, flexibla arbetsplatser är tuffa att granska. Särskillt när det är ackordslöner. Emellertid så borde alla förstå att det här är en debatt som inte går att vinna. Möjligt att även oorganiserade byggjobbare förstår anledningen, som en s-riksdagsman påstod. Det räcker inte. För övriga som inte har full koll så framstår det som ett exempel på övergrepp och ett korrupt system som vuxit fram i samverkan mellan facket och det Socialdemokratiska partiet. Att tvinga folk som inte är med i facket att betala till facket är svårförsvarbart.

Så jag säger: Släpp det och ta fajten om det som är värt att vinna.

FS-möte

Kom hem idag från ett lååångt FS-möte i Stockholm med VSF. Massa spännande diskussioner. Borde skriva lite om det viktigaste, men publicerar en bra text om arbetarklassen och utbildning som vi hade som diskussionsunderlag igår:

Arbetarklassens relation till utbildning

Frågan om arbetarklassens relation till utbildning är allt annat än enkel. Icke desto mindre har frågan historiskt sett engagerat många teoretiker med ett engagemang för klasskamp och arbetarklassens väl och ve. Innebär utbildning för arbetarklassen dess kollektiva och inte minst den enskilde arbetarens individuella emancipation eller innebär det en fortsatt underkastelse under samhällets borgerliga hegemoni?

Å ena sidan går det att i den här tvisten att peka på de möjligheter utbildningen ställer upp för arbetarklassen. Såväl införandet av folkskola i Sverige under 1800-talet som den sociala breddningen av den högre utbildningen under andra halvan av 1900-talet har bidragit till att folk ur samhällets lägre skikt har fått större möjlighet att komma i kontakt med litteratur, samhällsvetenskaper och naturvetenskaper. Möjligen går det också att tala om att detta också inneburit att arbetarklassen kunnat begagna sig av kunskap som ett verktyg i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Att en höjning av arbetarklassens intellektuella förmåga faktiskt banat vägen för dess obönhörliga kamp mot kapitalet vilket också i Sverige renderat i uthärdliga arbetstider och drägliga löner. Vad som också talar för detta är hur vi i enligt en borgerlig logik har skådat en parallell utveckling av arbetarklassens intåg på högskolor och universitet och en proletarisering av själva det akademiska arbetet, något som sociologen Johan Söderberg menar. Vidare frågar han om det verkligen ett sammanträffande att samtidigt som arbetarklassen får ökad en tillgång till den högre utbildningen så har villkoren för studenter kraftigt försämrats.

Enligt en undersökning från 2006 som Föreningssparbanken gjort så har studenters ekonomi försämrats med 40 procent på 15 år. Det nya studiemedelssystemet ser också till att alla som går igenom den högre utbildningen har skyhöga studieskulder när dessa är färdiga med sina studier. Söderberg påpekar att man inte kan annat än misstänka att detta studiemedelssystem har mindre att göra med statens ekonomi att göra än att trycka ner en radikal studentrörelse och disciplinera studenterna till att anpassa sig efter arbetsmarknadens krav.¹ Detta kan alltså ses som en borgerlig motoffensiv mot en arbetarklass som medvetandegör sig själv.

Den andra sidan i denna tvist påpekar att visserligen så har arbetarklassen genom sin kamp för tillgång till skola och utbildning kunnat främja sin, formad av olika tiders synsätt, intellektuella förmåga. Men att det inte har handlat så mycket om ett vidgat medvetande som en internaliserad uppfattning om hur världen är beskaffad. Detta sker både genom vad som i olika tider klassificerats som kunskap och som getts en särställning inom vad de som är involverade i utbildningens maskineri tvingas att tro på, samt även genom utbildningen som en formaliserad hierarki som både kommer ur lärarnas auktoritet men också genom utbildningens ständiga process av stratifiering (betyg, värdering av lärosäten etc) där arbetarklassen ständigt blir påminda om de högre klassernas förträfflighet förtäckt i talet om meritokrati.

Utbildningens om inte tuktande, så ändå assimilerande princip av arbetarklassen in i det borgerliga tänkandet har också varit grundläggande i konstruktionen av det liberala medborgarskapet. Detta medborgarskap har alltid varit villkorat, först mot militärtjänstgöring och sedan mer mot inriktning av människors intellektuella kapacitet, vilken också korrelerat mot vederbörandes klassposition och även mentala kapacitet. Medborgarskapet har alltså varit behäftat med att individen skall besitta en viss kunskap, en kunskap som verkar emot samhällsomstörtande tendenser hos medborgarna. Friheten för arbetarklassen att få delta fritt i det offentliga och det politiska rummet är alltså villkorad underkastelsen de kunskapsanspråk om hur världen är beskaffad som den formaliserade utbildningen är med och formar.

