Glad midsommar från 78 grader nord!

Här uppe, strax söder om nordpolen, lyser solen och fåglarna kvittrar. Det är fem grader i skuggan, kalla vindar, men faktiskt uppemot 20 i solen...

Då ordnar svensk-kolonin en midsommarfest på tredje etage. Litt fusk att vara inomhus, men seriöst- fem plusgrader och ingen trädgård. Sitta på en bänk på asfalten känns inte så charmigt ändå.

Svensk sill har vi, absolut vodka har vi, jordgubbar har vi, dill och gräslök har vi. Dessvärre ingen färskpotatis.


Tror kvällen blir bra, både här och hemma i fäderneslandet. Vi ska göra vad vi kan för att visa norrmännen (och andra) hur man ska vara på midsommarafton! Tydligen har firandet redan börjat hemma i svedala...

Ha en riktigt bra första maj allihopa!

Själv så sitter jag fast på en liten ö långt uppe i nord. Longyearbyens arbeiderförenings styrelse bestämde att inte annordna något firande. Det var för få som var beredda att jobba påstod de. Morr. Ja, ja. Håll den röda fanan högt kamrater!

De hade ett bra firande i fjol och vill att detta året ska bli "en väckarklocka". Jag är skeptisk.

Ett årsmöte är ett årsmöte - oavsett vart!

Var i dag på ett årsmöte i Longyearbyen arbeiderförening. Äntligen ett ställe där jag kände mig hemma! Norge eller Sverige - det går på ett ut...

Vi hade fint besök från förbundet centralt och hon berättade om avtalsrörelsen och om hur viktigt det var med lokalt förtroendevalda, m.m. Jag gillade särskilt att hon vågade vara lite aggresiv och "skälla" på de klubbaktiva som i sista minutrarna av förhandlingarna skickade in meddelanden - tillsammans med sina direktörer- om att de inte ville ha strejk! Snacka om att försämra förhandlingspositionen för förbundsledningen (det var inte Longyearbyens arbeiderförening som gjorde det).

Nu blev det ett okej resultat ändå. Norge kommer alltjämnt ha en bättre pensionsordning än Sverige. Jag tänker rösta JA i medlemsomröstningen, av följande skäl:

- Pensionsreglerna spelar inte mig så stor roll.
- En strejk vore jävligt dålig för mig. En sak att ha strejk hemma där man bor- men här! Vad ska jag göra?
- Jag har ingen koll- då ska man lita på ledningen...
- Tycker delar av argumentationen är lite extrem från "vänstersidan". Att man ska ha precis lika bra pension om man går av vid 62 som vid 67 år är lite tokigt. Det måste löna sig att jobba. Jag är helt med på att många är utslitna vid 62 och att man då ska kunna gå av med en anständig pension, men man ska få mer om man jobbar till 67. Dessutom är deras syn på vad en "slitare" är lite märklig. En slitare kan vara en lärare som tjänar 370 000 om året...
- Avtalet är i kronor, inte procent, och innehåller en låglönesatsning*. Det är bra.

Därefter fortsatte mötet med spännande punkter som ekonomisk berättelse och verksamhetsberättelse. Sedan val och pizza. Skulle lika gärna varit i Ockelbo som i Longyearbyen.

En udda sak finns dock. Det är lite spännande att tillhöra en fackförening som är så brokig och mångfaceterad som Longyearbyen Arbeidsförening (del av Norsk ArbeidsMANNAförbund). Den organiserar alla LO-anslutna i Longyearbyen. I samma förening hittar du diskare som tjänar (gissningsvis) knappt 120 kronor i timmen som gruvarbetare som tjänar över 300 kronor i timmen. Lite spännvidd.

* Utgår till dem som tjänar mindre än 90% av en industriarbetarlön, läste att det troligen var runt 300 000... Så tjänar du mindre än 300 000 är du lågavlönad, smaka på den!

Norge, men ändå inte...

Svalbard är lite speciellt ställe. Några små exempel:

Frimärken:

* "- Ska du ha TILL Norge, europa eller övriga världen?" (inte INOM Norge...)

