Diskussionen om deltidsstämpling av a-kassan är inte okomplicerad. Det handlar om att en deltidsarbetslös endast har 70 dagar till sitt förfogande, medan en heltidsarbetslös har 300. Min partikamrat Kjell Hanseklint, som nyligen blivit arbetslös, har satt sig ner och räknat ut hur länge han kan behålla sina politiska uppdrag. Det blir inte så länge innan han åker ut i "totalt utanförskap".
Som politiskt aktiv är han kanske ovanlig, men runt om i landet är det många som ställs inför ett märkligt val: Fortsätta jobba deltid, hoppas på mer tid, eller säga upp sig och gå heltidsarbetslös. Känns kanske inte som arbetslinje direkt... Alla vet att det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Lite som när man har en flickvän, man blir mer attraktiv!
Innan jag går vidare vill jag poängtera att vi i Vänsterpartiet står fast vid kravet på likabehandling av deltids- och heltidsarbetslösa. Oavsett vad Aftonbladet skriver om att s+mp svajjar. Emil Broberg (tidigare Berg) skriver kort om det på sin blogg.
Vad är då problemet med att direkt avskaffa särreglerna för deltidsarbete? Det enda problemet jag kan se är att det innebär en direkt subvention till företag som inte erbjuder vettiga arbetsvillkor. Utan deltidsstämpling så skulle en massa företag bli av med kompetenta medarbetare som inte har råd att vara kvar. Det handlar om företag i detaljhandeln som inte anser sig kunna ordna vettiga scheman för de anställda. Det är intressant att se hur "kvinnliga" affärer, som klädaffärer, inte klarar det, medan affärer typ bygg- och elektronik oftare lyckas... Det handlar också om företag i turistbranchen som har ojämn beläggning över året. Tidigare kunde de behålla kompetent personal genom att se till att de jobbade sex månader och sedan stämpla resten av året. Visst, bra för vissa delar av glesbyggden, men helt klart ett överutnyttjande av försäkringen.
Att ovanstående är ett problem är uppenbart för de flesta, frågan är om man löser det genom att rycka undan den finansiella tryggheten för de som arbetar där?
Nej, det måste bli dyrare för företagen att inte ge trygga anställningar. Höjda arbetsgivaravgifter- logisk koppling till deltidsstämplingen, gör timlönen högre för dem som jobbar mindre än 150 timmar i veckan (eller mer än 180 timmar). Helt enkelt heltid ska vara norm. Kan nattarbete värderas mer så borde deltidsarbete också kunna göra det. Jaga företagen, inte arbetarna!
Det enda jag kan tänka mig att acceptera är att de begränsningar av möjligheterna till att återkommande fylla på sin stämplingstid genom kortare perioder av arbete bör behållas, eventuellt förrändras något. Det är inte a-kassans uppgift att hålla turistnäringen under armarna!
Visar inlägg med etikett Fackligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fackligt. Visa alla inlägg
måndag, maj 24, 2010
söndag, maj 16, 2010
Sluta diskriminera seriösa och bärkraftiga företag!
Det märks att det är valår, partierna tävlar om att bjuda över varandra på diverse områden. Ofta handlar det om nya, spännande sätt att stödja "företagande och entreprenörskap".
Tyvärr är det ofta en omskrivning för särlösningar och subventioner som riskerar att snedvrida arbetsmarknaden. Ta RUT avdraget till exempel där diverse företagare nu gråter ut över att de måste värva sina kunder själva och låta dem betala 100% av kostnaden.
Upplägget på RUT är helt sinnesjukt. Det är helt vanliga hushållssysslor som subventioneras genom att man får dra av den utgiften på skatten. Hela beloppet får dras av, med andra ord så bedöms det som viktigare än resorna till jobbet, där vi har ett "karensbelopp" på 9000 kronor som man måste komma över för att få avdrag. Intressant är också att det BARA gäller okvalificerade arbetsuppgifter. T.ex. är läxhjälp för högstadieelever okej, men inte för gymnasieelever eftersom det anses vara för nära reguljärt lärararbete, eller nåt. Det sa i alla fall det företaget jag sålde läxhjälp åt i alla fall...
Ett exempel på hur det snedvrider konkurrensen: Det är okej att anställa någon för att sköta hemmet, laga mat åt dig när du stressad kommer hem från jobbet och sen ska vidare till ett kvällsmöte. Om du däremot väljer att äta på din lokala restaurang i stället så får du betala en hiskelig moms på 25%, UTAN några avdrag. Rättvist? Knappast.
Ett annat exempel är diverse idéer om minskade arbetsgivaravgifter för ungdomar, invandrare eller norrlänningar. Det är fel, fel och åter fel. Arbetsgivaravgifter är försäkringspremier för pension, sjukförsäkring & övriga socialförsäkringar. Om man ska befria/sätta ned arbetsgivaravgiften för vissa företag så innebär det en av två saker:
1) De anställda som omfattas av det får sämre skydd, eftersom de inte betalar för det. Nej, så illa är det inte i Sverige- än. Alltså är det nedanstående som gäller.
2) De företag som inte har anställda som omfattas av undantagen får betala premier även för dessa.
Rättvist? Knappast.
Ett tredje exempel är olika idéer om friår, förbättrade villkor för nyföretagande. Att man under en period ska kunna behålla sin a-kassa medan man drar igång ett företag. Miljöpartiet har lagt en hel radda med sådana förslag bland annat i sitt valmanifest. Det finns ingen rimlig anledning att ordna med hängsle och livrem åt nyföretagare. Särskilt inte inom tjänstesektorn. Har någon en nytänkande kanonidé så är det viktigt att det finns rimliga lån och investeringskapital tillgängligt. Däremot så ska inte ytterligare en frisör, restaurang eller taxiåkare få riktat stöd för att kunna komma igång. Det finns redan konkurrenter därute som betalar avtalsenliga löner, skatter och avgifter. Varför ska de missgynnas av osund konkurrens?
Även i Vänsterpartiet finns det inslag av vurmande för småföretag. På partikongressen senast så såg jag hur ombud från Norrbotten gick upp och pläderade för generösare a-kasseregler pga att turistbranschen har svårt att sysselsätta folk året om. Liknande resonemang har setts i diskussionen om deltids-stämpling. Jag delar synen på att regeringens 70-dagars regel har varit stelbent och främst drabbat den arbetslöse och inte företagen. De gamla reglerna var dock för slappa. Det är inte rimligt att ett företag ska år ut och år in betala för en deltidsanställd och ändå kunna känna sig säker på att personen har råd att jobba kvar eftersom a-kassan täcker upp resten. Snacka om staten och kapitalet! Var finns incitamentet för företagaren att planera om sin verksamhet så att det blir fler heltidsarbeten?
Eftersom jag redan varit lång så vill jag hänvisa till följande debattinlägg från Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson om varför särlösningar är dåligt.
Även den fackliga rörelsen borde skärpa till sig här. Jag kan till nöds acceptera ungdomslöner upp till 19-20 års åldern. Fram tills dess ska ungdomars huvudsysselsättning vara gymnasiestudier. Det kan rent av vara skadligt med tillgängliga jobb med bra lön. Hade gamla klasskompisar som hoppade av fordon och började jobba väldigt tidigt. Inte helt lyckat om de senare skulle vilja göra något annat.
Att däremot som Unionen ha ungdomslöner upp till 24 års åldern är bara rubbat. 23-åringens hyra är inte billigare än 25 åringens. Ej heller är arbetsinsatsen sämre. Det är individuellt. Att då låta det skilja över 2000 kronor i månadslön är helt orimligt. Särskilt som det handlar om en branch med minimal löneutveckling. Jag är för att erfarenhet ska löna sig, men då är det branscherfarenhets tid som är väsentligt, inte vad som står på ditt födelsecertifikat!
Tyvärr är det ofta en omskrivning för särlösningar och subventioner som riskerar att snedvrida arbetsmarknaden. Ta RUT avdraget till exempel där diverse företagare nu gråter ut över att de måste värva sina kunder själva och låta dem betala 100% av kostnaden.
Upplägget på RUT är helt sinnesjukt. Det är helt vanliga hushållssysslor som subventioneras genom att man får dra av den utgiften på skatten. Hela beloppet får dras av, med andra ord så bedöms det som viktigare än resorna till jobbet, där vi har ett "karensbelopp" på 9000 kronor som man måste komma över för att få avdrag. Intressant är också att det BARA gäller okvalificerade arbetsuppgifter. T.ex. är läxhjälp för högstadieelever okej, men inte för gymnasieelever eftersom det anses vara för nära reguljärt lärararbete, eller nåt. Det sa i alla fall det företaget jag sålde läxhjälp åt i alla fall...
Ett exempel på hur det snedvrider konkurrensen: Det är okej att anställa någon för att sköta hemmet, laga mat åt dig när du stressad kommer hem från jobbet och sen ska vidare till ett kvällsmöte. Om du däremot väljer att äta på din lokala restaurang i stället så får du betala en hiskelig moms på 25%, UTAN några avdrag. Rättvist? Knappast.
Ett annat exempel är diverse idéer om minskade arbetsgivaravgifter för ungdomar, invandrare eller norrlänningar. Det är fel, fel och åter fel. Arbetsgivaravgifter är försäkringspremier för pension, sjukförsäkring & övriga socialförsäkringar. Om man ska befria/sätta ned arbetsgivaravgiften för vissa företag så innebär det en av två saker:
1) De anställda som omfattas av det får sämre skydd, eftersom de inte betalar för det. Nej, så illa är det inte i Sverige- än. Alltså är det nedanstående som gäller.
2) De företag som inte har anställda som omfattas av undantagen får betala premier även för dessa.
Rättvist? Knappast.
Ett tredje exempel är olika idéer om friår, förbättrade villkor för nyföretagande. Att man under en period ska kunna behålla sin a-kassa medan man drar igång ett företag. Miljöpartiet har lagt en hel radda med sådana förslag bland annat i sitt valmanifest. Det finns ingen rimlig anledning att ordna med hängsle och livrem åt nyföretagare. Särskilt inte inom tjänstesektorn. Har någon en nytänkande kanonidé så är det viktigt att det finns rimliga lån och investeringskapital tillgängligt. Däremot så ska inte ytterligare en frisör, restaurang eller taxiåkare få riktat stöd för att kunna komma igång. Det finns redan konkurrenter därute som betalar avtalsenliga löner, skatter och avgifter. Varför ska de missgynnas av osund konkurrens?
Även i Vänsterpartiet finns det inslag av vurmande för småföretag. På partikongressen senast så såg jag hur ombud från Norrbotten gick upp och pläderade för generösare a-kasseregler pga att turistbranschen har svårt att sysselsätta folk året om. Liknande resonemang har setts i diskussionen om deltids-stämpling. Jag delar synen på att regeringens 70-dagars regel har varit stelbent och främst drabbat den arbetslöse och inte företagen. De gamla reglerna var dock för slappa. Det är inte rimligt att ett företag ska år ut och år in betala för en deltidsanställd och ändå kunna känna sig säker på att personen har råd att jobba kvar eftersom a-kassan täcker upp resten. Snacka om staten och kapitalet! Var finns incitamentet för företagaren att planera om sin verksamhet så att det blir fler heltidsarbeten?
Eftersom jag redan varit lång så vill jag hänvisa till följande debattinlägg från Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson om varför särlösningar är dåligt.
Även den fackliga rörelsen borde skärpa till sig här. Jag kan till nöds acceptera ungdomslöner upp till 19-20 års åldern. Fram tills dess ska ungdomars huvudsysselsättning vara gymnasiestudier. Det kan rent av vara skadligt med tillgängliga jobb med bra lön. Hade gamla klasskompisar som hoppade av fordon och började jobba väldigt tidigt. Inte helt lyckat om de senare skulle vilja göra något annat.
Att däremot som Unionen ha ungdomslöner upp till 24 års åldern är bara rubbat. 23-åringens hyra är inte billigare än 25 åringens. Ej heller är arbetsinsatsen sämre. Det är individuellt. Att då låta det skilja över 2000 kronor i månadslön är helt orimligt. Särskilt som det handlar om en branch med minimal löneutveckling. Jag är för att erfarenhet ska löna sig, men då är det branscherfarenhets tid som är väsentligt, inte vad som står på ditt födelsecertifikat!
fredag, april 16, 2010
Även välbetalda arbetare gör rätt i att kämpa & strejka
Så har pappers strejk nu rullat igång. Det är bra, för till skillnad från vad vissa jantelags inspirerade debattörer påstår så är det en viktig strejk.
Pappers själva skriver bra om det i Aftonbladet: http://mobil.aftonbladet.se/debatt/article6968655.ab
Visst jämför man med hotell & restaurang, eller andra servicefack som nu är i förhandling så kan man tycka att pappers löner och arbetsvillkor är bra nog. Dels så är det en dålig jämförelse. Servitrisen ska ta av restaurangägarens profit. Restaurangägarens profit lär tjäna mer på om tusentals pappersarbetare tjänar bättre än om ett gäng chefer och aktieägare blir rikare, om man ser det ur ett sådant perspektiv. Det finns helt enkelt ingen motsättning däremellan.
Dessutom handlar inte konflikten främst om pengar. Ett par strejkdar kostar mycket mer för företagarna än vad skillnaden i lönekrav är. Konfliktens kärna är däremot makt. Av pappers första pressmeddelande från i mars (http://www.pappers.se/home/pappers2/home.nsf/065a35c58c3842ea41256a3b004c5c63/b27d04cc68befb74c12576e00030aa16?OpenDocument) visar klart och tydligt att det är rätten till återanställning och andra maktfrågor som är det centrala för facket. Att arbetsgivarna i ett ekonomiskt utsatt läge väljer att gå till attack och riskera strejk och störda leveranser över en makt- och principfråga som inte rör deras plånbok, är oansvarigt! Dessutom visar det hur viktigt det är för företagarna att försökta bryta ner arbetarna som kollektiv. Att var och en själv ska stå ensam mot företaget är målet. Nu såväl som i förra seklets början.
Ska något fack kritiseras så är det Metall och Unionen som vek ned sig för enkelt! Läs mer på Aftonbladet: http://mobil.aftonbladet.se/ledare/article6956722.ab .
Pappers själva skriver bra om det i Aftonbladet: http://mobil.aftonbladet.se/debatt/article6968655.ab
Visst jämför man med hotell & restaurang, eller andra servicefack som nu är i förhandling så kan man tycka att pappers löner och arbetsvillkor är bra nog. Dels så är det en dålig jämförelse. Servitrisen ska ta av restaurangägarens profit. Restaurangägarens profit lär tjäna mer på om tusentals pappersarbetare tjänar bättre än om ett gäng chefer och aktieägare blir rikare, om man ser det ur ett sådant perspektiv. Det finns helt enkelt ingen motsättning däremellan.
Dessutom handlar inte konflikten främst om pengar. Ett par strejkdar kostar mycket mer för företagarna än vad skillnaden i lönekrav är. Konfliktens kärna är däremot makt. Av pappers första pressmeddelande från i mars (http://www.pappers.se/home/pappers2/home.nsf/065a35c58c3842ea41256a3b004c5c63/b27d04cc68befb74c12576e00030aa16?OpenDocument) visar klart och tydligt att det är rätten till återanställning och andra maktfrågor som är det centrala för facket. Att arbetsgivarna i ett ekonomiskt utsatt läge väljer att gå till attack och riskera strejk och störda leveranser över en makt- och principfråga som inte rör deras plånbok, är oansvarigt! Dessutom visar det hur viktigt det är för företagarna att försökta bryta ner arbetarna som kollektiv. Att var och en själv ska stå ensam mot företaget är målet. Nu såväl som i förra seklets början.