Det samhälle vi nu lever i benämns allt oftare i offentlig debatt som ett kunskapssamhälle. I en globaliserad ekonomi talas det mer och mer om kunskap som en konkurrensfördel, och vikten av att investera i kunskap och inte minst i forskning. EU i all sin nyliberala prakt sneglar mot USA för att komma ikapp ifråga om sådan vetenskap som ses som gynnande för den ekonomiska tillväxten, främst naturvetenskaper. Vi ser alltså hur tillväxt- och utbildningspolitiken blir allt mer sammantvinnad. Detta kommer med stor sannolikhet att innebära att utbildningen, om den organiseras enligt denna kunskapssamhällets princip, kommer innebära en allt större inriktning elitutbildningar, främst inom naturvetenskap. Ur ett klassperspektiv innebär detta att de skiktningar som härleds ur ett samhälles produktiva sfär kommer att bli allt mer tydliga än de redan varit inom utbildningsväsendets industri som alltmer är avsedd att ge ekonomisk avkastning. Elitutbildning åt de som generar resultat och det mest basala åt dem som inte gör det.

Folkpartiets paroll inför det senaste riksdagsvalet med ett ”Ett nobelpris till Sverige” vittnar om hur det liberala kunskapssamhällets logik och egentliga moral är analog med hur ekonomen Julius Gailbraith karakteriserar den kapitalistiska ekonomin i vad han kallar för hästskitsteoremet, att en liten grupp av människor förser sig med alla de finaste råvarorna och att deras verksamhet sedan ska gagna de lägre skikten. Precis som att hästen äter gräs som sedan blir skit.

Även om klasskampen inom utbildningsväsendet måste föras mot utbildningens underordnande under den ekonomiska tillväxten, så är det kanske inte frigörelsen från samhällets produktiva sfär som är eftersträvansvärt för arbetarklassen. Att frigöra utbildning från ett samhälles praktik innebär en åtskillnad mellan idé och handling. Där den förra allt som oftast får förklara den senare. Åtskiljandet mellan utbildning och samhälle innebär också att utbildnings egenvärde hävdas på bekostnad av vad den resulterar i. Den skapar ett eget socialt sammanhang, ett eget rum, där hierarkier organiseras utefter vad som oftast benämns som meritokrati, exempelvis betygsintagning, men som allt som oftast är en social skiktning på basis av klass, kön och ras.

Frigörandet av utbildningen från kravet på ekonomisk tillväxt bör alltså inte förväxlas med frigörandet av utbildningen i sig, som en inte integrerad del i det övriga samhället. Utan arbetarklassens utbildningspolitiska intressen måste lyftas fram i ett sammantvinnat förhållande mellan varu- och kunskapsproduktion. Där dessa inte är åtskilda sfärer utan där erfarenheterna från de båda går in i varandra.

Vad det gäller utbildningens och kanske främst kurslitteraturens innehåll i förhållande till arbetarklassens intellektuella möjligheter att flytta fram sina positioner finns det en del att tänka på. Vad kurslitteraturen beträffar gäller kanske frågan om huruvida den är borgerlig eller inte, och vad detta innebär för arbetarklassen att kunna begagna sig av den inlärda kunskapen från denna litteratur. I till exempel nationalekonomi blir det ganska tydligt att litteraturen ser till att hålla arbetarklassens intressen tillbaka. Frågan är om nationalekonomin som den idag är utformad någonsin kan ge en verktyg för en radikal samhällsanalys. Det betyder inte att det inte går att vara vänster och nationalekonom, sådana finns det gott om, men frågan är om nationalekonomin betraktas som ett spel, där man måste göra vissa insatser för att vara med och delta, och där dessa insatser består i att man accepterar vissa grundantaganden om hur samhället är beskaffat, någonsin kan användas av en revolutionär arbetarklass där själva arbetet som sådant framställs som samhällets enda värdeskapande beståndsdel. Detta är ett exempel på hur arbetarklassen måste vara vaksam mot hur kurslitteraturen organiserar människors medvetande om sin tillvaro.

Men i många fall handlar det kanske inte om själva litteraturen som sådan, utan om formen för hur den konsumeras. Litteraturvetenskapen är ett exempel, där litteratur antingen kan bli föremål för ett småborgerligt intellektualiserande och där det handlar om vilka författare man läst och vad man kan om redan vedertagna fakta. Eller där litteraturen kopplas till samhället och dess ständiga omvälvning, då litteraturen läses av den som vill ge sin egen tillvaro och arbete ett sammanhang bortom den mest konkreta upplevelsen. Då litteratur sätts i samband med klass-, ras- och könsrelationer i ett samhälle. Utefter dessa premisser behöver man inte avfärda Franz Kafka som en symbol för den för arbetarklassen ouppnåeliga borgerliga litteraturen, utan lyfta fram hans verk för tolkningarna som kan göras av hans böcker som kan vara till gagn för en arbetarklass som vill förstå sin maktlöshet. På samma sätt kan det också vara värt att avfärda undervisning som tar avstamp ur de svenska arbetarförfattarna så länge som denna undervisning endast syftar till att assimilera dessa verk in i en borgerlig kultur, där man oskadliggör det revolutionära innehållet och alienerar arbetarklassen från sina egna författare genom att göra dessa verk enbart intellektuella och skilda från den verklighet av arbete som var dess upphov.