En språkfascists mardröm:

* Officiellt språk är norska, men toleransen mot stavfel, felskrivningar och utländska inslag är imponerande. Ordet "spandere" finns till exempel vare sig i svenskan eller norskan, men stod ändå på en regeltavla på jobbet... Vanliga språk på svalbard:

- Norska (helst någon form av nordnorska); det korrekta alternativet, även om en och annan bokmåls fanatiker kanske inte jublar över Eg eller Ae i stället för Jeg, men det må vara.
- Thai-norsk. Svårt att beskriva, men det nasala ljudet gör det väldigt tydligt även om personen i fråga är jätteduktig på norska.
- svensk-norsk, eller svoska. En flytande skala av nästan riktig svenska med grov göteborsk undertoning (en servitör på jobbet) vidare över diverse märkliga dialekter till nästan korrekt norska. Några ord som svenskar lätt lägger sig till med är ikkje (ikke), må, dokker (dere), fem-o-tyve, spörsmål, m.m.
- dansk-norsk, även inkluderat en del "märkliga" norska dialekter från syd-västra Norge. Stavanger-målet är tillexempel inte helt lätt att förstå.

Sedan har vi ett gäng olika språk och brytningar till. En utmaning för mig som svensk är icke-skandinaverna. Även om de pratar bra norska så har de inte den naturliga känslan för svenska som norrmännen har. De känner inte till att ordet "roligt" har olika betydelser, osv. På så sätt så måste jag tänka till när jag ska prata med dem.

Vapen"lagar":

* Här prövas du inte för vapenlicens. Här köper du den. Utan vare sig färdighetsprov eller lämplighetskoll. Givetvis finns det främst två anledningar till detta. Den största är såklart att det inte är rimligt att vägra någon att beväpna sig eftersom det innebär att personen i fråga inte kan lämna byen för att se övriga Svalbard. Den andra anledningen är den låga brottsligheten. Möjligheten till att begå våldsbrott och komma undan med det får räknas som minimal. Alltså sker väldigt lite (inte hört talas om något) felanvändande av vapnen. En tredje anledning får väl räknas att det inte direkt är automatvapen som säljs här, utan snarare stabila gamla gevär, typ Mauser.

Livsmedelsverket/Mattillsynen:

* Deras långa armar slutar uppenbarligen någonstans strax utanför Tromsö. I övriga skandinavien så rear butikerna mat när den SNART löper ut. Här börjar de rea maten (i bästa fall) när bäst-före datumet redan löpt ut. I går åt jag ägg vars bäst-före datum löpt ut för 10 dagar sedan... Hemma är det olagligt att sälja sånt. Här är det vanligt. Frågan man ställer sig är: Är bäst-före datumen på vissa produkter för snålt tilltaget?

Tomma butikshyllor

* Apropå mat. Det är inte så att butikshyllorna är tomma för jämnan, men rätt som det är så saknas något. Det kan vara mjölk, tidningar (ofta), eller grönsaker. Folk tar det med ro. Svaret: "Lastflyget var försinkat" eller "Lastflyget var fullt" tycks vara ett helt acceptabelt svar. Svalbardsbutikken (COOP) var tillexempel utan Cola Light i ett par veckor i väntan på nästa båt...

Avsaknaden av alkoholregler och liknande har jag berättat om förut. Svalbard är verkligen Norge goes Monaco på ett helt absurt sätt.

Jag älskar småstäder!

Jag väntar fortfarande på mina nya glasögon, men min vardag har nu blivit enklare. Allt tack vare taxichauffören Martin. Åkte med honom hem från jobbet i söndags. Då frågar han mig var mina brillor är och jag förklarar mitt klanteri på skoterturen. Då frågar han mig om vad för synfel jag har. Det visar sig att vi har i princip samma. Då säger han att jag kan låna hans gamla reservglasögon. Tack säger jag! Det skulle knappast hända i Göteborg- jag har som inte umgåtts med taxichauffören privat, utan bara åkt lite med honom och snackat lite skit med honom när han kommit in på jobbet mitt för att köra någon gäst...