Ska något fack kritiseras så är det Metall och Unionen som vek ned sig för enkelt! Läs mer på Aftonbladet: http://mobil.aftonbladet.se/ledare/article6956722.ab .
fredag, augusti 14, 2009
Vad är det med frisörnäringen egentligen?
Det finns ett par saker som jag funderat på när det gäller frisörer. Dels att det verkar finnas hur många frisörsalonger som helst, man undrar lite hur det går ihop. Måste vara en tuff bransch. Det som är min huvudsakliga fundering är mer det varierande prisläget.
Det finns ganska gott om frisörsalonger i prisintervallet 125-175 kronor. Ofta ute i förorten, drivet av en invandrare i en liten lokal. I Göteborg finns det absurt nog några sådana inne i centrum, t.ex. på Drottninggatan. Denna prisnivå känns helt oseriös, särskilt inne i centrum med de hyrorna. Det kan bara vara fiffel. Troligen skattefiffel och svartjobb, kanske papperslösa, vad vet jag? I vilket fall som helst så är det helt orimligt med 150:- för (om de är snabba) en halvtimmes jobb. Av de skall sedan lokal betalas, moms och inkomstskatt betalas, verktyg underhållas etc. Vi pratar om timlön på 20-30 kronor om jag försöker gissa rätt.
Den andra priskategorin är i 300-400 kronors klassen. Finns inne i köpcentrum och här ute på landsbygden så är det också de priserna som gäller nere i "centrum". Det är helt enkelt för dyrt, i alla fall enligt min plånbok. Dessutom tar dessa frisörer ofta lång tid på sig. Jag har tänkt börja skärpa till mig och klippa mig minst en gång varannan månad, kanske 2 gånger på 3 månader, i stället för som nu, att jag klipper mig när det är kris. Men då kan jag inte tänka mig att betala 350 spänn per gång!
Det jag undrar är: Var är frisörerna i prisläget 220-275 kronor? De är jättesvåra att hitta. Billigt, men känns ändå någorlunda seriöst. Nu har jag hittat en här i Stenungsund, Salong Down Stairs, som tar 225:-. Vi får se hur den är. Har inte varit där än!
Det finns ganska gott om frisörsalonger i prisintervallet 125-175 kronor. Ofta ute i förorten, drivet av en invandrare i en liten lokal. I Göteborg finns det absurt nog några sådana inne i centrum, t.ex. på Drottninggatan. Denna prisnivå känns helt oseriös, särskilt inne i centrum med de hyrorna. Det kan bara vara fiffel. Troligen skattefiffel och svartjobb, kanske papperslösa, vad vet jag? I vilket fall som helst så är det helt orimligt med 150:- för (om de är snabba) en halvtimmes jobb. Av de skall sedan lokal betalas, moms och inkomstskatt betalas, verktyg underhållas etc. Vi pratar om timlön på 20-30 kronor om jag försöker gissa rätt.
Den andra priskategorin är i 300-400 kronors klassen. Finns inne i köpcentrum och här ute på landsbygden så är det också de priserna som gäller nere i "centrum". Det är helt enkelt för dyrt, i alla fall enligt min plånbok. Dessutom tar dessa frisörer ofta lång tid på sig. Jag har tänkt börja skärpa till mig och klippa mig minst en gång varannan månad, kanske 2 gånger på 3 månader, i stället för som nu, att jag klipper mig när det är kris. Men då kan jag inte tänka mig att betala 350 spänn per gång!
Det jag undrar är: Var är frisörerna i prisläget 220-275 kronor? De är jättesvåra att hitta. Billigt, men känns ändå någorlunda seriöst. Nu har jag hittat en här i Stenungsund, Salong Down Stairs, som tar 225:-. Vi får se hur den är. Har inte varit där än!
onsdag, augusti 12, 2009
Föreningsfrihet även för poliser
Läste på Anders Svenssons (SP) blogg om att tre poliser - 2(s) och 1(m)- i Västerbotten inte ska få sitta i socialnämnden. För att det gränsar till deras yrkesutövning och att det verkar "förtroendeskadande".
I DN:s artikel som Svensson hänvisar till så intervjuas Kenneth Fahlesson (s) i Skellefteå som suttit 17 år i socialnämnden och NU reagerar polisstyrelsen.
Visst, poliser och socialsekreterare kan gärna sitta i en annan nämnd än just socialnämnden, så långt är jag beredd att sträcka mig. Det är dock till syvende och sist en fråga för respektive partigrupp och individ själv att avgöra. Det finns gott om regler gällande såväl jäv som sekretess för att hindra att fel begås. "Förtroendeskada" är inte tillräckligt skäl för att talla på grundlagen!
Att det här händer nu är ganska symptomatiskt. Det är ett exempel på den hårdnande stämningen i samhället där alltfler grundläggande rättigheter ifrågasätts och lojalitet mot den heliga arbetsgivaren blir viktigare än demokratiska rättigheter.
Att det händer i Västerbotten är också intressant. Två tankar slår mig om man drar resonemanget lite längre så det inte bara handlar om socialnämnden:
- Bjurholms kommunalråd, som är polis på halvtid och moderat kommunalråd på andra halvan, hur hanteras det?
- Hur ska Vilhelminas moderatförening överleva? Om inget har ändrats det senaste året så är poliskåren i Vilhelmina och moderaterna intimt sammankopplade...
Det är snarare bättre med politiskt aktiva poliser, lärare, journalister och andra samhällsfunktionärer. De deklarerar öppet var de står och torde därmed också känna ett särskilt ansvar för saklighet i sitt uppdrag.
Polisförbundet driver frågan till Arbetsdomstolen. Heja!
Tillägg: I protokollet från det möte i polisstyrelsen i Västerbotten som det torde gälla så finns bara detta:
§6.2 Edward Riedl tog upp en fråga angående tillämpningen av §7 lagen om offentlig anställning gällande förtroendeskadliga bisysslor.
Stf. Polischefen Agneta Säll sammanfattade rättsläget.
Edward Riedl är moderaternas gruppledare i landstinget och något av ledande ideolog för moderaterna i länet efter att en yngre, mer ideologisk, falang kommit till makten de senaste åren.
Står alltså ingenting om något beslut att driva hetsjakt på politiskt aktiva poliser, men sådant kan ju förstås avhandlas lite informellt... Noterar också att Vänsterpartiets representant inte var närvarande. Generellt sätt dåligt, men just denna gång kanske det underlättar för henne att protestera i efterhand?
I DN:s artikel som Svensson hänvisar till så intervjuas Kenneth Fahlesson (s) i Skellefteå som suttit 17 år i socialnämnden och NU reagerar polisstyrelsen.
Visst, poliser och socialsekreterare kan gärna sitta i en annan nämnd än just socialnämnden, så långt är jag beredd att sträcka mig. Det är dock till syvende och sist en fråga för respektive partigrupp och individ själv att avgöra. Det finns gott om regler gällande såväl jäv som sekretess för att hindra att fel begås. "Förtroendeskada" är inte tillräckligt skäl för att talla på grundlagen!
Att det här händer nu är ganska symptomatiskt. Det är ett exempel på den hårdnande stämningen i samhället där alltfler grundläggande rättigheter ifrågasätts och lojalitet mot den heliga arbetsgivaren blir viktigare än demokratiska rättigheter.
Att det händer i Västerbotten är också intressant. Två tankar slår mig om man drar resonemanget lite längre så det inte bara handlar om socialnämnden:
- Bjurholms kommunalråd, som är polis på halvtid och moderat kommunalråd på andra halvan, hur hanteras det?
- Hur ska Vilhelminas moderatförening överleva? Om inget har ändrats det senaste året så är poliskåren i Vilhelmina och moderaterna intimt sammankopplade...
Det är snarare bättre med politiskt aktiva poliser, lärare, journalister och andra samhällsfunktionärer. De deklarerar öppet var de står och torde därmed också känna ett särskilt ansvar för saklighet i sitt uppdrag.
Polisförbundet driver frågan till Arbetsdomstolen. Heja!
Tillägg: I protokollet från det möte i polisstyrelsen i Västerbotten som det torde gälla så finns bara detta:
§6.2 Edward Riedl tog upp en fråga angående tillämpningen av §7 lagen om offentlig anställning gällande förtroendeskadliga bisysslor.
Stf. Polischefen Agneta Säll sammanfattade rättsläget.
Edward Riedl är moderaternas gruppledare i landstinget och något av ledande ideolog för moderaterna i länet efter att en yngre, mer ideologisk, falang kommit till makten de senaste åren.
Står alltså ingenting om något beslut att driva hetsjakt på politiskt aktiva poliser, men sådant kan ju förstås avhandlas lite informellt... Noterar också att Vänsterpartiets representant inte var närvarande. Generellt sätt dåligt, men just denna gång kanske det underlättar för henne att protestera i efterhand?
torsdag, juli 23, 2009
Kanske ändå dags för en statlig a-kassa?
Det finns en del politiska frågor där argumentationen ligger i det fördolda. Där det inte handlar om vad som är smidigast, rättvisast och bäst för den enskilde, utan där det handlar om tradition och vad som är bäst för klassen som helhet.
Jag menar att så är fallet när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Vänstern (LO, V och SAP) försvarar stadigt den gällande ordningen med att a-kassorna är kopplade till respektive facklig organisation. Det är de fackliga organisationerna som startade dem och det är en del av själva "organisering ger trygghet" konceptet. Dessutom så är tanken att a-kassorna ska fungera som en bra rekryteringsgrund för fackförbunden.
Jag menar att dessa tankar är i grunden korrekta, men på många sätt på väg att bli obsoleta i dag.
1) A-kassorna styrs av regeringen. Det är regeringen som styr kvalificeringskrav, utbetalningarnas storlek och annat.
2) I takt med att högerpolitiken fått mer och mer inflytande i vårt land, oavsett regering, så har dessa krav blivit allt hårdare. Vi pratar om regler som gör det svårare för en student att återgå in i systemet (även om hon/han arbetat tidigare) efter studier, orimliga karenskrav, borttagen ersättning för helt obetydliga misstag i relation till arbetsförmedlingen, m.m. Det senaste bidraget från regeringens sida är att om man lämnar a-kassan så blir man återbetalningsskyldig om man inte gör helt och hållet rätt. Läs i dagens GP.
3) Det har alltid funnits en orättvisa i systemet, som nu har ökat drastiskt. Jag betalar t.ex. över 400 kronor i månaden till Hotell och restaurangfackets a-kassa. Skulle jag byta till Unionen (TCO) så skulle jag få betala ca 200 och var jag akademiker och ansluten till SACO så skulle jag få betala dryga 100 kronor i månaden. Alltså, de som har de lägsta lönerna och de sämsta villkoren på arbetsmarknaden får betala mest. Rimligt? Knappast, rimmar dåligt med facklig solidaritet. Återigen, regeringen bestämmer och facket (a-kassan) verkställer.
4) Ovanstående innebär, enligt mig, att det många gånger blir snarare så att a-kassan SÄNKER facket än lockar folk till facket. Borgarna gör diskreta förändringar som sedan facket får klä skott för. Tillexempel så den senaste skandalen med bristande information till dem som lämnade facket, som GP skrev om i dag. Så var rubriken på första sidan:
"Kommunals krav retar avhoppare"
Eh. Det låter som det är fackföreningen kommunal det handlar om, när det är dels kommunals a-kassa som (för vilken gång i ordningen) inte har ordning på sin administration SAMT regeringens sparkrav som ställer till det.
Kommunals a-kassa är för övrigt också billigare än Hotell och restaurangs, men där ser jag en viss kvalitetsskillnad som gör det berättigat... :)
Tycker det är dags att diskutera den här frågan. Har svårt att se att den genomsnittslige Vänsterpartisten eller Socialdemokraten i dag skulle kunna ta en fajt med borgarnas idé om en allmän a-kassa.
Om man nu behåller nuvarande system så borde man lägga om så att kopplingen mellan socialförsäkringsavgifterna (arbetsgivaravgifterna) blev mer direkt, så att pengarna går till a-kassan utan omvägen via statsbudgeten. Nu framstår det som att a-kassan är skattefinansierad, vilket inte är fallet. Nu senast har regeringen också tagit bort administrationsstödet.
Så, nu vill jag ha kommentarer!
Jag menar att så är fallet när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. Vänstern (LO, V och SAP) försvarar stadigt den gällande ordningen med att a-kassorna är kopplade till respektive facklig organisation. Det är de fackliga organisationerna som startade dem och det är en del av själva "organisering ger trygghet" konceptet. Dessutom så är tanken att a-kassorna ska fungera som en bra rekryteringsgrund för fackförbunden.
Jag menar att dessa tankar är i grunden korrekta, men på många sätt på väg att bli obsoleta i dag.
1) A-kassorna styrs av regeringen. Det är regeringen som styr kvalificeringskrav, utbetalningarnas storlek och annat.
2) I takt med att högerpolitiken fått mer och mer inflytande i vårt land, oavsett regering, så har dessa krav blivit allt hårdare. Vi pratar om regler som gör det svårare för en student att återgå in i systemet (även om hon/han arbetat tidigare) efter studier, orimliga karenskrav, borttagen ersättning för helt obetydliga misstag i relation till arbetsförmedlingen, m.m. Det senaste bidraget från regeringens sida är att om man lämnar a-kassan så blir man återbetalningsskyldig om man inte gör helt och hållet rätt. Läs i dagens GP.
3) Det har alltid funnits en orättvisa i systemet, som nu har ökat drastiskt. Jag betalar t.ex. över 400 kronor i månaden till Hotell och restaurangfackets a-kassa. Skulle jag byta till Unionen (TCO) så skulle jag få betala ca 200 och var jag akademiker och ansluten till SACO så skulle jag få betala dryga 100 kronor i månaden. Alltså, de som har de lägsta lönerna och de sämsta villkoren på arbetsmarknaden får betala mest. Rimligt? Knappast, rimmar dåligt med facklig solidaritet. Återigen, regeringen bestämmer och facket (a-kassan) verkställer.
4) Ovanstående innebär, enligt mig, att det många gånger blir snarare så att a-kassan SÄNKER facket än lockar folk till facket. Borgarna gör diskreta förändringar som sedan facket får klä skott för. Tillexempel så den senaste skandalen med bristande information till dem som lämnade facket, som GP skrev om i dag. Så var rubriken på första sidan:
"Kommunals krav retar avhoppare"
Eh. Det låter som det är fackföreningen kommunal det handlar om, när det är dels kommunals a-kassa som (för vilken gång i ordningen) inte har ordning på sin administration SAMT regeringens sparkrav som ställer till det.
Kommunals a-kassa är för övrigt också billigare än Hotell och restaurangs, men där ser jag en viss kvalitetsskillnad som gör det berättigat... :)
Tycker det är dags att diskutera den här frågan. Har svårt att se att den genomsnittslige Vänsterpartisten eller Socialdemokraten i dag skulle kunna ta en fajt med borgarnas idé om en allmän a-kassa.
Om man nu behåller nuvarande system så borde man lägga om så att kopplingen mellan socialförsäkringsavgifterna (arbetsgivaravgifterna) blev mer direkt, så att pengarna går till a-kassan utan omvägen via statsbudgeten. Nu framstår det som att a-kassan är skattefinansierad, vilket inte är fallet. Nu senast har regeringen också tagit bort administrationsstödet.