Givetvis måste utbildningens innehåll av kurslitteratur och formen för hur den konsumeras ständigt diskuteras i förhållande till möjligheterna för en radikal arbetarklass. Å ena sidan är det av vikt att inte avfärda skrifter som enbart borgerliga, för att en borgare har skrivit dem, utan se hur de kan användas för att lyfta den egna klassens intressen. Naturvetenskapens koppling till arbetet är ett sådant exempel, bara för att arbetet blir mer maskindrivet behöver det inte innebära, givet att vi inte lever i ett kapitalistiskt samhälle att arbetare blir arbetslösa. Å andra sidan är det av stor vikt att kurslitteratur faktiskt speglar ett samhälles sociala sammansättning. Detta för att kvinnors, arbetarklassens och andra förtryckta grupper fått se sin verklighet undanskuffad till förmån för borgarklassens egen verklighetsbeskrivelse.

1) Söderberg, Johan, (2006) Klass i kunskapsfabriken, Fronesis #21, 2006, Göteborg.

Kårobligatoriet

Om nu någon har missat det så skriver Mia Sand från VSFs förbundsstyrelse i (förra) veckans Flamman om farorna med ett avskaffat kårobligatorie. Vackra principer om föreningsfrihet i all ära, är man lite pragmatisk blir det inte lika enkelt.

Läs debattartikeln på flammans hemsida.

Mia är också kårordförande för Stockholms universitets studentkår.

Bara medlem i facket?

HRF har nu bestämt att man kan välja att bara vara med i facket, utan att vara med i a-kassan. I grunden är det ett fullständigt barockt beslut. Facket och a-kassan är ett. A-kassan är en livsnödvändig del för att stärka möjligheten för fackets medlemmar att hålla det fackliga löftet (att inte lönedumpa för att göra en kort sammanfattning).

Samtidigt har högerregeringens attack mot de gemensamma välfärdssystemet gjort reformen mer eller mindre nödvändig. Det är också själva syftet med höjningen av avgiften, inte i första hand för att finansiera sänkningen av arbetsgivaravgiften, utan för att försvaga facket. Idag så fortsätter 64 åringen med en säker anställning att vara med i facket och a-kassan. På samma sätt så fortsätter jag som student att vara med i facket och a-kassan. De flesta studenter byter inte till tjänstemanna a-kassan förrän de är färdiga. Under hela utbildningstiden så är vi med i HRF, Handels och Transport, t.ex. Nu, med höjd avgift (som en heltidsstuderande inte får del av, men om du jobbar extra så får du betala) och med förkortad överhoppningsbar tid, så börjar det inte bli värt det. Det är illa att studerandevillkoret försvinner, men att ta bort a-kassan för dem som förtjänat det genom arbete är verkligen bisarrt och ytterligare ett sätt att skrämma folk från att läsa vidare.

Jag känner flera vänstermänniskor, med ett fackligt medvetande, som funderar på att lämna. Till dem säger jag bara: Kontrollera med er a-kassa om regler och villkor så att ni verkligen vet att ni inte har nytta av medlemsskapet. Jag är i dag tacksam att jag behöll det.

"Jag tänker inte göra en Byggmark"

... är en sjysst krönika i gårdagens nummer av Västerbottens folkblad. Undertecknat av skidskytten Björn Ferry från Storuman.

Så här skriver han bland annat:

"Minus 15 grader, solen skiner. Jag har hunnit vara hemma i Storuman ett tag och vilat upp själen. Hemkomsten blev trevlig. Röda mattan och trumpeter på flyget...... Nästan alla jag träffar stannar upp och gratulerar. Dom är stolta och glada och tycker att skidskytte är så sjukt spännande! Det är kul med sånt stöd. Det är flera som varit oroliga att jag ska göra en Byggmark och packa tandborsten och dra till Monaco. Men dom kan vara lugna, jag stannar. Det är klart att det är roligare att betala 0 procent i skatt istället för drygt 50, men om ingen betalade skatt så skulle jag inte haft något skidspår att åka på. För mig är det viktigare med kärleken, familj och kompisar...."

Känns skönt att läsa i dagens ego-värld. Särskilt när flera andra elitåkare från hans kommun; Anja Persson, Jens Byggmark och Ingemar Stenmark, har tagit sitt pick och pack och flyttat utomlands till skatteparadis. Nu är ju samtliga dessa från Tärnaby medan Björn Ferry och Heidi Andersson tillhör Storumandelen av kommunen, även om det nog inte är där skon klämmer.

Jag har en längre tid stört mig på dessa idrottare och på den hysteri de framtvingar hos oss idrottsintresserade. De gör enorma idrottsprestationer, men hur länge kan man bo i Monaco och tävla för Sverige? Någonstans så tycker ju jag att där man bor och verkar, där ska man vara medborgare. Det blir ju extra anstötligt när vi pratar om vinteridrotter som inte direkt går att utföra i Monaco. Nu ska ju dessutom det tas fram ett "idrottskonto" som gör det möjligt för idrottsmän att fondera sina intäkter för att kunna sprida ut sina inkomster, och med det skatten, under en längre period. De sanslösa inkomster de kan ha under ett fåtal år sprids ut över längre tid, med en något lägre skatt som resultat. Bra! Nu är det läge att stämma i bäcken. Nu kan vi sätta hårt emot hårt. Den som inte bor och betalar skatt i Sverige ska också inte vara medborgare* eller företräda Sverige i internationella tävlingar.