Så nu ser jag igen!

Bild över Longyearbyen

Tog de här två bilderna på väg ner till byen igår. Ska ta ett par till i dag har jag tänkt mig...


Bild över kyrkan och Sysselmannens kontor. Dålig bild, lång distans. Den delen av byn som jag aldrig besöker. Sommartid så går det en bäck här emellan.


En vy över själva "centrum" från min del av byen sätt, taget i närheten av en vägkorsning kallat Pärleporten. Vet inte varför den kallas det, men för mig utgör den skillnaden mellan centrala byen och oss som har "långt" till butikerna... Egentligen tog jag kort på fjället bakom, därav att det bilden blev tagen på avstånd. Det är inte stort här!

Det kommer mera...

6,2 på Richters skala - jag sov

Idag tappade jag all respekt för Richterskalan. När jag i morse gick ut i köket för att äta frukost så mötte jag en korridorsgranne som hade vaknat av ett skalv i natt. Jag och en annan kille tittade på varandra och sa att vi inte hade hört något. Vi sa att det säkert var ett snöskred.

Nåväl, någon minut senare bryter NRK igenom med den stora nyheten att Norges (och Nordens?) störst jordskalv genom tiderna skett 140 km från Longyearbyen. Skalvet rapporteras ha uppnått 6,2 på Richterskalan. Läs denna artikeln i Nordlys, en dagstidning från Tromsö.

Jag och ungefär 60% av alla jag pratat med i dag vaknade aldrig. Hm... Är vi extremt svårväkta eller var det bara ett mesigt litet låtsas skalv? Men 6,2- visst låter det mycket?

Har för övrigt internetproblem. Mycket irriterande. Skaffar mig bredband nästa gång jag får lön. Blir galen på det här!

Skymning från köksfönstret

Här kommer två bilder tagna klockan 15:35 i dag. Observera att det alltså fortfarande är polarnatt, solen är fortfarande under horisonten även klockan 12.00, men inte så långt under att det är mörkt.


Utsikt från köksfönstret. Bakom det blå huset skymtar idrottshallen, därbakom skolan. Vad fjället heter har jag ingen aning om!


Utsikt från hallen. Det ljusa i höger bildkant är skolan, det mörka i höger bildkant bortanför skolan är "Huset". Det enda stället i gamla tider där både gruvarbetarna och tjänstemännen hade tillträde till. Idag ryms där restaurang, kulturhus, kafé och nattklubb. I bortre änden syns Nybyen, den äldre delen av Longyearbyen. De gamla arbetarbarackerna tjänstgör i dag som studentbostäder och gästehus (en sorts mellanting mellan vandrarhem och hotell standardmässigt).

Nordens polacker

En gång i tiden var Sverige nordens ledande nation: Starkast ekonomi, stabilast politik, neutralitet och Olof Palme. Sedan dess har mycket förändrats. Ekonomin rasat, arbetslösheten ökat och välfärden brytits ned. Den svenska modellen är en blek kopia av sitt forna jag. DDR Sverige finns inte längre, politikerna slåss för att driva Sverige in i Nato. Högerpolitikerna för att de alltid har velat det och ser möjligheten till ett elitförsvar för att komma bort från det där läskiga, demokratiska otyget till värnpliktsförsvar... Vänstern å sin sida har som vanligt ingen koll på försvarspolitik utan driver på för att rasera försvaret i sin ideologiska radikalism, med resultatet att den reella värnplikten raseras.

Samtidigt har våra fattiga grannländer rykt upp sig ordentligt, framförallt Norge har gått från ett fattigt fiskarland till ett rikt land med en oljefond som bara växer. Arbetslösheten i Norge är mycket låg och lönen är hög. Alltså är det inte så förvånande att vi svenskar väller in över gränsen.