Så, nu vill jag ha kommentarer!
tisdag, juni 16, 2009
Rädda nattis!
Detta inlägg blir kort. Både trött och upprörd. Läs mer på Rossana Dinamarcas (v) blogg. Hon är ansvarig för skolfrågor i partiet. Skriver också på Aftonbladet debatt.
Det handlar om att borgarna bestämt sig för att avgöra den strid som ett antal år rasat mellan snåla kommunpolitiker och en del fackliga och feministiska organisationer, bl.a. både mitt parti, Vänsterpartiet och min gamla fackförening (ska tillbaka) Hotell och restaurang. Striden rör helt enkelt om barnomsorg bara ska vara till för dem som jobbar mellan 7 och 17 (och inte har för lång restid till jobbet) eller om även vi skiftarbetare ska kunna ha nytta av den.
Självklart är det helt absurt att kommunen som själv är en stor arbetsgivare för skiftarbetare INTE vill ställa upp på detta. Den gummiparagraf som finns i dagsläget lyder så här:
"Förskoleverksamheten och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."
Personligen tycker jag att det är ganska klart, men något fel är det när endast 130 av 290 kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar och nätter (2008). Skolverket uppskattar att det finns uttalad efterfrågan i åtminstone 60 kommuner till. Mer statistik här.
I den nya lagen så bestämmer sig borgarna att göra det hela lite mer tydligt, men till fördel för kommunpolitikerna, inte för medborgarna. Hur var det nu det där med att försvara systemen i stället för dem systemen är till för? Den nya texten innehåller:
"Förskola behöver dock inte erbjudas under kvällar, nätter, veckoslut eller i samband med större helger."
Jag blir kort sagt förbannad! Vet liksom inte om man behöver skriva något mer? Redan i dag så finns det tusentals (framförallt kvinnor) föräldrar som måste anpassa, eller i värsta fall riskerar att förlora sina jobb, p.g.a. bristfällig barnomsorg. På mitt gamla jobb så hade vi en kvinna som verkligen trivdes och gjorde ett bra jobb. Hon slet och ansträngde sig för att få det att gå ihop, men till sist sprack det och hon sökte "frivilligt" ett nytt, sämre betalt, arbete. Innan dessa hade hon fått sin beskärda del av dubbel bestraffning. Känt sig dålig på jobbet för att hon aldrig kunde vara flexibel när någon var sjuk eller liknande, utan hela tiden lät oss andra ta "skitpassen", samtidigt som hon ofta fick dåligt samvete mot barnvakter, dagispersonal, etc. En och annan tyckte säkert också hon var en dålig mor som ofta lämnade sitt barn extremt tidigt på morgonen, att det innebar att hon i bland var ledig med sitt barn en hel vardag tänkte inte dessa på!
Det handlar om att borgarna bestämt sig för att avgöra den strid som ett antal år rasat mellan snåla kommunpolitiker och en del fackliga och feministiska organisationer, bl.a. både mitt parti, Vänsterpartiet och min gamla fackförening (ska tillbaka) Hotell och restaurang. Striden rör helt enkelt om barnomsorg bara ska vara till för dem som jobbar mellan 7 och 17 (och inte har för lång restid till jobbet) eller om även vi skiftarbetare ska kunna ha nytta av den.
Självklart är det helt absurt att kommunen som själv är en stor arbetsgivare för skiftarbetare INTE vill ställa upp på detta. Den gummiparagraf som finns i dagsläget lyder så här:
"Förskoleverksamheten och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."
Personligen tycker jag att det är ganska klart, men något fel är det när endast 130 av 290 kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar och nätter (2008). Skolverket uppskattar att det finns uttalad efterfrågan i åtminstone 60 kommuner till. Mer statistik här.
I den nya lagen så bestämmer sig borgarna att göra det hela lite mer tydligt, men till fördel för kommunpolitikerna, inte för medborgarna. Hur var det nu det där med att försvara systemen i stället för dem systemen är till för? Den nya texten innehåller:
"Förskola behöver dock inte erbjudas under kvällar, nätter, veckoslut eller i samband med större helger."
Jag blir kort sagt förbannad! Vet liksom inte om man behöver skriva något mer? Redan i dag så finns det tusentals (framförallt kvinnor) föräldrar som måste anpassa, eller i värsta fall riskerar att förlora sina jobb, p.g.a. bristfällig barnomsorg. På mitt gamla jobb så hade vi en kvinna som verkligen trivdes och gjorde ett bra jobb. Hon slet och ansträngde sig för att få det att gå ihop, men till sist sprack det och hon sökte "frivilligt" ett nytt, sämre betalt, arbete. Innan dessa hade hon fått sin beskärda del av dubbel bestraffning. Känt sig dålig på jobbet för att hon aldrig kunde vara flexibel när någon var sjuk eller liknande, utan hela tiden lät oss andra ta "skitpassen", samtidigt som hon ofta fick dåligt samvete mot barnvakter, dagispersonal, etc. En och annan tyckte säkert också hon var en dålig mor som ofta lämnade sitt barn extremt tidigt på morgonen, att det innebar att hon i bland var ledig med sitt barn en hel vardag tänkte inte dessa på!
söndag, maj 31, 2009
En ovetenskaplig guide för vilken (v) ledamot som passar mig bäst...
Jag ska nu göra en något ovetenskaplig och dessutom politisk inkorrekt studie*. Jag funderar nämligen på att kryssa i EU-valet. Då tänkte jag försöka se vad de olika kandidaterna fokuserar på. Vänsterpartister är ju ganska partilojala människor så det handlar sällan om åsiktsskillnader, utan snarare om vad man prioriterar och förväntas lägga sin kraft på. Dessutom är jag i detta val mer passiv än vanligt, även om jag gör lite arbete i vår lokala partiförening, så jag baserar detta på en mer passiv bild av valet. Lite mer som en vanlig väljare än vad jag brukar vara.
Sällan har det väl varit så självklart vem som ska toppa en Vänsterparti-lista än inför detta EU-val. Eva-Britt Svensson har inte bara erfarenheten genom att ha suttit i EU-parlamentet, varit ordförande i organisationen Nej till EU och så vidare. Hon är också ovanligt bred i sitt politiska engagemang. Hon har varit den ledande ledamoten i kampen mot inskränkningar och för internetfrihet i EU-parlamentet. För detta har hon fått respekt i vida kretsar. Faktiskt imponerande aktivitet, särskilt skönt är det att det visar att det där med demokrati och internetfrihet inte bara är en fråga för knappt vuxna grabbar i Piratpartiet... Briljant att hon och inte Jens Holm haft ansvaret för dessa frågor! Dessutom så har hon ett långt och rejält engagemang i jämställdhetsfrågor, dessvärre också baserat på sin egen historia. I fackliga frågor är hon lika pålitlig som alla Vänsterpartister. Har svårt att se någon svensk kandidat, oavsett parti som passar bättre i Bryssel.
Utifrån detta är det självklara svaret: Kryssa Eva-Britt Svensson!
Nu är jag dock optimistisk och tror att vi kommer lyfta den sista veckan och få två mandat. Vem vill jag då ska åka med henne till Bryssel?
Jo, jag har gjort en ganska ovetenskaplig undersökning av vad de olika kandidaterna skrivit på sina bloggar eller motsvarande. Jag har valt att ta med vad de skrivit sedan den 1 maj, förutom för Jöran Fagerlund som varit så aktiv med sitt bloggande att jag nöjt mig med att ta med till och med den 14 maj...
Några kommentarer av metodikarraktär:
- Artiklar om Eurosamarbetet gav kryss både i "Valrörelse/anti EU" kolumnen OCH i "Ekonomi" kolumnen.
- EN artikel handlade om invandring (Berivan) den gav kryss i "Ekonomi". Borde kanske varit i "Fackligt"?
- Fiske i Västsahara (Mikael G) gav kryss både i "miljö" och i "utrikespolitik".
- Då Berivan har mer av en hemsida än en blogg så tok jag de artiklar som låg under flikarna "artiklar" och "nyheter" och utgick från dem.
- Kommentaren kring den sjuka artikeln om huruvida Hanna L blus var för trång eller för vulgär (sic!) fick ett kryss både i "Feminism/Fackligt" och i "valrörelse" kolumnen.
Kommentarer om resultatet:
Partigängaren: Jöran Fagerlund är helt klart den lojala partibyråkraten som skriver utförligt om valrörelsen och samtidigt ägnar kraft åt partiarbetet hemma i Göteborg med kommunbudget och annat. Starkt jobbat att fixa två saker samtidigt! Därav många kryss i "valrörelse" och i "övrigt/inrikes".
Miljöfundamentalismen: Mikael Gustavsson är helt klart den som mest fokuserat på miljöfrågorna. Tämligen ensidigt skulle jag vilja säga. Fyra av 24 artiklar handlade INTE om miljö i första hand... Dessutom finns det flera som slåss om denna titel. Genom att jag känner Jöran Fagerlund vet jag att detta stämmer på honom också. Även Erik Berg är grymt intresserad av miljö, men inte skrivit något om det på sin blogg direkt.
Piratkandidaten: Erik Josefsson är tämligen enkelspårig. Bortsett från tre artiklar om valarbete, så är alla artiklar (17st.) om yttrandefrihet, immateriell rätt, övervakning, osv. Den som ens funderar på Piratpartiet kan lägga ner. Antingen röstar man på Eva-Britt som har gjort ett bra jobb hitils, eller också röstar man på Erik Johansson som är expert på området och uppenbarligen helt kommer att fokusera på dessa frågor. Även Erik Berg är en dataintresserad kille som i många år varit inblandad i Ung Vänsters arbete med olika hemsidor och liknande. Hans kompetens i frågorna är välkänd internt.
Utrikesministern: Är föga oväntat Berivan Öngurur. Av hennes 25 kryss är hela 11 i rutan för "Utrikes/Militär". Oväntat få kryss i rutan för "Fackligt/Feminism" med tanke på att hon arbetar på mitt fackförbund Unionen. Mycket om Turkiet, Kurder och Palestina. Starkt kort där. Även om hon i sina svar på frågor från Palestinagrupperna, svarat lite svagare än övriga toppkandidater från Vänsterpartiet. Inga större skillnader, men ändå inte klockrena svar bland annat angående Hamas.
Allt-i-allot: Hanna Löfqvist har spridit sina kryss ganska jämnt rakt över. Svårt att hitta något direkt fokus. Med få ledamöter är det ju en styrka. Vem vet vad Erik Josefsson kan om Feminism eller fackligt? Det andra alternativet är ju självklart Eva-Britt. Hennes bloggande är så sparsamt att det är svårt att ta någon större hänsyn till det. Det är också mindre viktigt eftersom vi vet vad hon står för sen tidigare.
En annan intressant kandidat är Jesper Odelberg, stå-upp komiker och sista namn på Vänsterpartiets lista. Jesper är känd som en tuff stå-upp komiker som skämtar med en stor portion självdistans, inte minst om sin sjukdom (Cerebral pares). Han är sista namn på Vänsterpartiets lista. Det är mer eller mindre hopplöst att hitta något han skrivit eller så, men han deltog och gjorde bra ifrån sig i Nyhetsmorgon i TV4. En spännande kandidat med tydligt fokus på frågor om funktionshindrades rättigheter. Tror det skulle kunna vara en riktigt häftig kandidat. Skulle förmodligen ha mycket gratis när det handlar om att nå ut i svensk media som EU-parlamentariker. Skulle förmodligen också behövas i det förstoppade EU-parlamentet och skulle snabbt bli känd och uppmärksammad även utomlands. Känns riktigt lämplig, enda tveksamheten jag har är hur bred han är som politiker och hans oerfarenhet från politiken. Vet helt enkelt nästan ingenting om honom.
Plus och minus ur MITT perspektiv (för andra är mina minus troligen plus):
Minus:
- Överdrivet fokus på miljöfrågor: Mikael Gustavsson, Jöran Fagerlund och delvis Erik Berg. Mikael Gustavsson skriver inte bara mycket om det, han fokuserar också på riktigt märkliga förslag, som detta förslag av Jens Holm som jag skrivit om tidigare. Inte riktigt i min smak.
- Broilervarning: Både Hanna Löfqvist och Berivan Öngörur har jobbat som tjänstemän i Bryssel. Det är inte nyttigt att vara i Bryssel länge. Politiker utan ordentlig erfarenhet av riktiga jobb är inte heller riktigt sunt. Även Erik Josefsson har varit nere i Bryssel en sväng och jobbat med integritets- och IT-frågor. Berivans touch av personval känns inte helt sympatiskt heller. Över huvudtaget är det lite svagt att de första "riktiga arbetarna" på listan först återfinns på plats åtta och nio.
- Överdrivet fokus på internetfrågor: Erik Josefsson. Mycket bra för partiet, men för mig så räcker Eva-Britts kompetens och arbete i frågan gott och väl.
Plus:
- Ung, kvinna och invandrare dessutom med facklig bakgrund. Jag gillar väldigt mycket med Berivan Öngörur, måste bara väga det negativa mot det positiva.
- Jesper Odelbergs för och nackdelar skrev jag om ovan. Känns väldigt lockande att skaka om EU lite...
- Stabila, partilojala och kompetenta kamrater. Såväl Hanna Löfqvist, Erik Berg som Jöran Fagerlund har en lång och stabil bakgrund i parti- och ungdomsförbund. Det betyder att det inte finns några gömda överraskningar. Man vet var de står och vad de kan. Mikael Gustavsson är också djupt förankrad i partiet, har tidigare varit partiets Kommun- och landstingssekreterare. Närmare hjärtat i Vänsterpartiets dagliga arbete runt om i landet är svårt att komma.
- Erik Josefssons ensidighet är givetvis också positiv. Självklart skulle han på ett mycket bra sätt visa inför nästa riksdagsval för svenskarna att PP inte behövs för den som är vänster.
Slutsats:
Ja, det är inte helt enkelt det här. Om jag är övertygad att vi får mer än ett mandat så kommer jag kryssa någon annan än Eva-Britt Svensson (förlåt detta brott mot partiets tradition). Är jag det minsta skeptisk till det så blir det ett kryss på Eva-Britt som jag menar är i en helt egen division bland kandidaterna. Gammal är äldst!
Vem ska jag kryssa i så fall? Det lutar åt antingen Berivan Öngörur (precis som Jonas Sjöstedt för övrigt) eller Jesper Odelberg.
De som känner mig förstår varför vare sig Mikael Gustavsson eller Erik Josefsson kan komma på fråga... Är man en miljöhatande internetanalfabet som jag så... Av delvis samma anledningar så ryker Jöran Fagerlund. Dessutom behövs han som politisk sekreterare i Göteborg där han jobbar väldigt hårt.
Erik Berg och Hanna Löfqvist känns inte riktigt som de har någon agenda på gång. Överhuvud taget saknar jag någon som tydligt lyfter fram våra två klassiska grundperspektiv inför valet: Var är feminismen och det fackliga perspektivet? Försvaret av kollektivavtalen nämns av alla kandidaterna, men inte riktigt så att jag känner glöden.
Lite länkar:
Eva-Britt Svenssons, Hanna Löfqvists och Mikael Gustavssons bloggar hittar du här.
Berivans personvalssida hittar du här.