Sedan- en närliggande sak. Ge mig gärna lite respons på följande tanke: Är det inte så att det finns en klassskillnad mellan längdåkare och utförsåkare? Längdåkarna är oftast lite goa dalmasar eller norrlänningar med namn som Fredriksson och Jonsson. Tittar man på utförsåkarnas namn, dialekter och vad de säger så låter det som om man är på något östermalmsparty i Åre. Kostnaderna i de olika sporterna är ju också en jävla skillnad. Resorna är längre och fler. Det finns ju en i det kvinnliga utförsåkarlaget som under ett helt år tävlade i världscupen på egen bekostnad, innan hon kvalade in. Vem fan har råd med det?

Så- ett lite gott jantelags inspirerat inlägg!

* Undantag: Idrottare som är proffs i ett lag utomlands, SIDA-arbetare och andra som har rimliga skäl att befinna sig utomlands. Det gäller INTE finansvalpar i London eller skatteflyktingar.

Modernt facket!

Jag börjar gilla facket mer och mer. Även om media gärna vantolkar och sablar ner allt de gör så har HRF det senaste året börjat spotta upp sig mer och mer. Tar konflikter och ber inte om ursäkt för att vi finns.

En annan bra sak är deras återkommande enkäter som de skickar ut till ett antal medlemmar. Jag har turen att vara en av dessa. Svarade på en sådan i dag. Bland annat var det frågor om vad som är viktigt inför årets avtalsrörelse. Bra! Fortsätt så, vi är ett förbund med extremt få klubbar. Många vet inte ens vilka arbetskompisar som är med i facket. Allt som kan öka känslan av samhörighet inom facket är bra och viktigt.

Som alltid: gå in på www.hrf.net. Alltid läsvärt.

Rennäring, del 1

Hej!

Så kommer då mitt första utlovade inlägg i diskussionen om rennäring, ILO och norrlands framtid i största allmänhet. Stora ord, men också stor fråga. Väljer att fokusera på den för att så många kan så lite och att det är en ödesfråga som kan få en avgörande betydelse nästa val. Tyvärr väljer många vänstermänniskor att lyssna på den högljudda grupp samenationalister som hörs i den allmänna debatten.

Börjar med en sammanfattning och återkommer senare med fördjupat resonemang kring olika frågor. För något år sedan presenterades en statlig utredning som går ut på att staten ska låta renägarna och markägarna själva bestämma över vår natur och vårt friluftsliv. Länsstyrelsens byråkrater skall bytas ut mot särintressen. Givetvis borde det omvända vara rätt väg att gå för en socialist.

Att gradvis minska markägarnas inflytande över jakt och fiske. Inrätta en fond dit medborgare får betala avgift för att jaga eller fiska och låt markägarna söka medel därifrån för fiske- eller jaktvård. Fördela tillstånd och tilldelning efter rimliga kriterier och avgifter på ett rättvist sätt, lika för alla medborgare.

Alla medborgare i Sverige oavsett etnisk bakgrund har rätt att rösta i såväl landstings- som riksdagsval. Det ger länsstyrelsen ett mandat att verka för det gemensamma bästa. Jag menar att man måste ifrågasätta den kulturkonserverande synen på rennäringen i grunden.

Visst är rennäringen en större del av den samiska kulturen än vad bondekulturen är av majoritetssamhället. Hur var det för 100 år sedan? Var inte "den svenska kulturen" (om jag får skriva så utan att någon missförstår) inte en utpräglad jordbrukskultur? Idag är vi ganska få som hässjat hö och åkt hölass...

Kulturer måste utvecklas i takt med produktionsmedlens utveckling eller bli museala. När det då gäller rennäringen så är den långt ifrån optimal. Den är resurskrävande och den är arealkrävande. Den har växt, men inte kvalitativt förändrats utifrån de krav kapitalismen ställer på en agral näring. En nomadiserande näring är mer hemma i ett feodalt samhälle än i ett kapitalistiskt samhälle.

Vänsterpartiet har ännu (precis som SAP) inte vågat ha en demokratisk behandling av frågan. Enskilda ledande vänsterpartister i främst Länsstyrelsernas styrelser och i riksdagens jordbruksutskott bildar i mångt och mycket helt självständiga åsikter. Dessa är i allmänhet mer pro-rennäringen än vad jag bedömer medlemmar i norrlands inland är. Frågan brukar komma upp på varje partikongress och svaras med något intetsägande...

Frågan har en sju jävla sprängkraft. Det handlar dels om folks fritid; skoter, fiske, jakt. Det handlar också om möjligheten till folks utkomst i en hel landsända.

Rennäringen har vid upprepade tillfällen blockerat utbyggnad av gruvor, skidanläggningar och skogsbruk, med den lagstiftning som finns idag. Detta blir känsligt i en del av landet där vi inte är överrösta av arbetstillfällen... Det är också därför olyckligt att debatten blir så sned och kommer att handla om ”samer” och ”svenskar/jägare” när det allt som oftast handlar om ”renägare” mot ”andra”.