Enligt Sveriges ambassad i Oslo beräknas ca 50 000 svenskar arbeta bara i Oslo! Antalet folkbokförda i Norge är ca 25 000. Det är näst intill omöjligt att räkna ut hur många som arbetar runt om i Norge. T.ex. när jag var där i somras och jobbade, då skrev jag mig inte där. Alltså räknades jag inte in. Nu däremot är jag skriven här och syns i statistiken. Lite roligt att regeringen själva erkänner att Sveriges välfärd rasat sedan åttiotalet.

Svalbard intar här en särställning. På Svalbar behöver du inget arbetstillstånd eller uppehållstillstånd. Så länge du kan försörja dig själv så är du välkommen, oavasett om du är från Thailand, Litauen, Ryssland eller Sverige. Låter som ett moderat paradis va? Arbetsgivarna har rätt att plocka in vilen arbetskraft som helst! Det finns en avgörande hake här (ur arbetsköparnas perspektiv): Det är en isolerad ö, med begränsad befolkning och alla LO-arbetare tillhör samma fackförbunds avtalsområde (flera avtal, men alla ligger under Norsk Arbeidsmandsforbund). Det innebär en styrka som är svår att uppnå på andra håll. Det finns inte en chans attföretagen här skulle kunna anställa någon för slavlöner á la Vaxholm eller Askim. Min tillitsvalgde (lokalt förtroendevald) berättade att anslutningsgraden bland ortens thailändare är i princip 100%-ig, medan det är lägre hos norrmännen.

Det är dock inte bara så här i Svalbard med de speciella förhållanden som gäller här. Även i övriga Norge upplever jag det som att tariffavtalen/kollektivavtalen följs. Nu är jag lite subjektiv eftersom jag är svensk så är jag något sorts mellanting, inte rikigt utlänning. Jag kan tänka mig att det i de större byarna (förlåt städerna) också sker utnyttjning av östeuropeer och illegala invandrare. Min poäng med inlägget är dock att vi måste krossa media och borgerlighetens företräde i debatten. Det är absolut inget problem med arbetskraftsinvandring så länge det sker organiserat och det går att säkerställa att de får lika lön för lika arbete.

Sedan går det att diskutera huruvida en invandrare som inte förstår språket egentligen utför samma arbete som en "urinvånare". Jag skulle göra ett bättre jobb om jag kunde norska. Mina samtal tar längre tid, när jag svarar på e-post tar det också längre tid- särskilt om jag försöker skriva på norska. I Norge kan detta sägas "löst" genom systemet med "fagbrev" (motsvarar typ gesällbrev, men finns i alla yrken, inte bara hantverk, el och liknande). Ett fagbrev är inte helt okomplicerat att få för mig som utlänning. Först hörde jag att det behövdes utbildning och två års erfarenhet. Nu säger de fem års erfaring. Dessutom ska prov avläggas och du ska vara skriven i Norge. Det betyder i praktiken att du som svensk hinner få hygglig förståelse av norska innan du skaffar dig fagbrev. Fagbrevet innebär en 7-8 kronor mer i timmen (kanske mer i andra avtal?). Frågan är hur det fungerar för dem som inte har lika lätt för norska som vi?

Det jag antyder är helt enkelt att jag tror på sikt, i en internationaliserad värld att jag tror man behöver hitta ett realistiskt system för utländsk arbetskraft. Jag kan inte se vilken chans en "utlänning" (oavsett land) med lika erfarenhet kan ha att få ett jobb om arbetsgivaren ska betala exakt lika mycket som till en "urbefolkning". Varför anställa en polack på ett bygga i sydsverige om du har en intresserad skåning som är lika duktig och som du kan prata med?

Antingen accepterar vi det och står fast vid att alla ska ha samma lön, eller så hittar vi ett system för att belöna svenskakunskaper. Det är en kunskap precis som allt annat på ett arbete. Kan du behärska datasystemet på jobbet är du mer intressant än om du inte kan det. På samma sätt med språket.

Och till sist: Det är riktigt, riktigt kul att jobba här. Bra betalt och utvecklande. Jag är glad, för nu är jag nästan frisk och ska på jobb i morgon!