Övriga kandidater hittar du på Erik Bergs utmärkta internetsida "Vänstersidan".
Nummer nio, Per Andersson från Göteborg verkar också bra. Nu börjar det bli jobbigt.
* JAG VILL Å DET STARKASTE POÄNGTERA ATT EVENTUELLA PLUS OCH MINUS HÄR SKA TAS MED EN STOR NYPA SALT. Alla kandidaterna som nämns här slår kandidaterna från andra partier med råge. Jag har den största respekt för såväl Hanna, Erik B och Jöran även om jag kanske inte låter så här. Det är kommatecken jag pekar på. Erik J och Mikael känner jag inte till särskilt väl OCH de fokuserar på frågor som jag inte är intresserad av. Det betyder inte på något sätt att jag inte tror de skulle göra något bra jobb i Bryssel.
Sällan har det väl varit så självklart vem som ska toppa en Vänsterparti-lista än inför detta EU-val. Eva-Britt Svensson har inte bara erfarenheten genom att ha suttit i EU-parlamentet, varit ordförande i organisationen Nej till EU och så vidare. Hon är också ovanligt bred i sitt politiska engagemang. Hon har varit den ledande ledamoten i kampen mot inskränkningar och för internetfrihet i EU-parlamentet. För detta har hon fått respekt i vida kretsar. Faktiskt imponerande aktivitet, särskilt skönt är det att det visar att det där med demokrati och internetfrihet inte bara är en fråga för knappt vuxna grabbar i Piratpartiet... Briljant att hon och inte Jens Holm haft ansvaret för dessa frågor! Dessutom så har hon ett långt och rejält engagemang i jämställdhetsfrågor, dessvärre också baserat på sin egen historia. I fackliga frågor är hon lika pålitlig som alla Vänsterpartister. Har svårt att se någon svensk kandidat, oavsett parti som passar bättre i Bryssel.
Utifrån detta är det självklara svaret: Kryssa Eva-Britt Svensson!
Nu är jag dock optimistisk och tror att vi kommer lyfta den sista veckan och få två mandat. Vem vill jag då ska åka med henne till Bryssel?
Jo, jag har gjort en ganska ovetenskaplig undersökning av vad de olika kandidaterna skrivit på sina bloggar eller motsvarande. Jag har valt att ta med vad de skrivit sedan den 1 maj, förutom för Jöran Fagerlund som varit så aktiv med sitt bloggande att jag nöjt mig med att ta med till och med den 14 maj...
Några kommentarer av metodikarraktär:
- Artiklar om Eurosamarbetet gav kryss både i "Valrörelse/anti EU" kolumnen OCH i "Ekonomi" kolumnen.
- EN artikel handlade om invandring (Berivan) den gav kryss i "Ekonomi". Borde kanske varit i "Fackligt"?
- Fiske i Västsahara (Mikael G) gav kryss både i "miljö" och i "utrikespolitik".
- Då Berivan har mer av en hemsida än en blogg så tok jag de artiklar som låg under flikarna "artiklar" och "nyheter" och utgick från dem.
- Kommentaren kring den sjuka artikeln om huruvida Hanna L blus var för trång eller för vulgär (sic!) fick ett kryss både i "Feminism/Fackligt" och i "valrörelse" kolumnen.
Kommentarer om resultatet:
Partigängaren: Jöran Fagerlund är helt klart den lojala partibyråkraten som skriver utförligt om valrörelsen och samtidigt ägnar kraft åt partiarbetet hemma i Göteborg med kommunbudget och annat. Starkt jobbat att fixa två saker samtidigt! Därav många kryss i "valrörelse" och i "övrigt/inrikes".
Miljöfundamentalismen: Mikael Gustavsson är helt klart den som mest fokuserat på miljöfrågorna. Tämligen ensidigt skulle jag vilja säga. Fyra av 24 artiklar handlade INTE om miljö i första hand... Dessutom finns det flera som slåss om denna titel. Genom att jag känner Jöran Fagerlund vet jag att detta stämmer på honom också. Även Erik Berg är grymt intresserad av miljö, men inte skrivit något om det på sin blogg direkt.
Piratkandidaten: Erik Josefsson är tämligen enkelspårig. Bortsett från tre artiklar om valarbete, så är alla artiklar (17st.) om yttrandefrihet, immateriell rätt, övervakning, osv. Den som ens funderar på Piratpartiet kan lägga ner. Antingen röstar man på Eva-Britt som har gjort ett bra jobb hitils, eller också röstar man på Erik Johansson som är expert på området och uppenbarligen helt kommer att fokusera på dessa frågor. Även Erik Berg är en dataintresserad kille som i många år varit inblandad i Ung Vänsters arbete med olika hemsidor och liknande. Hans kompetens i frågorna är välkänd internt.
Utrikesministern: Är föga oväntat Berivan Öngurur. Av hennes 25 kryss är hela 11 i rutan för "Utrikes/Militär". Oväntat få kryss i rutan för "Fackligt/Feminism" med tanke på att hon arbetar på mitt fackförbund Unionen. Mycket om Turkiet, Kurder och Palestina. Starkt kort där. Även om hon i sina svar på frågor från Palestinagrupperna, svarat lite svagare än övriga toppkandidater från Vänsterpartiet. Inga större skillnader, men ändå inte klockrena svar bland annat angående Hamas.
Allt-i-allot: Hanna Löfqvist har spridit sina kryss ganska jämnt rakt över. Svårt att hitta något direkt fokus. Med få ledamöter är det ju en styrka. Vem vet vad Erik Josefsson kan om Feminism eller fackligt? Det andra alternativet är ju självklart Eva-Britt. Hennes bloggande är så sparsamt att det är svårt att ta någon större hänsyn till det. Det är också mindre viktigt eftersom vi vet vad hon står för sen tidigare.
En annan intressant kandidat är Jesper Odelberg, stå-upp komiker och sista namn på Vänsterpartiets lista. Jesper är känd som en tuff stå-upp komiker som skämtar med en stor portion självdistans, inte minst om sin sjukdom (Cerebral pares). Han är sista namn på Vänsterpartiets lista. Det är mer eller mindre hopplöst att hitta något han skrivit eller så, men han deltog och gjorde bra ifrån sig i Nyhetsmorgon i TV4. En spännande kandidat med tydligt fokus på frågor om funktionshindrades rättigheter. Tror det skulle kunna vara en riktigt häftig kandidat. Skulle förmodligen ha mycket gratis när det handlar om att nå ut i svensk media som EU-parlamentariker. Skulle förmodligen också behövas i det förstoppade EU-parlamentet och skulle snabbt bli känd och uppmärksammad även utomlands. Känns riktigt lämplig, enda tveksamheten jag har är hur bred han är som politiker och hans oerfarenhet från politiken. Vet helt enkelt nästan ingenting om honom.
Plus och minus ur MITT perspektiv (för andra är mina minus troligen plus):
Minus:
- Överdrivet fokus på miljöfrågor: Mikael Gustavsson, Jöran Fagerlund och delvis Erik Berg. Mikael Gustavsson skriver inte bara mycket om det, han fokuserar också på riktigt märkliga förslag, som detta förslag av Jens Holm som jag skrivit om tidigare. Inte riktigt i min smak.
- Broilervarning: Både Hanna Löfqvist och Berivan Öngörur har jobbat som tjänstemän i Bryssel. Det är inte nyttigt att vara i Bryssel länge. Politiker utan ordentlig erfarenhet av riktiga jobb är inte heller riktigt sunt. Även Erik Josefsson har varit nere i Bryssel en sväng och jobbat med integritets- och IT-frågor. Berivans touch av personval känns inte helt sympatiskt heller. Över huvudtaget är det lite svagt att de första "riktiga arbetarna" på listan först återfinns på plats åtta och nio.
- Överdrivet fokus på internetfrågor: Erik Josefsson. Mycket bra för partiet, men för mig så räcker Eva-Britts kompetens och arbete i frågan gott och väl.
Plus:
- Ung, kvinna och invandrare dessutom med facklig bakgrund. Jag gillar väldigt mycket med Berivan Öngörur, måste bara väga det negativa mot det positiva.
- Jesper Odelbergs för och nackdelar skrev jag om ovan. Känns väldigt lockande att skaka om EU lite...
- Stabila, partilojala och kompetenta kamrater. Såväl Hanna Löfqvist, Erik Berg som Jöran Fagerlund har en lång och stabil bakgrund i parti- och ungdomsförbund. Det betyder att det inte finns några gömda överraskningar. Man vet var de står och vad de kan. Mikael Gustavsson är också djupt förankrad i partiet, har tidigare varit partiets Kommun- och landstingssekreterare. Närmare hjärtat i Vänsterpartiets dagliga arbete runt om i landet är svårt att komma.
- Erik Josefssons ensidighet är givetvis också positiv. Självklart skulle han på ett mycket bra sätt visa inför nästa riksdagsval för svenskarna att PP inte behövs för den som är vänster.
Slutsats:
Ja, det är inte helt enkelt det här. Om jag är övertygad att vi får mer än ett mandat så kommer jag kryssa någon annan än Eva-Britt Svensson (förlåt detta brott mot partiets tradition). Är jag det minsta skeptisk till det så blir det ett kryss på Eva-Britt som jag menar är i en helt egen division bland kandidaterna. Gammal är äldst!
Vem ska jag kryssa i så fall? Det lutar åt antingen Berivan Öngörur (precis som Jonas Sjöstedt för övrigt) eller Jesper Odelberg.
De som känner mig förstår varför vare sig Mikael Gustavsson eller Erik Josefsson kan komma på fråga... Är man en miljöhatande internetanalfabet som jag så... Av delvis samma anledningar så ryker Jöran Fagerlund. Dessutom behövs han som politisk sekreterare i Göteborg där han jobbar väldigt hårt.
Erik Berg och Hanna Löfqvist känns inte riktigt som de har någon agenda på gång. Överhuvud taget saknar jag någon som tydligt lyfter fram våra två klassiska grundperspektiv inför valet: Var är feminismen och det fackliga perspektivet? Försvaret av kollektivavtalen nämns av alla kandidaterna, men inte riktigt så att jag känner glöden.
Lite länkar:
Eva-Britt Svenssons, Hanna Löfqvists och Mikael Gustavssons bloggar hittar du här.
Berivans personvalssida hittar du här.
Övriga kandidater hittar du på Erik Bergs utmärkta internetsida "Vänstersidan".
Nummer nio, Per Andersson från Göteborg verkar också bra. Nu börjar det bli jobbigt.
* JAG VILL Å DET STARKASTE POÄNGTERA ATT EVENTUELLA PLUS OCH MINUS HÄR SKA TAS MED EN STOR NYPA SALT. Alla kandidaterna som nämns här slår kandidaterna från andra partier med råge. Jag har den största respekt för såväl Hanna, Erik B och Jöran även om jag kanske inte låter så här. Det är kommatecken jag pekar på. Erik J och Mikael känner jag inte till särskilt väl OCH de fokuserar på frågor som jag inte är intresserad av. Det betyder inte på något sätt att jag inte tror de skulle göra något bra jobb i Bryssel.
torsdag, april 16, 2009
Grundkurs 1a i hur man får sparken...
Seriöst, en del människor borde inte få arbeta med människor, eller åtminstone spärras in på omskolningsläger i valfritt kollektiv på Ålidhem (Umeå).
Det handlar om en telefonförsäljare från Tele2 som ringt och trakasserat en lesbisk kvinna som han skulle sälja abonnemang till. Han ställer den klassiska frågan hur hushållet ser ut, hon svarar att hon bor i hop med sin flickvän. Hur reagerar då denne intellektuella gigant? Jo, han:
1) Ifrågasätter poängen med att två tjejer bor i hop.
På denna fråga som han lindrigt sagt inte har med att göra, så svarar hon på en blandning av skämt och allvar att "han inte ska vara så heteronormativ".
Okej, här drar jag den absolut sista gränsen. Han kanske är ung, omogen och inte klarar av att hantera överraskningen, skämmer ut sig med ifrågasättandet. Nu borde han insett sin tavla, göra en pudel, be om ursäkt och så fort som möjligt avsluta samtalet. Vad gör då denne stjärna?
2) Börjar prata om att lesbiska tjejer är "hota"(alltså engelska ordet, inte svenska). Följer därefter (enligt den unga kvinnan) upp det hela med en kavalkad av trakasserier...
Seriöst. Jag blir förbannad. Inte bara för att denne snorvalp (både beteendet och användandet av ordet "hota" tyder på det) tränger sig på en kvinna och kränker henne i hennes eget hem. Utan också av rent egoistiska skäl. Jag som dagligen sitter i telefonsamtal och får jobba med folks fördomar om förmedling/försäljning av olika produkter över telefon behöver inte få mitt jobb försvårat av sådana här grejer!
Jag tycker också att Tele2 damen är flat och att den riktiga skandalen är att journalisten endast hänger ut Tele2 och inte det aktuella telemarketing företaget! Jag kan garantera att personen i fråga skulle få sparken om det hade hänt på vårt företag. Inte för att det skulle hända på våran avdelning, vi är lite för mogna för det. Alltså, även om någon skulle sitta på lite gamla fina stenåldersåsikter så skulle vederbörande vara kompetent nog att inse att de inte ska vädras på jobbet, till kunder. Nu tror jag ingen gör det, men om... Det är ju inte så att jag börjar morra om omskolningsläger och exproprieringar när jag kommer till diverse dryga människor i vissa storstadsområden! Jobb är jobb, helt enkelt!
Själv måste jag säga att jag är lite förvånad över att jag själv aldrig hamnat i liknande läge. Jag anstränger mig för att säga det stentråkiga uttrycket "respektive" när jag frågar en kund om de bor med någon, trots att fru/gubbe/kille kanske skulle ligga bättre i munnen. Jag tänker att någon gång kommer jag till ett homosexuellt par och då ska jag vara så jävla lugn och inte låtsas som någonting... Tyvärr har det inte hänt än.
Om vi samtidigt lyfter blicken lite grann så är det väldigt lätt att inse VARFÖR det finns en del dåliga telefonförsäljare. Jag jobbar med månadslön och bra arbetsvillkor, jag är ju försäkringsförmedlare och inte vanlig försäljare. Däremot vet jag hur villkoren ser ut i branschen. Låga timlöner, nästan allt på provision, timanställda studenter och få heltider. Gå in på ams.se och se hur stor andel av alla jobb som är försäljningsjobb, så får ni se att det är de jobben som tas av unga vuxna som har svårt att få andra jobb. Med tanke på det usla upplägget så går alla som verkligen inte har 100% läggning för att sälja vidare så fort som möjligt. Blir så gott som omöjligt att upprätthålla en god kvalité.
Ovanstående innebär dock att det är hur lätt som helst att göra sig av med det homofoba puckot i det aktuella exemplet. Varför säger inte Tele2 tanten det då? Hur bra hade det inte låtit i tidningen: "Han kommer inte sälja åt oss mer."
Gör det bara! LAS skyddar dig när du gör misstag, inte när du gör sådant här. Det är jämförbart med en kassörska som snor pengar. Eftersom jag dessutom misstänker att han inte tillhör oss som har bra villkor så är det ännu lättare att göra sig av med honom. Allt finns dessutom med största sannolikhet inspelat så vad som är sant eller inte behöver knappast bli en fråga.