Jag erkänner att det finns obehagliga inslag av rasism mot svenskar av samisk etnicitet, men det är inte alls så utbrett som man kan få intrycket av. Huvudkonflikten är mycket materiell. Det är inte många som är emot TV-sändningar på samiska, stöd till folkhögskolan i Jokkmokk eller stöd till de samiska språken. I det senaste sametingsvalet var det uppenbart att det inte finns en ”samisk uppfattning” om rennäringens ställning. Inför valet så gick Renägarförbundets partipolitiska gren och aktivt försökte ogiltigförklara folk som registrerat sig för att få rösta. De ifrågasatte att dessa var samer. Ett mysigt agerande som, förutom att det visar hur hårda de "interna" konflikterna mellan olika samer är, närmast kan jämföras med hur republikanerna i USA betedde sig när det gällde svartas rösträtt i sydstaterna.

Trots detta agerande blev det parti som är mest kritiska till rennäringens krav gentemot markägarna, Jakt- och fiskesamerna, största parti. Nu är samisk politik tämligen tokig och inte helt lätt att sätta fingret på. Det som går att säga är att en viktig fråga är kampen mot det som finns kvar av lapp-ska-va-lapp politiken. Det vill säga regleringen av rennäringen och frågan om öppna samebyar.

Det är inte bara som en del tror att bara samer får äga renar, utan också det att de nu befintliga renägarna styr vilka som i praktiken får ägna sig åt renskötsel! Inte ens en same får börja med renskötsel, om du inte är släkt med och står på god fot med samebyn. Skråväsende av värsta sort alltså. Delvis beror ju detta på att mängden renar inte får öka av miljö- och markbristskäl, men det hela är självklart en maktfråga. Renägarförbundet/Guovssonásti är i princip emot alla förändringar och måste beskrivas som ett högerparti. Sedan finns en del andra partier som mer fokuserar på samisk enhet; som Min Geaidnu (känns lite som Mps sameparti) och partiet Samerna. Jakt- och fiskesamerna spelar i en egen liga. De fokuserar starkt på markägarnas rättigheter och kan på så sätt kännas märkliga att benämna som "vänster". Deras resonemang kring rennäringens ställning i förhållande till övriga näringar är dock intressant.

Avslutningsvis så tror jag vänsterpartiets samepolitik, så som den utförs, är rent kontraproduktiv. För att på allvar gynna den samiska kulturen i vid mening, kan inte fokus ligga så tungt vid renägarnas behov som det gör idag. Ett levande norrland är grundläggande för att samiska ungdomar skall känna framtidstro och kunna stanna kvar. Den samiska kulturen, som är och har varit så intimt sammankopplad med den norrländska naturen, utvecklas och moderniseras givetvis bättre i en stuga utanför Jokkmokk, än i en etta i Farsta!

Det är dags att sätta frågan om rennäringens ställning i ett större sammanhang. Det är trots allt bara 2000 personer som är aktiva renägare. Trots detta syns och hörs dessa orimligt mycket i debatten. Som socialist är det för mig en omöjlighet att stödja ett system som ger två grannar olika rättigheter och som sätter en agral näring framför andra.För alla människors lika rättigheter!

Idiotförslag om ölskatten

Först: Beklagar att jag varit borta ett tag, varit förskyld och less.

Till saken: Vår kära högerregering funderar på att sänka skatten på vin och öl, medan de vill höja den på sprit. Varför? Jag har en längre tid stört mig på åsikten att vin och öl på något sätt skulle vara annorlunda än sprit, typ vuxen måltidsdryck eller något. Allt handlar bara om kvantitet. Det finns inget som i verkligheten skiljer sprit från vin. Personligen får jag mina "bästa" (i betydelsen stabil och kontrollerbar) av sprit, medan jag har svårt att bedömma mängden när jag dricker vin. Just det där mellantinget mellan öl och sprit gör att jag håller fel tempo...

Strunt i det. Fakta är följande: Öl är inte dyrt! Något är fel när en starköl är inte dyrare än en folköl. För en hundring (9-10 öl) blir de flesta ganska fulla på öl. För en hundring får du inte ens en kvarting sprit (undantar Brännvin special som knappt är drickbar), sedan kommer blandvattnet till det. Dessutom skulle jag nog vilja ha åtminstone 50 cl för att nå liknande fylla som för 10 öl. Om du snålar extremt mycket så kan man alltså komma strax under 200 kronor totalt för en fylla. Det vill säga det dubbla mot en ölfylla.

Om man nu då inte jämför spåret "billigast fylla snabbast" mellan de två olika, utan tänker sig en trevlig kväll med lite trevlig dricka och filosofiska samtal över några drinkar/öl, så blir fortfarande resultatet en orättvis skillnad mellan de olika. Då tänker vi oss att alternativ "öl" är fem högkvalité öl att 18 kronor, säg 20 för mattens skull. Det blir 100 kronor. Drinkspåret ger oss två, eller varför inte tre stycken? Två drinkar tar ju slut ganska fort. Ska det vara mysdrickande så pratar vi väl inte vodka-russian grogg? Utan en riktig drink, två spritsorter och minst två övriga ingredienser. Utan att räkna på det så blir det mer än ölen.