Bra musik på jobbet...

Under dagarna fyra pågår nu Polarjazz, den kanske största musikaliska begivenheten i Longyearbyen. I dag onsdag var det dags för det som de kallar "forspiel", d.v.s. de lokala förmågornas kväll. Det var en härlig blandning av inte bara jazz, utan såväl blues som country fanns på reportoaren. Skönt att arbeta när det är fin musik i bakgrunden. Lite svårt att prata i telefon med gäster som vill boka rum dock...

Det som var riktigt häftigt var dock att några av de lokala talangerna ville visa på den ryska kopplingen som finns på Svalbard. Att få höra kanske världens finaste nationalsång framföras av en kör- mums! Alltså den ryska nationalsången. Jag trodde alltid att den nya inte hade någon text, men tji fick jag! Lite senare på kvällen fick jag höra Warzavianka. Om det var polska eller ryska har jag ingen aning om - men det värmde i alla fall!

Nu sitter jag i klistret...

Ny i byen och vill lära känna folk. Dessutom en vilja att börja röra på sig lite granna. Vad gör man? Anmäler sig till bedriftens fotbollsturnering såklart! I morgon klockan 09.30 (sic! Vad är det för tid? Inte särskilt restaurangvänlig) ska vi samlas i idrottshallen.

Problemet är bara att det som jag trodde var en vänlig liten plojturnering är typ "årliga Svalbardsmästerskapet". D.v.s. jag och ett gäng vältränade sporttokar. Det kan aldrig sluta bra.

Dessutom gjorde det att jag var tvungen att köpa t-shirt och gympaskor. Kan avslöja en sak för er- Svalbard må vara momsfritt, men i gengäld så har de fått för sig att det inte finns någon marknad för "skit". Precis alla produkter är märkes- och kvalitetsmärken. Svindyrt.

Kunde inte ens hitta en sunkig vit t-shirt... Fick köpa en med ett nike märke på.

Från mörkret stiga vi mot ljuset...

Idag hände det något märkligt. När jag vaknade (12.30) och tittade ut genom fönstret så såg jag ett blåaktigt ljus i syd. Det närmar sig! Om någon vecka så kommer jag nog att kunna se hur det ser ut här. Om någon månad så kommer solen åter...

Dagens språkförbistring:

Jag lyckades igår inte förklara ordet "korp" för mina norska kollegor. Jag försökte med Hugin och Munin - nej, det gick inte. Därefter försökte jag med "Korpen flyger" och "I korpens skugga" - ni vet de där kända Isländska filmerna. Mina kollegor såg helt förvirrade ut.

Frågan lyder alltså: Är det så att Hugin och Munin heter något annat på norska, eller är det mina kollegor som är kulturellt inkompetenta? När det gäller de isländska filmerna så verkade det som att de inte ens anade vad jag menade. Skumt.

Tankar efter ett nattskift

Sitter här och har precis kommit hem efter mitt fjärde skift i receptionen (plus tre i restaurangen). Har börjat fundera kring det här med service. Service är på en gång inte enkelt, samtidigt som det är det lättaste som finns. Det handlar i grunden om attityd, vilja.

Vissa, till exempel min mor, skulle när det gäller service hålla sig till den enkla, men i grunden korrekta linjen: "Har man ett serviceyrke så har man- det är bara att skärpa till sig." Jag skulle vilja säga att det inte är så enkelt. Samtidigt som det är helt klart att vissa passar bättre till att jobba med service än andra och ytterligare andra bäst placeras på valfritt lager så långt bort från människor som möjligt, så finns det andra faktorer. Jag har t.ex. handlat på Dressmans butiker i såväl Gällivare, Umeå, Göteborg, Malmö, Stenungsund, Uddevalla, Stockholm som Sortland (Norge) och överallt bemöts med bra service. En lågpriskedja som ger service- hur är det möjligt?