Det handlar om en telefonförsäljare från Tele2 som ringt och trakasserat en lesbisk kvinna som han skulle sälja abonnemang till. Han ställer den klassiska frågan hur hushållet ser ut, hon svarar att hon bor i hop med sin flickvän. Hur reagerar då denne intellektuella gigant? Jo, han:
1) Ifrågasätter poängen med att två tjejer bor i hop.
På denna fråga som han lindrigt sagt inte har med att göra, så svarar hon på en blandning av skämt och allvar att "han inte ska vara så heteronormativ".
Okej, här drar jag den absolut sista gränsen. Han kanske är ung, omogen och inte klarar av att hantera överraskningen, skämmer ut sig med ifrågasättandet. Nu borde han insett sin tavla, göra en pudel, be om ursäkt och så fort som möjligt avsluta samtalet. Vad gör då denne stjärna?
2) Börjar prata om att lesbiska tjejer är "hota"(alltså engelska ordet, inte svenska). Följer därefter (enligt den unga kvinnan) upp det hela med en kavalkad av trakasserier...
Seriöst. Jag blir förbannad. Inte bara för att denne snorvalp (både beteendet och användandet av ordet "hota" tyder på det) tränger sig på en kvinna och kränker henne i hennes eget hem. Utan också av rent egoistiska skäl. Jag som dagligen sitter i telefonsamtal och får jobba med folks fördomar om förmedling/försäljning av olika produkter över telefon behöver inte få mitt jobb försvårat av sådana här grejer!
Jag tycker också att Tele2 damen är flat och att den riktiga skandalen är att journalisten endast hänger ut Tele2 och inte det aktuella telemarketing företaget! Jag kan garantera att personen i fråga skulle få sparken om det hade hänt på vårt företag. Inte för att det skulle hända på våran avdelning, vi är lite för mogna för det. Alltså, även om någon skulle sitta på lite gamla fina stenåldersåsikter så skulle vederbörande vara kompetent nog att inse att de inte ska vädras på jobbet, till kunder. Nu tror jag ingen gör det, men om... Det är ju inte så att jag börjar morra om omskolningsläger och exproprieringar när jag kommer till diverse dryga människor i vissa storstadsområden! Jobb är jobb, helt enkelt!
Själv måste jag säga att jag är lite förvånad över att jag själv aldrig hamnat i liknande läge. Jag anstränger mig för att säga det stentråkiga uttrycket "respektive" när jag frågar en kund om de bor med någon, trots att fru/gubbe/kille kanske skulle ligga bättre i munnen. Jag tänker att någon gång kommer jag till ett homosexuellt par och då ska jag vara så jävla lugn och inte låtsas som någonting... Tyvärr har det inte hänt än.
Om vi samtidigt lyfter blicken lite grann så är det väldigt lätt att inse VARFÖR det finns en del dåliga telefonförsäljare. Jag jobbar med månadslön och bra arbetsvillkor, jag är ju försäkringsförmedlare och inte vanlig försäljare. Däremot vet jag hur villkoren ser ut i branschen. Låga timlöner, nästan allt på provision, timanställda studenter och få heltider. Gå in på ams.se och se hur stor andel av alla jobb som är försäljningsjobb, så får ni se att det är de jobben som tas av unga vuxna som har svårt att få andra jobb. Med tanke på det usla upplägget så går alla som verkligen inte har 100% läggning för att sälja vidare så fort som möjligt. Blir så gott som omöjligt att upprätthålla en god kvalité.
Ovanstående innebär dock att det är hur lätt som helst att göra sig av med det homofoba puckot i det aktuella exemplet. Varför säger inte Tele2 tanten det då? Hur bra hade det inte låtit i tidningen: "Han kommer inte sälja åt oss mer."
Gör det bara! LAS skyddar dig när du gör misstag, inte när du gör sådant här. Det är jämförbart med en kassörska som snor pengar. Eftersom jag dessutom misstänker att han inte tillhör oss som har bra villkor så är det ännu lättare att göra sig av med honom. Allt finns dessutom med största sannolikhet inspelat så vad som är sant eller inte behöver knappast bli en fråga.
onsdag, mars 25, 2009
Lag om stärkta fack i USA i fara pga muppiga röstregler
Läser i Washington Post i dag att det inte verkar vara möjligt för Demokraterna att få det stöd för den viktiga "Employee free choice act" som det krävs för att den ska kunna antas. En nyanserad republikan från fackföreningsstarka Pennsylvania har nu sagt att han inte stödjer förslaget. Enligt tidningen så är det svårt att se att någon annan republikan skulle gilla förslaget. Förstår faktiskt inte mig på det där landets politiska system. Förstår dock varför högerfolk i Sverige så gärna vill härma det, eftersom det är en effektivt konserverande faktor.
Inte nog med att landet har ett system med två kammare som dels inte byts ut samtidigt, utan där den ena kammaren inte är demokratisk fullt ut, eftersom den inte ger en man en röst, utan gynnar små konservativa bondhålor på de stora, mer liberala staternas bekostnad. Som om detta inte vore nog så finns det tydligen någon möjlighet att filibustra (fördröja) beslut om man inte har 60 av 100 röster i den här märkliga kammaren som kallas för Senaten. Okej, i Sverige har vi minoritetsbordläggning, men det här måste vara något värre. Varför bryr de sig annars så mycket om det? I Sverige väntar majoriteten bara ett möte (på kommunal/landstingskommunal nivå) och sedan kör över minoriteten. Kan någon tala om för mig vad den där spärren i USA egentligen gäller och varför det är så nödvändigt att komma runt den? Tills jag hör någon bra förklaring ser jag det bara som ytterligare en inskränkning av folkviljan. Det folk röstar för ska få genomslag. Precis av samma anledning stör jag mig av USAs ENORMA konstitution som låter gamla gubbar i domstolar avgöra saker som abort, vapenkontroll och liknande. Politiken ska alltid stå över juridiken!
Inte nog med att landet har ett system med två kammare som dels inte byts ut samtidigt, utan där den ena kammaren inte är demokratisk fullt ut, eftersom den inte ger en man en röst, utan gynnar små konservativa bondhålor på de stora, mer liberala staternas bekostnad. Som om detta inte vore nog så finns det tydligen någon möjlighet att filibustra (fördröja) beslut om man inte har 60 av 100 röster i den här märkliga kammaren som kallas för Senaten. Okej, i Sverige har vi minoritetsbordläggning, men det här måste vara något värre. Varför bryr de sig annars så mycket om det? I Sverige väntar majoriteten bara ett möte (på kommunal/landstingskommunal nivå) och sedan kör över minoriteten. Kan någon tala om för mig vad den där spärren i USA egentligen gäller och varför det är så nödvändigt att komma runt den? Tills jag hör någon bra förklaring ser jag det bara som ytterligare en inskränkning av folkviljan. Det folk röstar för ska få genomslag. Precis av samma anledning stör jag mig av USAs ENORMA konstitution som låter gamla gubbar i domstolar avgöra saker som abort, vapenkontroll och liknande. Politiken ska alltid stå över juridiken!
tisdag, mars 24, 2009
Tack och hej Lundby-Wedin!
Alltid trist med drev. Det är ganska lätt också att se det bejublade hånet hos diverse borgerliga (åsiktsmässigt eller bara klassmässigt) journalister och debattörer över att kunna sätta åt den kanske (tills nu) starkaste kvinnan i svensk politik.
Att detta är tragiskt och patetiskt och att man försöker svärta ner hela LO för att dess ordförande uppenbart sovit sig igenom ett välarvoderat uppdrag hos AMF är ganska givet. Liknelserna med Stig Malm är uppenbara. Så blandar man bort korten, för att slippa diskutera sakfrågan: Det samhällssystem som möjliggör vansinniga ersättningar åt eliten och som inte ser det som ett problem, men som pratar om "oansvariga" lönekrav från vanliga knegare.
Vad som står på högerns agenda i drevet mot ordförande Lundby-Wedin är alltså uppenbart, men vad tänkte fru ordförande med?
Läs gärna vad Kjell Hanseklint (metallare och Vänsterpartist från Skellefteå) har samt vad Björn Elmbrant (Dagens Arena) har skrivit.
Snälla, än har jag inte sätt någon som skrivit något kvasifeministiskt som utgår från att hon skulle vara offer för någon sorts sammansvärjning. Låt oss slippa något dylikt. En maktmänniska satt i 24 styrelser och missade att sätta sig till motvärn i en viktig fråga i en av dem. Trist och föga förvånande. Det som gör mig spyfärdig är förstås de hycklarna som aldrig egentligen varit mot överhetens lyx och som nu kastar sig över Wanja Lundby Wedin. Ingenting är nytt, likheterna med Stig Malm är större än olikheterna, som kön.
EDIT: Här kom det: Det är sååå synd om Wanja. Suck.
Jag tror inte att hon är ett monster, inte ens egentligen särskilt dålig. Hon har bara missat att göra sitt jobb ordentligt.
Just det ja, en länk till en av alla dessa artiklar om det, från DN. En intressant sak som slog mig är att Christer Elmehagen (VD) och Ingvar Skeberg (vice VD)från AMF som flyttade sina pengar från AMF innan saker och ting rasade ihop, de måste vara väldigt tacksamma mot Lundby-Wedin, eftersom de kommit billigt undan tack vare denna uppmärksamhet.
Att detta är tragiskt och patetiskt och att man försöker svärta ner hela LO för att dess ordförande uppenbart sovit sig igenom ett välarvoderat uppdrag hos AMF är ganska givet. Liknelserna med Stig Malm är uppenbara. Så blandar man bort korten, för att slippa diskutera sakfrågan: Det samhällssystem som möjliggör vansinniga ersättningar åt eliten och som inte ser det som ett problem, men som pratar om "oansvariga" lönekrav från vanliga knegare.
Vad som står på högerns agenda i drevet mot ordförande Lundby-Wedin är alltså uppenbart, men vad tänkte fru ordförande med?
Läs gärna vad Kjell Hanseklint (metallare och Vänsterpartist från Skellefteå) har samt vad Björn Elmbrant (Dagens Arena) har skrivit.
Snälla, än har jag inte sätt någon som skrivit något kvasifeministiskt som utgår från att hon skulle vara offer för någon sorts sammansvärjning. Låt oss slippa något dylikt. En maktmänniska satt i 24 styrelser och missade att sätta sig till motvärn i en viktig fråga i en av dem. Trist och föga förvånande. Det som gör mig spyfärdig är förstås de hycklarna som aldrig egentligen varit mot överhetens lyx och som nu kastar sig över Wanja Lundby Wedin. Ingenting är nytt, likheterna med Stig Malm är större än olikheterna, som kön.
EDIT: Här kom det: Det är sååå synd om Wanja. Suck.
Jag tror inte att hon är ett monster, inte ens egentligen särskilt dålig. Hon har bara missat att göra sitt jobb ordentligt.
Just det ja, en länk till en av alla dessa artiklar om det, från DN. En intressant sak som slog mig är att Christer Elmehagen (VD) och Ingvar Skeberg (vice VD)från AMF som flyttade sina pengar från AMF innan saker och ting rasade ihop, de måste vara väldigt tacksamma mot Lundby-Wedin, eftersom de kommit billigt undan tack vare denna uppmärksamhet.
torsdag, mars 12, 2009
Patetiskt av Svenskt Näringsliv i AB
Efter ett halvårsuppehåll tänker jag göra ett nytt försök att sköta min blogg. Vi får se hur det går. Först ut är alltså ett inlägg om Lagen om AnställningsSkydd (LAS) och Svenskt Näringsliv.
Svenskt Näringsliv (SN) skriver i en debattartikel i Aftonbladet bland annat följande:
Det gäller i synnerhet turordningsreglerna. De leder till att människor låser in sig i jobb de vantrivs med, LAS leder till en onormalt hög sjukfrånvaro, den leder till att i synnerhet småföretag avstår från att anställa i hög grad och – inte minst – bidrar den till att Sverige har en av EUs högsta ungdomsarbetslöshet samt att människor av utländsk härkomst har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det ligger alltså mycket i vågskålen om en ändring inte kommer till stånd.
Det SN framförallt vill få fram är att "kompetens" ska vägas in i LAS. Att de kompetenta medarbetarna ska få stanna. I dag finns redan sådana möjligheter- men då ligger ansvaret för att göra den bedömningen GEMENSAMT hos företaget och facket. Bägge måste vara överens. På så sätt ökar man tryggheten mot godtycke och individuellt fjäsk.
Jag har ända sedan jag blev politiskt aktiv varit riktigt intresserad av fackliga frågor. Därför har jag också verkligen försökt förstå kritiken mot LAS. Hur jag än försöker kan jag inte hitta problemet. Ska här nedan försöka hantera ett par av argumenten:
SN: LAS leder till en rädsla för att nyanställa.
Hur det fungerar i verkligheten:
1) Vi har SEX MÅNADERS provanställning. Det innebär drygt 120 arbetsdagar. Det är ganska lång tid för en chef att bedöma vad en person går för. Den chef som inte klarar det ska nog inte vara chef.
2) Den här nyanställde fortsätter efter sex månader att vara den sist anställde. Det är inte nämnvärt svårt att finna ett skäl att minska kostymen så att man blir av med vederbörande.
3) Om nu företaget går bra, så att man behöver denne mindre duglige medarbetaren, som man inte förstått var mindre duglig inom sex månader. Vad göra då? Jo, kanske, agera med gott chefskap? Utvecklingssamtal, vidareutbildning, eller på annat sätt få personen att bli bättre/mer motiverad på sitt jobb. Så svårt är det inte. Om man nu är en kompetent chef, då förstås! Är det så att det inte bara är lite allmän brist på kompetens eller motivation från den anställdes sida, utan det rent är sabotage: Då finns det sätt att lösa det med också; uppsägning via skriftliga varningar och liknande är inte så omöjligt som vissa verkar vilja göra gällande.
SN: LAS leder till hög sjukfrånvaro/att människor håller sig kvar på jobb de inte trivs på.
Hur det fungerar i verkligheten:
1) Tryggheten i LAS innebär främst att du i lugn och ro kan söka ett annat jobb samtidigt som du har ett jobb. Att du som individ slipper hyckla och vara oärlig mot din chef när den dagen kommer. Du vet att han/hon inte kan säga upp dig för att du tittar efter annat jobb. Bra. På så sätt behöver du snarare INTE vara kvar på ett jobb du inte trivs på.
2) Sjuknärvaron är ett större problem än sjukfrånvaron. Runt om i landet går folk till arbetet snuviga och förkylda. Inte för att de vet att de riskerar sparken, utan av lojalitet till kollegor, kunder och patienter. Återigen, motivation är A och O för en god chef. Om någon anställd (som är över 25 år) har misstänkt ofta korttidsfrånvaro då är det dags att fundera över vad det handlar om- är personen missnöjd? Ska personen kanske gå ner i arbetstid? Helt enkelt: På en bra arbetsplats så är folk på jobbet. LAS innebär bara att arbetsgivaren/chefen måste klippa sig och anstränga sig lite mer; i stället för att bekvämt sparka dem som börjar bli slitna och ta in nya.
3) Eftersom människor inte kan leva av luft alena så tror jag att människor stannar kvar på jobb de inte trivs på så länge de inte hittar ett bättre, oavsett LAS eller inte.
SN: Ungdomsarbetslösheten är högre i Sverige/företag får bara kvar gamlingar.
Hur det ser ut i verkligheten:
1) Jag är hellre arbetslös som 20 åring än som 60 åring, för att inte tala om som 37 åring med barn och dyrt hus. Ungdom är en tillfällig period i våra liv, arbetare är vi hela livet.