Okej, så här långt har argumentationen varit ruskigt opolitisk. Nu kommer det politiska. De säger att sänkningen ska vara för att motarbeta smuggling och utlandsköp. Vad är lättast att köpa sin årskvot utomlands av? Öl där inte en årskvot får plats i en bil, eller sprit där du utan problem får plats med fyra personers kvoter i en full bil? Jag tycker argumentationen haltar!

Ge fan i min sprit! Sluta diskriminera oss som gillar sprit.

Israel vill bli del av EES!

På den extremt opålitliga och högervridna sionistiska nyhets- och debattsiten "Ynet" står det att Israel nu ska göra en framstöt för att få samma status inom EU som Norge och Schweiz. Har någon sett liknande information från någon mer rimlig källa så hör av er!

Moraltanter och fundamentalister...

Hemma igen efter en lång dags landstingsfullmäktige. Skall inte gå in på alla detaljer från mötet, som hur många gånger jag hann tänka "gud, ändra kommunallagen så att vi får sätta streck i debatten". I stället väljer jag denna gång att skriva om den klassiska diskussionen om subventionerade preventivmedel.

Västerbottens läns landsting är det enda landstinget som inte har subventionerade preventivmedel. Det innebär att unga tjejer måste betala fullt pris för p-piller, medan kondomer delvis går att få tag på gratis via ungdomsmottagningar och liknande.

Ung Vänster och Vänsterpartiet har drivit frågan om p-piller i många år. Vi har allierade inom Centern och i Folkpartiet. Betongpartierna (s) och (m) vägrar i sten. Deras huvudargument är att kondom är bättre än p-piller, samt att Västerbotten har lägre abort-siffror än riket. Följdargumentet är att med subventionerade p-piller så kommer killar att sluta ta sitt ansvar och se till att skaffa kondom. Dels lägger det all skuld på tjejen och dels så skyddar inte p-piller mot veneriska sjukdomar (det användes något nytt ord för dem, men det minns jag inte).

Vi menar att det inte är samhällets roll att moralisera. Vi ser frågan om subventionerade preventivmedel som en viktig fråga för att stärka ungdomar - främst tjejer - i deras kamp för kontroll över sin egen kropp och sin egen sexualitet. Tjejer och killar kan själva avgöra när och på vilket sätt de ska skydda sig - utan pekpinnar. Även ungdomar kan ha långvariga förhållanden när de känner att de litar på varandra. Kondom i all ära, men av samma skäl som vuxna kan välja att använda p-pillar kan en sjuttonåring göra det. Dessutom riktar sig subventionen också mot unga vuxna i åldern 18-25 år. P-piller ger också en grundtrygghet, även om det inte skyddar mot sjukdomar så skyddar det mot en oönskad graviditet den där lördagkvällen när omdömmet försvinner in i dimman.

Som en partikamrat sa: De har förträngt sin egen ungdom och lever i en fantasivärld som brukar identifieras genom uttalanden av stilen "Sånt skulle aldrig min son/dotter göra."

Okej, det var de naiva moralisterna. Då går vi över till miljöfundamentalisterna de gröna. Miljöpartiets linje överraskade mig mest. De är mot subventionerade preventivmedel för att "det redan är för mycket kemikalier i miljön". Ja, vad ska man säga. Kvinnans frihet och rätt till makt över sin egen kropp kan man ju väga olika högt.

(argumentationen kanske uppdateras när jag är piggare)

Mauderaterna slår till igen...

Jag tänkte reagera och skriva något, men nöjer mig med att kopiera från Lars Ohly:

Maud Olofssons privatiseringsförslag slår mot glesbygdskommunerna!
Maud Olofsson har gjort ett utspel på DN Debatt. Det handlar om ett kommande lagförslag som i princip ska förbjuda kommunerna att bedriva någon verksamhet där någon privat aktör skulle kunna finnas med. Det innebär att en rad kommunala verksamheter måste läggas ned eller säljas ut. Och det är verksamheter som är mycket viktiga för kommuninvånarnas välfärd, och som är förutsättningar för att andra verksamheter ska fungera. Det här är inte bara ett ogenomtänkt hugskott inför centerns kommundagar. Enligt Maud Olofsson förbereds nu ett lagförslag på det näringsdepartement som hon leder. Några av de mer extrema nyliberala förslag som har luftats i Timbrokretsar blir på så sätt regeringspolitik genom centerpartiets försorg. Resultaten kommer i så fall att bli förödande. Verksamheter som hänger ihop riskerar att styckas upp. Hela den kommunala sektorn "amerikaniseras" - med ständiga processer mellan myndigheter och företag i Marknadsdomstolen - istället för att resurserna används på ett klokt sätt för medborgarnas bästa. Och kanske det viktigaste: man leker med personalen, deras trygghet och arbetsro. Om förslaget blir verklighet måste så gott som alla kommunanställda ständigt leva med oron för att sägas upp när deras jobb ska "ut på marknaden". Erfarenheterna av tidigare privatiseringar talar sitt tydliga språk: personalen blir mycket ofta lidande när man försöker tjäna pengar på att de slits hårdare. Maud Olofssons förslag är naturligtvis framför allt ett tungt slag mot glesbygdskommuner. Det är här man måste agera extra kraftfullt och innovativt från kommunens sida, för att hålla bygden levande och tillvarata allas kunskaper och energi. Kommuner som exempelvis startar ett ungdomskafé för att stärka fritidsmöjligheterna, eller kanske ordnar med hotellverksamhet för att stödja det lokala näringslivet eller turismen ska nu straffas av Maud Olofssons centerparti. Det är helt oacceptabelt. Det här är ännu ett steg i det systemskifte som högeralliansen undvek att redovisa i valrörelsen. Det är ett systemskifte som förstör framtidstro och utvecklingsmöjligheter över hela landet. Vänsterpartiet kommer att ta strid för en politik som går i motsatt riktning. Lasse Ohly