Hotellet där jag arbetar nu genomsyras av servicevillighet. Du känner det direkt, så fort du börjar arbeta där. De små detaljerna, gästen som står och tvekar vid informationstavlan får en fråga om han behöver hjälp med något. Istället för att bara vänta på att gästen själv skulle komma fram och fråga. Att vänta skulle inte vara "fel", gästen skulle inte bli missnöjd, men känner sig välkommen och sedd när frågan kommer. På samma sätt att det är en självklarhet att gästen som börjar arbeta klockan 03.00 får åtminstone en enkel frukost innan han beger sig.

Jag menar att det finns många saker som bidrar till om ett ställe har serviceminded personal eller inte. Vad som gäller för just mitt hotell är jag för ny för att veta. Några saker som är viktiga:

1) Kompetent personal. Är personalen upplärd för att kunna mer än det allra nödvändigaste? Kan de svara på en fråga utanför ramen- t.ex. om turistturer som inte hotellet annordnar självt? Kan de rent tekniskt ändra din betalning om du efter att ha dragit ditt kreditkort kommer på att du vill betala kontant? Behärskar de systemen? Gör de det så är chansen mycket större att du inte får sura miner över "jobbiga frågor", tvärtom - personalen kanske tycker det är kul att få göra något annorlunda?

2) Personal som trivs. Inte nog med att personal som trivs också stannar och bidrar till att kompetense finnns kvar, personal som trivs är trevligare! Istället för att fundera över vilket jobb du hellre skulle ha, kanske du lägger kraft på att lära dig mer om det jobb du har. Bonus är sådant som att arbetsglädje smittar av sig och också syns utåt gästerna.

3) Personal som har tid. Att ge service handlar ofta om att ge tid. Att förklara vägen till banken, att ordna upp ett återköp eller att låta en gäst byta rum. Om listan på saker du ska göra på ett arbetspass är orimligt lång så blir blotta åsynen av en gäst något som stör istället för något som är en förutsättning för att du ska ha ett jobb.

4) Personal som har trygghet och befogenheter: Det finns inga gäster som är så nöjda som missnöjda gäster som fått ett bra bemötande. En gäst som upptäcker att vattnet i duschen är kallt inser i 9 fall av 10 att inget hotell i världen kan gardera sig mot dylika fel. Däremot förväntar sig gästen att problemet ska lösas. Hur bemöts gästen? Har receptionisten befogenhet att klockan 10 på kvällen ge gästen ett annat rum eller får gästen svaret att det får vaktmästaren titta på i morgon? Ett något larvigt exempel, sådana befogenheter har så gott som alla, men poängen tror jag är klar. När jag jobbade med kundservice över telefon så var det ofta jag kände: "Gästen har rätt, om jag gör såhär så blir han/hon nöjd". Om jag då vet att jag måste tillfråga min chef för minsta lilla kompensation då drar jag mig för det. Dessutom så kan ofta en tillmötesgående personal ge bättre service än om gästen vet att det hela har vandrat uppåt i heriarkin först. En kompetent personal som känner trygghet i jobbet, som vet att cheferna ser till viljan och gästtillfredställelse i första hand och regler eller ekonomi i andra hand vågar ta ut svängarna för att ge gästen den service han/hon förtjänar. Detta går verkligen hand i hand med kompetens. Det är en viss konst att skilja gäster som haft otur och behöver kompensation från dryga rättshaverister.

5) Företag med lagkänsla. En verksamhet där varje avdelning, eller än värre- varje skift, ägnar sig åt att till punkt och pricka bara göra precis det de behöver leder till dålig service. Exempel: Klockan är åtta på kvällen, receptionen har checkat in alla gäster och har ärligt talat inte särskilt mycket att göra förrän skiftbytet närmar sig klockan 11. Samtidigt så har restaurangen högtryck och de två serviserna springer benen av sig för att servera mat och sälja alkohol. Vad gör receptionisten? Surfar vidare eller tittar om det finns något han kan göra (diskplock t.ex)? Förutom att det i allmänhet leder till att receptionisten inte får hjälp när han behöver det, så leder det till sämre service- gästerna blir lidande. Ett annat klassiskt exempel är skillnaden mellan ett servislag där dricksen delas eller ett där var och en förtjänar sin egen dricks. Vips har du strid om borden och en situation där det är väldigt enkelt att den enskilde servitrisen hellre ger extra service till sitt bord än hjälper kollegan som sitter i skiten. Jag säger inte att det behöver bli så, men den materiella grunden för det finns. På samma sätt på sälgföretag där provisionen är för stor del av lönen- vem ser till att kaffet kokas, vem ser efter kopieringsmaskinen eller papperskorgarna? Vem hjälper den nya kollegan som har problem med ett samtal?