2) Problemet är främst aktuellt i lågkonjunkturer. Inte när det sätter full fart. I höstas gjordes ett bra undantag från LAS i förhandlingar med facket på en arbetsplats där några anställda som tänkte jobba efter 65 års dagen sades upp i stället för ungdomar. Det går också att ordna speciella pensionslösningar för de som är över 61 för underlätta uppsägningar. Vad som är speciellt med dessa lösningar är att de är framtagna i samarbete med de anställda.
3) Sned åldersfördelning i samband med neddragningar är ett relativt seriöst argument. Det syntes t.ex. i vården på 90-talet. Det är självklart inte bra, inte minst för att yngre behövs för skiftjobb och andra tyngre jobb. För det första så när det gällde vården så var det uppenbart att man överdrev sparandet med kortsiktig ekonomisk politik, men det finns vägar ut ur det i enlighet med vad jag skrev ovan. I det hela taget så är det dock så att det är det pris som vi får betala för att ha rättvisa och trygghet på jobbet. När konjunkturerna vänder så kommer det in nytt folk.
Sammanfattning: Vi får aldrig glömma vare sig fördelarna med LAS eller vad alternativet är. Jag har aldrig sett någon från SN eller dess politiska gren i borgerligheten som på ett konstruktivt sätt presenterat något alternativ som INTE bygger på arbetsgivarens alenarådande rätt att fritt välja och vraka.
Nej, kompetenta chefer har inget problem med LAS. De tvingas bara anstränga sig lite mer. Hm, borde väl skriva lite mer om fördelarna med LAS, men nu måste jag gå till jobbet.
Läs för övrigt gärna vad TCO:s "utredarna" säger på sin blogg.
Svenskt Näringsliv (SN) skriver i en debattartikel i Aftonbladet bland annat följande:
Det gäller i synnerhet turordningsreglerna. De leder till att människor låser in sig i jobb de vantrivs med, LAS leder till en onormalt hög sjukfrånvaro, den leder till att i synnerhet småföretag avstår från att anställa i hög grad och – inte minst – bidrar den till att Sverige har en av EUs högsta ungdomsarbetslöshet samt att människor av utländsk härkomst har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Det ligger alltså mycket i vågskålen om en ändring inte kommer till stånd.
Det SN framförallt vill få fram är att "kompetens" ska vägas in i LAS. Att de kompetenta medarbetarna ska få stanna. I dag finns redan sådana möjligheter- men då ligger ansvaret för att göra den bedömningen GEMENSAMT hos företaget och facket. Bägge måste vara överens. På så sätt ökar man tryggheten mot godtycke och individuellt fjäsk.
Jag har ända sedan jag blev politiskt aktiv varit riktigt intresserad av fackliga frågor. Därför har jag också verkligen försökt förstå kritiken mot LAS. Hur jag än försöker kan jag inte hitta problemet. Ska här nedan försöka hantera ett par av argumenten:
SN: LAS leder till en rädsla för att nyanställa.
Hur det fungerar i verkligheten:
1) Vi har SEX MÅNADERS provanställning. Det innebär drygt 120 arbetsdagar. Det är ganska lång tid för en chef att bedöma vad en person går för. Den chef som inte klarar det ska nog inte vara chef.
2) Den här nyanställde fortsätter efter sex månader att vara den sist anställde. Det är inte nämnvärt svårt att finna ett skäl att minska kostymen så att man blir av med vederbörande.
3) Om nu företaget går bra, så att man behöver denne mindre duglige medarbetaren, som man inte förstått var mindre duglig inom sex månader. Vad göra då? Jo, kanske, agera med gott chefskap? Utvecklingssamtal, vidareutbildning, eller på annat sätt få personen att bli bättre/mer motiverad på sitt jobb. Så svårt är det inte. Om man nu är en kompetent chef, då förstås! Är det så att det inte bara är lite allmän brist på kompetens eller motivation från den anställdes sida, utan det rent är sabotage: Då finns det sätt att lösa det med också; uppsägning via skriftliga varningar och liknande är inte så omöjligt som vissa verkar vilja göra gällande.
SN: LAS leder till hög sjukfrånvaro/att människor håller sig kvar på jobb de inte trivs på.
Hur det fungerar i verkligheten:
1) Tryggheten i LAS innebär främst att du i lugn och ro kan söka ett annat jobb samtidigt som du har ett jobb. Att du som individ slipper hyckla och vara oärlig mot din chef när den dagen kommer. Du vet att han/hon inte kan säga upp dig för att du tittar efter annat jobb. Bra. På så sätt behöver du snarare INTE vara kvar på ett jobb du inte trivs på.
2) Sjuknärvaron är ett större problem än sjukfrånvaron. Runt om i landet går folk till arbetet snuviga och förkylda. Inte för att de vet att de riskerar sparken, utan av lojalitet till kollegor, kunder och patienter. Återigen, motivation är A och O för en god chef. Om någon anställd (som är över 25 år) har misstänkt ofta korttidsfrånvaro då är det dags att fundera över vad det handlar om- är personen missnöjd? Ska personen kanske gå ner i arbetstid? Helt enkelt: På en bra arbetsplats så är folk på jobbet. LAS innebär bara att arbetsgivaren/chefen måste klippa sig och anstränga sig lite mer; i stället för att bekvämt sparka dem som börjar bli slitna och ta in nya.
3) Eftersom människor inte kan leva av luft alena så tror jag att människor stannar kvar på jobb de inte trivs på så länge de inte hittar ett bättre, oavsett LAS eller inte.
SN: Ungdomsarbetslösheten är högre i Sverige/företag får bara kvar gamlingar.
Hur det ser ut i verkligheten:
1) Jag är hellre arbetslös som 20 åring än som 60 åring, för att inte tala om som 37 åring med barn och dyrt hus. Ungdom är en tillfällig period i våra liv, arbetare är vi hela livet.
2) Problemet är främst aktuellt i lågkonjunkturer. Inte när det sätter full fart. I höstas gjordes ett bra undantag från LAS i förhandlingar med facket på en arbetsplats där några anställda som tänkte jobba efter 65 års dagen sades upp i stället för ungdomar. Det går också att ordna speciella pensionslösningar för de som är över 61 för underlätta uppsägningar. Vad som är speciellt med dessa lösningar är att de är framtagna i samarbete med de anställda.
3) Sned åldersfördelning i samband med neddragningar är ett relativt seriöst argument. Det syntes t.ex. i vården på 90-talet. Det är självklart inte bra, inte minst för att yngre behövs för skiftjobb och andra tyngre jobb. För det första så när det gällde vården så var det uppenbart att man överdrev sparandet med kortsiktig ekonomisk politik, men det finns vägar ut ur det i enlighet med vad jag skrev ovan. I det hela taget så är det dock så att det är det pris som vi får betala för att ha rättvisa och trygghet på jobbet. När konjunkturerna vänder så kommer det in nytt folk.
Sammanfattning: Vi får aldrig glömma vare sig fördelarna med LAS eller vad alternativet är. Jag har aldrig sett någon från SN eller dess politiska gren i borgerligheten som på ett konstruktivt sätt presenterat något alternativ som INTE bygger på arbetsgivarens alenarådande rätt att fritt välja och vraka.
Nej, kompetenta chefer har inget problem med LAS. De tvingas bara anstränga sig lite mer. Hm, borde väl skriva lite mer om fördelarna med LAS, men nu måste jag gå till jobbet.
Läs för övrigt gärna vad TCO:s "utredarna" säger på sin blogg.
tisdag, april 08, 2008
Ett årsmöte är ett årsmöte - oavsett vart!
Var i dag på ett årsmöte i Longyearbyen arbeiderförening. Äntligen ett ställe där jag kände mig hemma! Norge eller Sverige - det går på ett ut...
Vi hade fint besök från förbundet centralt och hon berättade om avtalsrörelsen och om hur viktigt det var med lokalt förtroendevalda, m.m. Jag gillade särskilt att hon vågade vara lite aggresiv och "skälla" på de klubbaktiva som i sista minutrarna av förhandlingarna skickade in meddelanden - tillsammans med sina direktörer- om att de inte ville ha strejk! Snacka om att försämra förhandlingspositionen för förbundsledningen (det var inte Longyearbyens arbeiderförening som gjorde det).
Nu blev det ett okej resultat ändå. Norge kommer alltjämnt ha en bättre pensionsordning än Sverige. Jag tänker rösta JA i medlemsomröstningen, av följande skäl:
- Pensionsreglerna spelar inte mig så stor roll.
- En strejk vore jävligt dålig för mig. En sak att ha strejk hemma där man bor- men här! Vad ska jag göra?
- Jag har ingen koll- då ska man lita på ledningen...
- Tycker delar av argumentationen är lite extrem från "vänstersidan". Att man ska ha precis lika bra pension om man går av vid 62 som vid 67 år är lite tokigt. Det måste löna sig att jobba. Jag är helt med på att många är utslitna vid 62 och att man då ska kunna gå av med en anständig pension, men man ska få mer om man jobbar till 67. Dessutom är deras syn på vad en "slitare" är lite märklig. En slitare kan vara en lärare som tjänar 370 000 om året...
- Avtalet är i kronor, inte procent, och innehåller en låglönesatsning*. Det är bra.
Därefter fortsatte mötet med spännande punkter som ekonomisk berättelse och verksamhetsberättelse. Sedan val och pizza. Skulle lika gärna varit i Ockelbo som i Longyearbyen.
En udda sak finns dock. Det är lite spännande att tillhöra en fackförening som är så brokig och mångfaceterad som Longyearbyen Arbeidsförening (del av Norsk ArbeidsMANNAförbund). Den organiserar alla LO-anslutna i Longyearbyen. I samma förening hittar du diskare som tjänar (gissningsvis) knappt 120 kronor i timmen som gruvarbetare som tjänar över 300 kronor i timmen. Lite spännvidd.
* Utgår till dem som tjänar mindre än 90% av en industriarbetarlön, läste att det troligen var runt 300 000... Så tjänar du mindre än 300 000 är du lågavlönad, smaka på den!
Vi hade fint besök från förbundet centralt och hon berättade om avtalsrörelsen och om hur viktigt det var med lokalt förtroendevalda, m.m. Jag gillade särskilt att hon vågade vara lite aggresiv och "skälla" på de klubbaktiva som i sista minutrarna av förhandlingarna skickade in meddelanden - tillsammans med sina direktörer- om att de inte ville ha strejk! Snacka om att försämra förhandlingspositionen för förbundsledningen (det var inte Longyearbyens arbeiderförening som gjorde det).
Nu blev det ett okej resultat ändå. Norge kommer alltjämnt ha en bättre pensionsordning än Sverige. Jag tänker rösta JA i medlemsomröstningen, av följande skäl:
- Pensionsreglerna spelar inte mig så stor roll.
- En strejk vore jävligt dålig för mig. En sak att ha strejk hemma där man bor- men här! Vad ska jag göra?
- Jag har ingen koll- då ska man lita på ledningen...
- Tycker delar av argumentationen är lite extrem från "vänstersidan". Att man ska ha precis lika bra pension om man går av vid 62 som vid 67 år är lite tokigt. Det måste löna sig att jobba. Jag är helt med på att många är utslitna vid 62 och att man då ska kunna gå av med en anständig pension, men man ska få mer om man jobbar till 67. Dessutom är deras syn på vad en "slitare" är lite märklig. En slitare kan vara en lärare som tjänar 370 000 om året...
- Avtalet är i kronor, inte procent, och innehåller en låglönesatsning*. Det är bra.
Därefter fortsatte mötet med spännande punkter som ekonomisk berättelse och verksamhetsberättelse. Sedan val och pizza. Skulle lika gärna varit i Ockelbo som i Longyearbyen.
En udda sak finns dock. Det är lite spännande att tillhöra en fackförening som är så brokig och mångfaceterad som Longyearbyen Arbeidsförening (del av Norsk ArbeidsMANNAförbund). Den organiserar alla LO-anslutna i Longyearbyen. I samma förening hittar du diskare som tjänar (gissningsvis) knappt 120 kronor i timmen som gruvarbetare som tjänar över 300 kronor i timmen. Lite spännvidd.
* Utgår till dem som tjänar mindre än 90% av en industriarbetarlön, läste att det troligen var runt 300 000... Så tjänar du mindre än 300 000 är du lågavlönad, smaka på den!
torsdag, april 03, 2008
Märkliga OB-regler i Norge
Jag har precis fått tillbaka tidsrapporten från chefen min. Hon har gått igenom den och godkännt den för att sedan skicka den till löneadministratörskan. Ser bra ut, jobbade hela påskhelgen, bl.a.
Det som dock är lite absurt är att i Norge så är inte hela påskhelgen "storhelg",utan skärtorsdagen, långfredagen, påskdagen och annandag påsk ger 100% extra. Påskafton ger 100% efter klockan 14. Det innebär följande bisarra egenheter:
1) Du får MER betalt om du jobbar kväll alla fem påskdagarna än om du jobbar natt. Så här: Går du på natt på långfredagen har du bara super-OB fram till 24:00, sedan är det vanligt natt-OB (35:-/ca 25%). På annandag påsk händer samma sak. Jobbar du kväll (säg 15-23) skärtorsdag-annandagen så får du 100% alla dagarna...
2) Du får MER betalt om du jobbar natten mot skärtorsdag än om du jobbar natten mot påskafton!
Som sagt, jag klagar inte, kommer att få en bra lön ändå. Tycker dock rent principiellt att reglerna ger lite märkliga effekter.
Det som dock är lite absurt är att i Norge så är inte hela påskhelgen "storhelg",utan skärtorsdagen, långfredagen, påskdagen och annandag påsk ger 100% extra. Påskafton ger 100% efter klockan 14. Det innebär följande bisarra egenheter:
1) Du får MER betalt om du jobbar kväll alla fem påskdagarna än om du jobbar natt. Så här: Går du på natt på långfredagen har du bara super-OB fram till 24:00, sedan är det vanligt natt-OB (35:-/ca 25%). På annandag påsk händer samma sak. Jobbar du kväll (säg 15-23) skärtorsdag-annandagen så får du 100% alla dagarna...
2) Du får MER betalt om du jobbar natten mot skärtorsdag än om du jobbar natten mot påskafton!
Som sagt, jag klagar inte, kommer att få en bra lön ändå. Tycker dock rent principiellt att reglerna ger lite märkliga effekter.
onsdag, februari 27, 2008
Barnomsorg åt alla!
Rossana Dinamarca, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, skriver bra i sin blogg i dag om ett gemensamt lagförslag från S, V och Mp om att kräva att kommunerna ordnar barnomsorg även utanför kontorstid åt föräldrar som behöver det.