Yttrandefrihet á la alliansen

I Stockholm finns det lokala styrelser i de olika stadsdelarna, s.k. stadsdelsnämnder. I Skarpnäck så har det nya högerstyret precis börjat jobba. Bland det första de lyckats göra är att dra in kulturstödet till kulturföreningen "Södra fot" från drygt 3 miljoner till noll!

Vad är anledningen? Har det förskingrats pengar? Är redovisningen felaktig? Är ledningen sexistisk och kränker tjejer? Får inte invandrare vara med?

Nej, ingen av dessa anledningar stämmer på föreningen Södra fot.

I stället handlar det om att kulturföreningen har behagat genomföra en allsång mot alliansen under valet. Okej, en ideell, partipolitiskt obunden förening, tar ställning mot alliansen. Kan väl bli en intressant punkt på föreningens årsmöte.

Högern är förbannad. "Exkluderande" säger man, ingen politik med skattemedel (äh- vad kallas partistödet?). Grunden för beslutet är alltså inte kvalitén på den barn och ungdomsverksamhet som bedrivs av föreningen, utan en enskild föreställning.

Om det inte är olagligt så är det åtminstone väldigt märkligt. Som tidigare ledamot av fritidsnämnden kan jag ju säga att vi kollar på det aktuella projektet när vi beviljar anslag. Vi har beviljat pengar till KFUM, Ung Vänster, Islamska föreningen, m.m. Alla dessa föreningar kan på ena eller andra sättet anses vara exkluderande. De har dock genomfört projekt som varit öppna till sin natur. Jag skulle kunna acceptera om borgarna hade krävt en redovisning av den aktuella allsångskvällen för att se om den varit skattefinansierad.

Frågan är: Vill vi ha ett samhälle där politikerna detaljstyr föreningslivet? Vill vi ha ett samhälle där föreningsaktiva inte får ha åsikter? Skulle borgarna dra in bidraget till Proletären FF om de tog makten i Göteborg (yeah- stor chans, jag vet!)? Proletären FF har en av stans bästa ungdomsverksamheter, MEN annordnar varje år ett högst politiskt "Fredslopp", har kopplingar till KPML(r) och uttalar sig politiskt tämligen ofta.

Tur för dem att det är demokratisk majoritet i Göteborg...

Läs mer på Ali Esbatis blogg. eller varför inte på en annan landstingspolitiker?

Månadens patronlobbyist

För andra gången har nu HRF utsett en mottagare av deras pris "Månadens patronlobbyist". Även den här gången så har de kommit fram till en mycket lämplig pristagare: högerbyrån Centrum mot Rättvisa.

Här kommer text från www.hrf.net:

Den välkända högerbyrån "Centrum för rättvisa" (som bl a leds av förre MUF-ordföranden Gunnar Strömmer), har av Hotell- och restaurangfacket utsetts till januari månads "Patronlobbyist".

Motiveringen till priset lyder: För att under falskt sken av en "juridisk granskning" av villkoren på Wild'n Fresh, och som en del av en kampanj mot fackföreningens arbete för bättre arbetsförhållanden, felaktigt ha hävdat att de anställda på salladsbaren skulle haft bättre eller lika bra villkor på "nio av tio punkter".

I själva verket har salladsbaren på samtliga punkter haft sämre villkor än enligt kollektivavtalet. Dessutom saknar de anställda kollektivavtalets garanti för löner, försäkringar m m. De kommer inte heller att få höjd lön och förbättrade villkor när facket i vår förhandlar fram ett nytt kollektivavtal.

Hotell- och restaurangfacket ifrågasätter starkt trovärdigheten i en granskning som är beställd av en så välkänd högergrupp. Däremot välkomnar facket alla som vill göra en oberoende granskning av villkoren, som vid konfliktens start, enligt Sveriges ledande arbetsrättsjurist Toivo Öhman, var sämre än kollektivavtalet på samtliga punkter.
Lekmannabedömarna i Centrum för Rättvisa har inte kunnat skilja på olika anställningsformer. De har utgått från en anställningsform - extraanställning - som man endast får ha om man har kollektivavtal. Det gör att Centrum för Rättvisa har fel när man hävdar att arbetsgivaren inte skulle behöva betala helglön.
Vidare har byrån - utan att kontrollera med Hotell- och restaurangfacket - byggt sin granskning på den felaktiga uppgiften att arbetsgivaren skulle ha betalat semesterersättning eller sjuklön från första början. Arbetsgivaren har vid flertalet tillfällen i december - i massmedia - erkänt att de inte betalade semesterersättning eller sjuklön när konflikten började.
Slutligen hävdar Centrum för rättvisa felaktigt att arbetsgivarna nu - efter fackets agerande - har skaffat en lika bra sjuk- och olycksfallsförsäkring som man har genom kollektivavtalet. Det är visserligen sant att arbetsgivarna säger sig ha skaffat en bättre försäkring än tidigare, vilket är bra. Men försäkringen är fortfarande inte lika bra som kollektivavtalets.