Nu blev det här långt och jag har säkert glömt något, skriv en kommentar vetja!

Världens taxitätaste ort?

I Longyearbyen bor ca 2000 personer på ett ganska litet område: Ett par hundra meter brett och ett par kilometer långt. Här finns två taxibolag, bägge kör bara med minibuss. Jag kan tycka att det låter ganska mycket för så få människor som bor så tätt. Det finns några skäl till denna taxitäthet:

1) Avsaknad av kollektivtrafik
2) Emellanåt riktigt otrevligt väder. Är det femton minus och tjugo sekundmeter känns en kvarts promenad föga inspirerande.
3) Folk jobbar mycket och tjänar mycket pengar.
4) "Personaltaxi" för 35 kronor från hemmet till jobbet.

Något mer skäl? Skulle väl vara att folk är flitiga kroggäster alla dagar i veckan och att det periodvis är enormt mycket turister.

Dagens regel

Är i själva verket en tillbakablick. Precis som på landsbyggden överallt annars i världen är det där med låsta dörrar något som anses som överskattat och krångligt. Det är ganska skönt att inte hålla reda på nycklar och att kunna be grannen gå in och kolla att man stängde av kaffebryggaren, t.ex. Vad jag inte visste var att det tidigare var olagligt att låsa ytterdörrar i Longyearbyen. Anledningen? Isbjörnsfaran. Du skulle alltid veta att det bara var att löpa till närmsta hus och rycka upp dörren ifall nöden så krävde. I takt med minskad isbjörnsfara i centrala byen och ökad befolkning och därigenom brottsbenägenhet så är dock lagen borta, men traditionen lever kvar.

Vilda västern

Vad ska man säga- ett ställe där en sådan här skylt behövs utanför butiker, hotell och liknande? Den här sitter utanför banken/posten:



På hotellet står det en skylt om att det är "ytterst osannolikt med björn i restaurangen, därför ber vi er att lämna vapen i skåpet här..." Avsändare: "Nervös personal".

Sedan att det i verkligheten inte är någon som bär vapen i byen, det är en annan sak...

1/3 avklarat!

Idag såg jag ett av de två landlevande däggdjur som är ursprungliga för Svalbard. På väg till jobbet så gick jag och stirrade ner i marken, till hälften för att dagdrömma och till hälften för att undvika vinden. Helt plötsligt ser jag något mjukt och gulaktigt i ögonvrån- en vildren! Typ ett steg från att trampa rätt på den. Mitt inne i byen, lugn och fin. Närmast tam. Såg välnärd och rejäl ut. Inte rädd heller, ärligt talat så var den sötare än de där fula sakerna som blockerar vägarna i norra Sverige...

Korrigering: Jag ær inte så smart... Isbjørn ær ett marint dæggdjur, inte ett landdjur. De tre landlevande dæggdjuren på Svallbard ær Svalbardrein, Fjællræv samt Østmarkmus. Den sistnämnda är dock ofrivilligt importerad från Norge och ej ursprunglig här.

För övrigt tog mitt lilla gästspel i restaurangen slut tidigt i kväll, strax efter halv elva skulle jag böja mig ner och lyfta upp en kartong med vin. Då sprack mina byxor. Tidigare samma kväll hade knapparna i min väst flygit ur när jag böjde mig ner. Börjar bli dags att banta...