Det är på tiden. Som arbetande inom servicenäringen så har jag alltför ofta träffat kollegor som får slita för att lyckas kombinera jobb och föräldraskap. Nu har högern sin chans- de pratar ofta om att föräldrarna själva ska få större frihet när det gäller barnomsorgen. Nu har de chansen. Det är också en kvalitetsfråga för hela branchen, varför SHR och de andra arbetsköparorganisationerna också borde vara ute på banan, inte bara fackföreningarna. Enormt mycket kompetens går förlorad i en kvinnodominerad branch där arbetarna efter några år inser att det inte går att kombinera sina jobb med föräldraskapet. Genomströmningen är för stor i restaurangbranschen och allt som kan bromsa det borde vara viktigt för arbetsgivarna. Som kollega så vore det också skönt att ha kvar äldre, kompetenta arbetskamrater, för att inte tala om den ökade flexibilitet när det gäller arbetstider det skulle medföra. I dag kan en kollega med barn sällan gå in extra när det krisar, t.ex. Inte för att jag tycker att föräldrar ska jobba övertid, men ibland sitter man i skiten och de kan ju få ledigt någon annan gång.
det enda jag oroar mig för att det kommer bli ett helt tandlöst förslag. Kommunerna kommer säga att de inte har råd och kommer göra det så byråkratiskt att ingen skiftarbetare i praktiken kommer att ha nytta av det...
Det är på tiden. Som arbetande inom servicenäringen så har jag alltför ofta träffat kollegor som får slita för att lyckas kombinera jobb och föräldraskap. Nu har högern sin chans- de pratar ofta om att föräldrarna själva ska få större frihet när det gäller barnomsorgen. Nu har de chansen. Det är också en kvalitetsfråga för hela branchen, varför SHR och de andra arbetsköparorganisationerna också borde vara ute på banan, inte bara fackföreningarna. Enormt mycket kompetens går förlorad i en kvinnodominerad branch där arbetarna efter några år inser att det inte går att kombinera sina jobb med föräldraskapet. Genomströmningen är för stor i restaurangbranschen och allt som kan bromsa det borde vara viktigt för arbetsgivarna. Som kollega så vore det också skönt att ha kvar äldre, kompetenta arbetskamrater, för att inte tala om den ökade flexibilitet när det gäller arbetstider det skulle medföra. I dag kan en kollega med barn sällan gå in extra när det krisar, t.ex. Inte för att jag tycker att föräldrar ska jobba övertid, men ibland sitter man i skiten och de kan ju få ledigt någon annan gång.
det enda jag oroar mig för att det kommer bli ett helt tandlöst förslag. Kommunerna kommer säga att de inte har råd och kommer göra det så byråkratiskt att ingen skiftarbetare i praktiken kommer att ha nytta av det...
torsdag, februari 14, 2008
Tragiskt hot mot åsiktsfriheten
Jag har arbetat som ombudsman åt Ung Vänster och en kortare tid i samband med valet som politisk sekreterare åt Vänsterpartiet. När jag söker jobb får jag ett dilemma. Jag har fått ovärderlig erfarenhet under tiden som ombudsman och vuxit som människa. Det vill jag visa. Samtidigt vill jag inte riskera att bli bortsorterad för att någon har fördommar om "kommunister".
Lösningen? Skriver i ansökan att jag jobbat hos en "ideell förening". Om jag kallas på intervju och det känns bra så "erkänner" jag vad det är för något.
Varför berättar jag detta, jo för att ge en bakgrund till min sympati för dessa människor. Att inte våga skriva på en namnunderskrift på internet för att man ska söka jobb är ett hot mot demokratin.
Lösningen? Skriver i ansökan att jag jobbat hos en "ideell förening". Om jag kallas på intervju och det känns bra så "erkänner" jag vad det är för något.
Varför berättar jag detta, jo för att ge en bakgrund till min sympati för dessa människor. Att inte våga skriva på en namnunderskrift på internet för att man ska söka jobb är ett hot mot demokratin.
tisdag, februari 12, 2008
Nordens polacker
En gång i tiden var Sverige nordens ledande nation: Starkast ekonomi, stabilast politik, neutralitet och Olof Palme. Sedan dess har mycket förändrats. Ekonomin rasat, arbetslösheten ökat och välfärden brytits ned. Den svenska modellen är en blek kopia av sitt forna jag. DDR Sverige finns inte längre, politikerna slåss för att driva Sverige in i Nato. Högerpolitikerna för att de alltid har velat det och ser möjligheten till ett elitförsvar för att komma bort från det där läskiga, demokratiska otyget till värnpliktsförsvar... Vänstern å sin sida har som vanligt ingen koll på försvarspolitik utan driver på för att rasera försvaret i sin ideologiska radikalism, med resultatet att den reella värnplikten raseras.
Samtidigt har våra fattiga grannländer rykt upp sig ordentligt, framförallt Norge har gått från ett fattigt fiskarland till ett rikt land med en oljefond som bara växer. Arbetslösheten i Norge är mycket låg och lönen är hög. Alltså är det inte så förvånande att vi svenskar väller in över gränsen.
Enligt Sveriges ambassad i Oslo beräknas ca 50 000 svenskar arbeta bara i Oslo! Antalet folkbokförda i Norge är ca 25 000. Det är näst intill omöjligt att räkna ut hur många som arbetar runt om i Norge. T.ex. när jag var där i somras och jobbade, då skrev jag mig inte där. Alltså räknades jag inte in. Nu däremot är jag skriven här och syns i statistiken. Lite roligt att regeringen själva erkänner att Sveriges välfärd rasat sedan åttiotalet.
Svalbard intar här en särställning. På Svalbar behöver du inget arbetstillstånd eller uppehållstillstånd. Så länge du kan försörja dig själv så är du välkommen, oavasett om du är från Thailand, Litauen, Ryssland eller Sverige. Låter som ett moderat paradis va? Arbetsgivarna har rätt att plocka in vilen arbetskraft som helst! Det finns en avgörande hake här (ur arbetsköparnas perspektiv): Det är en isolerad ö, med begränsad befolkning och alla LO-arbetare tillhör samma fackförbunds avtalsområde (flera avtal, men alla ligger under Norsk Arbeidsmandsforbund). Det innebär en styrka som är svår att uppnå på andra håll. Det finns inte en chans attföretagen här skulle kunna anställa någon för slavlöner á la Vaxholm eller Askim. Min tillitsvalgde (lokalt förtroendevald) berättade att anslutningsgraden bland ortens thailändare är i princip 100%-ig, medan det är lägre hos norrmännen.
Det är dock inte bara så här i Svalbard med de speciella förhållanden som gäller här. Även i övriga Norge upplever jag det som att tariffavtalen/kollektivavtalen följs. Nu är jag lite subjektiv eftersom jag är svensk så är jag något sorts mellanting, inte rikigt utlänning. Jag kan tänka mig att det i de större byarna (förlåt städerna) också sker utnyttjning av östeuropeer och illegala invandrare. Min poäng med inlägget är dock att vi måste krossa media och borgerlighetens företräde i debatten. Det är absolut inget problem med arbetskraftsinvandring så länge det sker organiserat och det går att säkerställa att de får lika lön för lika arbete.
Sedan går det att diskutera huruvida en invandrare som inte förstår språket egentligen utför samma arbete som en "urinvånare". Jag skulle göra ett bättre jobb om jag kunde norska. Mina samtal tar längre tid, när jag svarar på e-post tar det också längre tid- särskilt om jag försöker skriva på norska. I Norge kan detta sägas "löst" genom systemet med "fagbrev" (motsvarar typ gesällbrev, men finns i alla yrken, inte bara hantverk, el och liknande). Ett fagbrev är inte helt okomplicerat att få för mig som utlänning. Först hörde jag att det behövdes utbildning och två års erfarenhet. Nu säger de fem års erfaring. Dessutom ska prov avläggas och du ska vara skriven i Norge. Det betyder i praktiken att du som svensk hinner få hygglig förståelse av norska innan du skaffar dig fagbrev. Fagbrevet innebär en 7-8 kronor mer i timmen (kanske mer i andra avtal?). Frågan är hur det fungerar för dem som inte har lika lätt för norska som vi?
Det jag antyder är helt enkelt att jag tror på sikt, i en internationaliserad värld att jag tror man behöver hitta ett realistiskt system för utländsk arbetskraft. Jag kan inte se vilken chans en "utlänning" (oavsett land) med lika erfarenhet kan ha att få ett jobb om arbetsgivaren ska betala exakt lika mycket som till en "urbefolkning". Varför anställa en polack på ett bygga i sydsverige om du har en intresserad skåning som är lika duktig och som du kan prata med?
Antingen accepterar vi det och står fast vid att alla ska ha samma lön, eller så hittar vi ett system för att belöna svenskakunskaper. Det är en kunskap precis som allt annat på ett arbete. Kan du behärska datasystemet på jobbet är du mer intressant än om du inte kan det. På samma sätt med språket.
Och till sist: Det är riktigt, riktigt kul att jobba här. Bra betalt och utvecklande. Jag är glad, för nu är jag nästan frisk och ska på jobb i morgon!
Samtidigt har våra fattiga grannländer rykt upp sig ordentligt, framförallt Norge har gått från ett fattigt fiskarland till ett rikt land med en oljefond som bara växer. Arbetslösheten i Norge är mycket låg och lönen är hög. Alltså är det inte så förvånande att vi svenskar väller in över gränsen.
Enligt Sveriges ambassad i Oslo beräknas ca 50 000 svenskar arbeta bara i Oslo! Antalet folkbokförda i Norge är ca 25 000. Det är näst intill omöjligt att räkna ut hur många som arbetar runt om i Norge. T.ex. när jag var där i somras och jobbade, då skrev jag mig inte där. Alltså räknades jag inte in. Nu däremot är jag skriven här och syns i statistiken. Lite roligt att regeringen själva erkänner att Sveriges välfärd rasat sedan åttiotalet.
Svalbard intar här en särställning. På Svalbar behöver du inget arbetstillstånd eller uppehållstillstånd. Så länge du kan försörja dig själv så är du välkommen, oavasett om du är från Thailand, Litauen, Ryssland eller Sverige. Låter som ett moderat paradis va? Arbetsgivarna har rätt att plocka in vilen arbetskraft som helst! Det finns en avgörande hake här (ur arbetsköparnas perspektiv): Det är en isolerad ö, med begränsad befolkning och alla LO-arbetare tillhör samma fackförbunds avtalsområde (flera avtal, men alla ligger under Norsk Arbeidsmandsforbund). Det innebär en styrka som är svår att uppnå på andra håll. Det finns inte en chans attföretagen här skulle kunna anställa någon för slavlöner á la Vaxholm eller Askim. Min tillitsvalgde (lokalt förtroendevald) berättade att anslutningsgraden bland ortens thailändare är i princip 100%-ig, medan det är lägre hos norrmännen.
Det är dock inte bara så här i Svalbard med de speciella förhållanden som gäller här. Även i övriga Norge upplever jag det som att tariffavtalen/kollektivavtalen följs. Nu är jag lite subjektiv eftersom jag är svensk så är jag något sorts mellanting, inte rikigt utlänning. Jag kan tänka mig att det i de större byarna (förlåt städerna) också sker utnyttjning av östeuropeer och illegala invandrare. Min poäng med inlägget är dock att vi måste krossa media och borgerlighetens företräde i debatten. Det är absolut inget problem med arbetskraftsinvandring så länge det sker organiserat och det går att säkerställa att de får lika lön för lika arbete.
Sedan går det att diskutera huruvida en invandrare som inte förstår språket egentligen utför samma arbete som en "urinvånare". Jag skulle göra ett bättre jobb om jag kunde norska. Mina samtal tar längre tid, när jag svarar på e-post tar det också längre tid- särskilt om jag försöker skriva på norska. I Norge kan detta sägas "löst" genom systemet med "fagbrev" (motsvarar typ gesällbrev, men finns i alla yrken, inte bara hantverk, el och liknande). Ett fagbrev är inte helt okomplicerat att få för mig som utlänning. Först hörde jag att det behövdes utbildning och två års erfarenhet. Nu säger de fem års erfaring. Dessutom ska prov avläggas och du ska vara skriven i Norge. Det betyder i praktiken att du som svensk hinner få hygglig förståelse av norska innan du skaffar dig fagbrev. Fagbrevet innebär en 7-8 kronor mer i timmen (kanske mer i andra avtal?). Frågan är hur det fungerar för dem som inte har lika lätt för norska som vi?
Det jag antyder är helt enkelt att jag tror på sikt, i en internationaliserad värld att jag tror man behöver hitta ett realistiskt system för utländsk arbetskraft. Jag kan inte se vilken chans en "utlänning" (oavsett land) med lika erfarenhet kan ha att få ett jobb om arbetsgivaren ska betala exakt lika mycket som till en "urbefolkning". Varför anställa en polack på ett bygga i sydsverige om du har en intresserad skåning som är lika duktig och som du kan prata med?
Antingen accepterar vi det och står fast vid att alla ska ha samma lön, eller så hittar vi ett system för att belöna svenskakunskaper. Det är en kunskap precis som allt annat på ett arbete. Kan du behärska datasystemet på jobbet är du mer intressant än om du inte kan det. På samma sätt med språket.
Och till sist: Det är riktigt, riktigt kul att jobba här. Bra betalt och utvecklande. Jag är glad, för nu är jag nästan frisk och ska på jobb i morgon!
torsdag, januari 31, 2008
Bra musik på jobbet...
Under dagarna fyra pågår nu Polarjazz, den kanske största musikaliska begivenheten i Longyearbyen. I dag onsdag var det dags för det som de kallar "forspiel", d.v.s. de lokala förmågornas kväll. Det var en härlig blandning av inte bara jazz, utan såväl blues som country fanns på reportoaren. Skönt att arbeta när det är fin musik i bakgrunden. Lite svårt att prata i telefon med gäster som vill boka rum dock...
Det som var riktigt häftigt var dock att några av de lokala talangerna ville visa på den ryska kopplingen som finns på Svalbard. Att få höra kanske världens finaste nationalsång framföras av en kör- mums! Alltså den ryska nationalsången. Jag trodde alltid att den nya inte hade någon text, men tji fick jag! Lite senare på kvällen fick jag höra Warzavianka. Om det var polska eller ryska har jag ingen aning om - men det värmde i alla fall!
Det som var riktigt häftigt var dock att några av de lokala talangerna ville visa på den ryska kopplingen som finns på Svalbard. Att få höra kanske världens finaste nationalsång framföras av en kör- mums! Alltså den ryska nationalsången. Jag trodde alltid att den nya inte hade någon text, men tji fick jag! Lite senare på kvällen fick jag höra Warzavianka. Om det var polska eller ryska har jag ingen aning om - men det värmde i alla fall!
söndag, januari 20, 2008
Bra AD!
Vad är det med Pengar24 (ni vet den där ekonomisajten som aftonbladet länkar till)? Intressanta artiklar, ofta bra skrivna, men fullblodsidioter som kommenterar.
Den aktuella artikeln handlar om en man (resemontør) som blev uppsagd efter att på resa i Kina brutit mot den kinesiska motsvarigheten till vår Sexkøpslag. Først satt han femton dagar i fängelse i Kina och kom sedan hem och blev avstängd från jobbet medan chefen funderade vad han skulle gøra, typ. Detta av någon märklig "hänsyn" till føretagets kvinnliga anställda. Øhh... På villket sätt drabbas de av att han är på jobb? Det är väl snarare så att det är han som får problem med att träffa kollegorna igen? "Här har vi han som inte fixar att skaffa sig sex utan att betala før det..." Säkert populär på firmafesterna!
Hursomhelst, därefter blev han uppsagd "før att allvarligt ha skadat føretagets anseende i Kina". Mannen hade arbetat prickfritt i 33 år. AD ansåg dessbättre att det inte var godtagbara skäl. Sedan att skadeståndet før uppsägningen, 40 000, är alldeles før lite, det är en annan sak.