Centrum för rättvisa har gjort sig ökända för att man enbart tagit sig an ärenden som är ideologiskt motiverade utifrån ett nyliberalt högerperspektiv. Det har framför allt handlat om att kämpa mot att anställda som varit medlemmar i facket har fått högre ersättningar, eller att motverka universitet som har agerat för att fler utlandsfödda ska komma in på utbildningarna.

Hotell- och restaurangfacket instiftade i december ett nytt pris, som varje månad ska delas ut till den eller de som då har utmärkt sig som en synnerligen aktiv lobbyist för ett återupprättande av det gamla patronsamhällets sämre villkor och lägre löner för anställda inom Hotell- och restaurangbranschen. Just hotell- och restauranganställda ligger redan lägst på hela den svenska arbetsmarknaden. Vinnaren får en check på 200 kr, som endast kan användas på restauranger med kollektivavtal med bättre villkor och löner för de anställda.

Konsumentupplysning...

Var bara tvungen. Bilden hämtat från Alliansfritt Sverige, via bloggen "Livet från den röda sidan", se länk till höger.

Kort sagt

Läser i politruk tidningen Dagens samhälle (utges av Sveriges kommuner och landsting, går till alla förtroendevalda) att man i södra Sverige har diskuterat problemet att manliga gynekologer känner sig diskriminerade för att så många kvinnor inte vill använda sig av deras tjänster.

Lite torrt noterar tidningen att det kan bero på kulturella skäl, tidigare övergrepp etc. Tror det är ganska lätt att förstå varför många kvinnor inte vill ha en främmande karl som granskar deras intimaste delar.

Sedan kommer det värsta: Som motmedel ska man nu lägga ner kraft på att försöka övertala dessa kvinnor om att gå med på att träffa en manlig läkare!

Även om övertalning kan ske på olika sätt- allt från att ge torr information till att kränka personer så känns det ändå helt oacceptabelt att offentliganställda ska försöka påverka patienter (som redan är i en beroendeställning) till att gå med på att en främmande karl ska inspektera kvinnans intimare delar.

Dessutom- vad får en man att bli gynekolog? Jag må vara fördomsfull, men det där är väl ändå ett lämpligt kvinnoyrke?

Offensiv ljuger- som vanligt...

Var på något så underbart som kårfullmäktige igår. För en gångs skull fanns det ett par sjyssta politiska frågor att diskutera: Dels vilka frågor kåren ska driva gentemot länstrafiken och Umeå kommun, dels moderaternas krav på att Umeå studentkår ska uttala att vi är emot positiv särbehandling. Tyvärr blev det inte den diskussionen så bra som man skulle kunnat tro. Efter en lam diskussion slutade det att hela fullmäktige, inklusive moderata studenter, ställde sig positiva till possitiv särbehandling, men negativa till kvotering. Lite oväntat.

Ska strax komma till rättvisepartiets krumbukter; men först måste jag bara ta chansen att citera moderaternas Åsa Otto:
- Det är faktiskt ett fritt val att skaffa barn eller att studera på annan ort.

Charmigt. Det hela yttrades i en diskussion där de borgerliga partierna Samhällsvetarna och Moderata studenter inte tyckte att kåren skulle uttala sitt stöd för ett snabbt bygge av Norrbotniabanan. Kårordförande Joakim (s) beskrev då den situation en kompis till honom hade med långa pendlingar och tufft att få tid över till sin son. Då svarade Åsa Otto som ovan.

I borgarnas värld skall den som inte läser vidare direkt efter gymnasiet få skylla sig själva och för all tid vara utestängd från högre utbildning. Fy fan.

Vidare till extremisterna på andra kanten, RS. I en utvikning från ovanstående diskussion så lyckades Davis Kazaa från rättvisepartiet komma in på badhusfrågan. Bitterheten över att sossarna till det informella samtalet inte hade bjudit in RS kan jag förstå, men samtidigt avslöjade Davis väldigt tydligt varför övriga partier inte vill ha med rättshaveristerna i RS att göra. I sitt lilla utbrott säger Davis Kazaa:

- De sju riksdagspartierna har enigt valt att placera badhuset i centrala stan.

När jag upplyser fullmäktige (och Davis) om att Vänsterpartiet aldrig gått med på något sådant och att Mp efter mötet också sagt sig vara emot det så spelar Davis oförstående och säger något i stil med att "men ni var ju med på mötet". Som att närvaro betyder enighet. Det har dessutom varit stora uppslag i lokalmedia om det hela.

Det är precis det här beteendet- att avsiktligt vrida och vända på sanningen som gör att man saknar förtroende för Rättvisesekten enteristerna.