För övrigt är jag fortfarande arg på bevakningen av det amerikanska presidentvalet - go Edwards!

Som det ska vara...

I går blev jag stolt medlem av COOP Svalbard. En självklarhet givetvis, men också mer än bara tradition och slentrian. I den gamla gruvarbetarbyn finns det givetvis inte någon annan livsmedelsbutik än den jättestora Svalbardsbutikken. Detta medför att den går riktig bra och det innebär i sin tur att vi får 5% i återbäring på allt vi köper. Jämför detta med övriga Norges 1% eller Sveriges 0%.

Tar man då i beaktande att COOP inte bara har mat, utan även kläder, alkohol (ingen återbäring dock...), husgeråd, foto, dator, musik, m.m. så inser var och en att det är en good affär att vara ansluten till COOP Svalbard. En barnfamilj kan tjäna ganska bra pengar i återbäring som dessutom lägligt nog betalas ut i januari...

Någon som undrar varför närmare 100% av de fastboende är medlemmar?

Dagens händelse:

Jag skrev under anställningskontraktet i dag. För första gången i mitt liv så fick jag en högre lön än vad det absolut lägsta som föreskrivs enligt kollektivavtalet (tariffavtalet på norska). Känns bra. Ska väl inte skriva ut i siffror vad jag får i lön, men jag kan bara säga att min inkomst efter skatt ligger närmare en manlig akademikers än en kvinnlig hemma i Sverige...

Nordens polacker det är vi- fast till skillnad mot i Sverige så är det inget snack om att norska löner ska gälla alla på Svalbard! Oavsett om du är Thailändare, svensk eller norsk. Så fort jag får tag i Franz (vår tillitsvalde) så ska jag anmäla mig in i LO.

I väntan på kamerakabel...

Kan jag dela med mig av lite första reflektioner från de första dagarna i Longyearbyen:

Dagens regel:

De har motbok här! Alltså ett kvotsystem för alkohol... Det är bra, med tanke på att 0,5l Minttu (50%) kostar 55:- och 1,0L Absolut Vodka kostar 110:-. Nu är det dock inte så att det är omtanke om folkhälsan som ligger bakom, i alla fall inte i modern tid. Det finns en glugg i systemet: Vin. Vanligt vin (under 15%) får du köpa hur mycket du vill! Regeln har sitt ursprung på den tiden då det bara var gruvarbetare här. Fylleriet var ett stort problem och man ville minska det och införde kvoter. I klassrättvisans namn så gick det ju inte att ha samma regler för pöbeln som för tjänstemännen (funktionärerna). Framförallt ville man att deras fruar skulle få dricka så mycket de ville, varför vin förblev fritt...

Dagens insikt:

Longyearbyen har knappt 2000 invånare. Till det finns det åtminstone fem pubar och ett antal restauranger. Många är unga och ensamstående. Alkoholen är billig. Efter en fältstudie på den nyaste puben i går kväll så måste dagens insikt helt enkelt bli att det kommer krävas ett hårt arbete för att inte slösa bort alldeles för mycket pengar...

En possitiv sak är att det enligt uppgift är knarkfritt här. Det accepteras inte och djungeltelegrafen går så fort att knarkarna snabbt åker fast.

Dagens upplevelse

Blir gårdagskvällen. Eftersom jag var ledig i dag, men ska jobba i helgen så tyckte jag att det skulle vara kul att komma ut och se lite folk. Samtidigt så kände jag ingen, men lyckades våldgästa mig in på en vin/ost kväll - vilken uppenbarligen var en illa dold förfest... Innan vi gick ut så såg vi en film om Svea gruvan. En amatörfilm om livet i gruvan. Vilka bilder, vilka människor! En av tjejerna som jag träffade igår jobbar som kock på Svea - tydligen ett väldigt speciellt jobb.

Jag återkommer när jag fått ordning på kameran, men jag kan redan efter EN dag slå fast att den som inte åker hit någon gång i sitt liv kommer att ha missat något! Vilda western, i en väldigt snäll förpackning...

På gjensyn!