Det sjuka med artikeln är egentligen kommentarerna. De utvecklar sig till en debatt før eller emot sexkøp när det i själva verket är en arbetsrättslig fråga. Ska ett lagbrott som ger 15 dagars fängelse i Kina (kanske mina førdommar, men jag anar att det är få brott som har lindrigare straff där), utført på ledig tid, føranleda uppsägning? Självklart inte! Varning før brott mot internpolicy, fine, men längre än så behøver man inte gå. Om jag åker dit før rattfylla (ett betydligt allvarligare brott) så blir jag troligen inte uppsagd.
Jag ser tre møjliga førklaringar:
1) Føretaget har velat bli av med honom länge och grep nu chansen.
2) Moralpanik, någon ny på personalavdelningen är helt upptagen av tanken på att få in fler kvinnor som montører och vill statuera exempel.
3) Det finns mer bakom än vad som framkommer. Kanske inte "bara" køpte sex? Misshandlade? Våldtog? Beteedde sig osedvanligt illa så det blev en skandal i hela stan där nere? Att det bara blev 15 dagar i fängelse berodde på att han var utlänning?
Det som talar emot alternativ tre är att det då borde framkommit i førhandlingarna i AD.
Nej- jag är før sexkøpslagen, men jag är mer før anställningstrygghet. På samma sätt anser jag inte att man ska slå barn, men tycker det är før jævligt att en lärare som efter 30 års tjänst råkar flippa och slå till en ungjävel som beter sig illa blir av med jobbet. Dessutom fick läraren karens från A-kassan eftersom det var sjælvførvållad uppsägning. Sverige børjar bli otryckt.
Som sagt- läs kommentarerna. Denna länken tar dig till førsta sidan med kommentarer.
Den aktuella artikeln handlar om en man (resemontør) som blev uppsagd efter att på resa i Kina brutit mot den kinesiska motsvarigheten till vår Sexkøpslag. Først satt han femton dagar i fängelse i Kina och kom sedan hem och blev avstängd från jobbet medan chefen funderade vad han skulle gøra, typ. Detta av någon märklig "hänsyn" till føretagets kvinnliga anställda. Øhh... På villket sätt drabbas de av att han är på jobb? Det är väl snarare så att det är han som får problem med att träffa kollegorna igen? "Här har vi han som inte fixar att skaffa sig sex utan att betala før det..." Säkert populär på firmafesterna!
Hursomhelst, därefter blev han uppsagd "før att allvarligt ha skadat føretagets anseende i Kina". Mannen hade arbetat prickfritt i 33 år. AD ansåg dessbättre att det inte var godtagbara skäl. Sedan att skadeståndet før uppsägningen, 40 000, är alldeles før lite, det är en annan sak.
Det sjuka med artikeln är egentligen kommentarerna. De utvecklar sig till en debatt før eller emot sexkøp när det i själva verket är en arbetsrättslig fråga. Ska ett lagbrott som ger 15 dagars fängelse i Kina (kanske mina førdommar, men jag anar att det är få brott som har lindrigare straff där), utført på ledig tid, føranleda uppsägning? Självklart inte! Varning før brott mot internpolicy, fine, men längre än så behøver man inte gå. Om jag åker dit før rattfylla (ett betydligt allvarligare brott) så blir jag troligen inte uppsagd.
Jag ser tre møjliga førklaringar:
1) Føretaget har velat bli av med honom länge och grep nu chansen.
2) Moralpanik, någon ny på personalavdelningen är helt upptagen av tanken på att få in fler kvinnor som montører och vill statuera exempel.
3) Det finns mer bakom än vad som framkommer. Kanske inte "bara" køpte sex? Misshandlade? Våldtog? Beteedde sig osedvanligt illa så det blev en skandal i hela stan där nere? Att det bara blev 15 dagar i fängelse berodde på att han var utlänning?
Det som talar emot alternativ tre är att det då borde framkommit i førhandlingarna i AD.
Nej- jag är før sexkøpslagen, men jag är mer før anställningstrygghet. På samma sätt anser jag inte att man ska slå barn, men tycker det är før jævligt att en lärare som efter 30 års tjänst råkar flippa och slå till en ungjävel som beter sig illa blir av med jobbet. Dessutom fick läraren karens från A-kassan eftersom det var sjælvførvållad uppsägning. Sverige børjar bli otryckt.
Som sagt- läs kommentarerna. Denna länken tar dig till førsta sidan med kommentarer.
fredag, januari 18, 2008
Tankar efter ett nattskift
Sitter här och har precis kommit hem efter mitt fjärde skift i receptionen (plus tre i restaurangen). Har börjat fundera kring det här med service. Service är på en gång inte enkelt, samtidigt som det är det lättaste som finns. Det handlar i grunden om attityd, vilja.
Vissa, till exempel min mor, skulle när det gäller service hålla sig till den enkla, men i grunden korrekta linjen: "Har man ett serviceyrke så har man- det är bara att skärpa till sig." Jag skulle vilja säga att det inte är så enkelt. Samtidigt som det är helt klart att vissa passar bättre till att jobba med service än andra och ytterligare andra bäst placeras på valfritt lager så långt bort från människor som möjligt, så finns det andra faktorer. Jag har t.ex. handlat på Dressmans butiker i såväl Gällivare, Umeå, Göteborg, Malmö, Stenungsund, Uddevalla, Stockholm som Sortland (Norge) och överallt bemöts med bra service. En lågpriskedja som ger service- hur är det möjligt?
Hotellet där jag arbetar nu genomsyras av servicevillighet. Du känner det direkt, så fort du börjar arbeta där. De små detaljerna, gästen som står och tvekar vid informationstavlan får en fråga om han behöver hjälp med något. Istället för att bara vänta på att gästen själv skulle komma fram och fråga. Att vänta skulle inte vara "fel", gästen skulle inte bli missnöjd, men känner sig välkommen och sedd när frågan kommer. På samma sätt att det är en självklarhet att gästen som börjar arbeta klockan 03.00 får åtminstone en enkel frukost innan han beger sig.
Jag menar att det finns många saker som bidrar till om ett ställe har serviceminded personal eller inte. Vad som gäller för just mitt hotell är jag för ny för att veta. Några saker som är viktiga:
1) Kompetent personal. Är personalen upplärd för att kunna mer än det allra nödvändigaste? Kan de svara på en fråga utanför ramen- t.ex. om turistturer som inte hotellet annordnar självt? Kan de rent tekniskt ändra din betalning om du efter att ha dragit ditt kreditkort kommer på att du vill betala kontant? Behärskar de systemen? Gör de det så är chansen mycket större att du inte får sura miner över "jobbiga frågor", tvärtom - personalen kanske tycker det är kul att få göra något annorlunda?
2) Personal som trivs. Inte nog med att personal som trivs också stannar och bidrar till att kompetense finnns kvar, personal som trivs är trevligare! Istället för att fundera över vilket jobb du hellre skulle ha, kanske du lägger kraft på att lära dig mer om det jobb du har. Bonus är sådant som att arbetsglädje smittar av sig och också syns utåt gästerna.
3) Personal som har tid. Att ge service handlar ofta om att ge tid. Att förklara vägen till banken, att ordna upp ett återköp eller att låta en gäst byta rum. Om listan på saker du ska göra på ett arbetspass är orimligt lång så blir blotta åsynen av en gäst något som stör istället för något som är en förutsättning för att du ska ha ett jobb.
4) Personal som har trygghet och befogenheter: Det finns inga gäster som är så nöjda som missnöjda gäster som fått ett bra bemötande. En gäst som upptäcker att vattnet i duschen är kallt inser i 9 fall av 10 att inget hotell i världen kan gardera sig mot dylika fel. Däremot förväntar sig gästen att problemet ska lösas. Hur bemöts gästen? Har receptionisten befogenhet att klockan 10 på kvällen ge gästen ett annat rum eller får gästen svaret att det får vaktmästaren titta på i morgon? Ett något larvigt exempel, sådana befogenheter har så gott som alla, men poängen tror jag är klar. När jag jobbade med kundservice över telefon så var det ofta jag kände: "Gästen har rätt, om jag gör såhär så blir han/hon nöjd". Om jag då vet att jag måste tillfråga min chef för minsta lilla kompensation då drar jag mig för det. Dessutom så kan ofta en tillmötesgående personal ge bättre service än om gästen vet att det hela har vandrat uppåt i heriarkin först. En kompetent personal som känner trygghet i jobbet, som vet att cheferna ser till viljan och gästtillfredställelse i första hand och regler eller ekonomi i andra hand vågar ta ut svängarna för att ge gästen den service han/hon förtjänar. Detta går verkligen hand i hand med kompetens. Det är en viss konst att skilja gäster som haft otur och behöver kompensation från dryga rättshaverister.
5) Företag med lagkänsla. En verksamhet där varje avdelning, eller än värre- varje skift, ägnar sig åt att till punkt och pricka bara göra precis det de behöver leder till dålig service. Exempel: Klockan är åtta på kvällen, receptionen har checkat in alla gäster och har ärligt talat inte särskilt mycket att göra förrän skiftbytet närmar sig klockan 11. Samtidigt så har restaurangen högtryck och de två serviserna springer benen av sig för att servera mat och sälja alkohol. Vad gör receptionisten? Surfar vidare eller tittar om det finns något han kan göra (diskplock t.ex)? Förutom att det i allmänhet leder till att receptionisten inte får hjälp när han behöver det, så leder det till sämre service- gästerna blir lidande. Ett annat klassiskt exempel är skillnaden mellan ett servislag där dricksen delas eller ett där var och en förtjänar sin egen dricks. Vips har du strid om borden och en situation där det är väldigt enkelt att den enskilde servitrisen hellre ger extra service till sitt bord än hjälper kollegan som sitter i skiten. Jag säger inte att det behöver bli så, men den materiella grunden för det finns. På samma sätt på sälgföretag där provisionen är för stor del av lönen- vem ser till att kaffet kokas, vem ser efter kopieringsmaskinen eller papperskorgarna? Vem hjälper den nya kollegan som har problem med ett samtal?
Nu blev det här långt och jag har säkert glömt något, skriv en kommentar vetja!
Vissa, till exempel min mor, skulle när det gäller service hålla sig till den enkla, men i grunden korrekta linjen: "Har man ett serviceyrke så har man- det är bara att skärpa till sig." Jag skulle vilja säga att det inte är så enkelt. Samtidigt som det är helt klart att vissa passar bättre till att jobba med service än andra och ytterligare andra bäst placeras på valfritt lager så långt bort från människor som möjligt, så finns det andra faktorer. Jag har t.ex. handlat på Dressmans butiker i såväl Gällivare, Umeå, Göteborg, Malmö, Stenungsund, Uddevalla, Stockholm som Sortland (Norge) och överallt bemöts med bra service. En lågpriskedja som ger service- hur är det möjligt?
Hotellet där jag arbetar nu genomsyras av servicevillighet. Du känner det direkt, så fort du börjar arbeta där. De små detaljerna, gästen som står och tvekar vid informationstavlan får en fråga om han behöver hjälp med något. Istället för att bara vänta på att gästen själv skulle komma fram och fråga. Att vänta skulle inte vara "fel", gästen skulle inte bli missnöjd, men känner sig välkommen och sedd när frågan kommer. På samma sätt att det är en självklarhet att gästen som börjar arbeta klockan 03.00 får åtminstone en enkel frukost innan han beger sig.
Jag menar att det finns många saker som bidrar till om ett ställe har serviceminded personal eller inte. Vad som gäller för just mitt hotell är jag för ny för att veta. Några saker som är viktiga:
1) Kompetent personal. Är personalen upplärd för att kunna mer än det allra nödvändigaste? Kan de svara på en fråga utanför ramen- t.ex. om turistturer som inte hotellet annordnar självt? Kan de rent tekniskt ändra din betalning om du efter att ha dragit ditt kreditkort kommer på att du vill betala kontant? Behärskar de systemen? Gör de det så är chansen mycket större att du inte får sura miner över "jobbiga frågor", tvärtom - personalen kanske tycker det är kul att få göra något annorlunda?
2) Personal som trivs. Inte nog med att personal som trivs också stannar och bidrar till att kompetense finnns kvar, personal som trivs är trevligare! Istället för att fundera över vilket jobb du hellre skulle ha, kanske du lägger kraft på att lära dig mer om det jobb du har. Bonus är sådant som att arbetsglädje smittar av sig och också syns utåt gästerna.
3) Personal som har tid. Att ge service handlar ofta om att ge tid. Att förklara vägen till banken, att ordna upp ett återköp eller att låta en gäst byta rum. Om listan på saker du ska göra på ett arbetspass är orimligt lång så blir blotta åsynen av en gäst något som stör istället för något som är en förutsättning för att du ska ha ett jobb.
4) Personal som har trygghet och befogenheter: Det finns inga gäster som är så nöjda som missnöjda gäster som fått ett bra bemötande. En gäst som upptäcker att vattnet i duschen är kallt inser i 9 fall av 10 att inget hotell i världen kan gardera sig mot dylika fel. Däremot förväntar sig gästen att problemet ska lösas. Hur bemöts gästen? Har receptionisten befogenhet att klockan 10 på kvällen ge gästen ett annat rum eller får gästen svaret att det får vaktmästaren titta på i morgon? Ett något larvigt exempel, sådana befogenheter har så gott som alla, men poängen tror jag är klar. När jag jobbade med kundservice över telefon så var det ofta jag kände: "Gästen har rätt, om jag gör såhär så blir han/hon nöjd". Om jag då vet att jag måste tillfråga min chef för minsta lilla kompensation då drar jag mig för det. Dessutom så kan ofta en tillmötesgående personal ge bättre service än om gästen vet att det hela har vandrat uppåt i heriarkin först. En kompetent personal som känner trygghet i jobbet, som vet att cheferna ser till viljan och gästtillfredställelse i första hand och regler eller ekonomi i andra hand vågar ta ut svängarna för att ge gästen den service han/hon förtjänar. Detta går verkligen hand i hand med kompetens. Det är en viss konst att skilja gäster som haft otur och behöver kompensation från dryga rättshaverister.
5) Företag med lagkänsla. En verksamhet där varje avdelning, eller än värre- varje skift, ägnar sig åt att till punkt och pricka bara göra precis det de behöver leder till dålig service. Exempel: Klockan är åtta på kvällen, receptionen har checkat in alla gäster och har ärligt talat inte särskilt mycket att göra förrän skiftbytet närmar sig klockan 11. Samtidigt så har restaurangen högtryck och de två serviserna springer benen av sig för att servera mat och sälja alkohol. Vad gör receptionisten? Surfar vidare eller tittar om det finns något han kan göra (diskplock t.ex)? Förutom att det i allmänhet leder till att receptionisten inte får hjälp när han behöver det, så leder det till sämre service- gästerna blir lidande. Ett annat klassiskt exempel är skillnaden mellan ett servislag där dricksen delas eller ett där var och en förtjänar sin egen dricks. Vips har du strid om borden och en situation där det är väldigt enkelt att den enskilde servitrisen hellre ger extra service till sitt bord än hjälper kollegan som sitter i skiten. Jag säger inte att det behöver bli så, men den materiella grunden för det finns. På samma sätt på sälgföretag där provisionen är för stor del av lönen- vem ser till att kaffet kokas, vem ser efter kopieringsmaskinen eller papperskorgarna? Vem hjälper den nya kollegan som har problem med ett samtal?
Nu blev det här långt och jag har säkert glömt något, skriv en kommentar vetja!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
