Jag var inne på www.rosenberg.se nu på morgonen och hittade så mycket bra läsning, tipsar om några av de bästa inläggen av Göran Rosenberg nedan, men väljer här att skriva om en av hans texter om varför det är fel och farligt att göra jämförelser mellan nazism och sionism. En av Sveriges få riktiga socialliberaler.
Apartheid- ja, nazism- nej:
Det finns inget försvar för Israels angrepp mot Gaza, eller Israels ockupationspolitik överhuvudtaget. Staten Israel är en lydig arvtagare till den engelska imperialismen. Vill man vara otrevlig kan man säga att judarna gör det skitiga jobbet åt engelsmännen. Jobbet är att "bevara en västerländsk bastion" i mellanöstern.
Självklart är denna imperialism djupt orättfärdig och jag har skrivit det tidigare, INGET europeiskt folk skulle ha blivit behandlat på det sätt som palestinierna blev när Israel bildades. I början av 1900-talet var ca 10% av befolkningen i Palestina judar. Trots vida uppmuntrad sionism (inte minst av antisemitiska krafter i Europa) så var judarna färre än 50% av befolkningen 1948. Ändå föreslogs en delning som gav dem en majoritet av landet. Med hjälp av terrorism och orimliga lagar gällande övertagandet av "övergiven" mark så ökade det landområde som antingen kontrollerades av sionistiska organisationer eller av staten Israel drastiskt.
Allt detta är sant. Ska inte trötta ut läsaren med upprepningar av alla övergrepp eller all diskriminering som sker av palestinier i det heliga landet. Däremot ska jag angripa de dumheter som en del vänner till det palestinska folket ägnar sig åt.
Börjar med att återge Göran Rosenbergs kolumn i DN från i mars i år (Ett minne blott):
"Det finns inget försvar för Israels krig i Gaza. Det finns heller inget försvar för jämförelsen mellan Israels övervåld mot palestinierna och Nazitysklands utrotningskrig mot judarna. De som ändå gör den jämförelsen vet antingen inte vad de talar om, eller också vet de mycket väl vad de talar om och har dolda avsikter.
Den minst dolda avsikten är att framställa kriget i Gaza som ett krig där judar i allmänhet och Förintelsens överlevande i synnerhet bör belastas med ett särskilt ansvar. Dels därför att de på något sätt bör betraktas som en part i kriget, dels därför att de på grund av Förintelsen borde veta bättre.
Ungefär så har jag uppfattat avsikten bakom förre ärkebiskopen KG Hammars beslut att dra sig ur ett arrangemang till minnet av Förintelsen med hänvisning till kriget i Gaza. ”I vissa lägen går det inte att skilja minnet av Förintelsen från staten Israel”, hävdade KG Hammar i radion. Han utvecklade inte närmare, och ville helst inte diskutera offentligt, men steget till att hävda att staten Israel beter sig mot palestinierna som nazisterna betedde sig mot judarna är i alla händelser inte långt. I Skåne togs det fullt ut av s-kvinnornas vice ordförande, Ingalill Bjartén, som i ett tidningsuttalande under kriget i Gaza förvånades över att ”Israel, där stora delar av befolkningen utsattes för nazisterna, [kunde] göra exakt samma sak som nazisterna”. Hon har sedermera avgått från sin post och backat från sitt uttalande, men jämförelsen lever kvar.
Kanske har både hon och KG Hammar influerats av det bildspel som sedan en tid cirkulerar på nätet, där noga utvalda bilder från nazisternas koncentrations- och dödsläger har lagts sida vid sida med noga utvalda bilder från ockupationens och krigets Gaza och Västbanken, och vars rubrik är att Förintelsens barnbarn nu gör ”exakt” samma sak mot palestinierna som nazisterna en gång gjorde mot dem.
Det hela är mycket skickligt gjort – och mycket falskt, och mycket förrädiskt.
Falskheten är obestridlig. Man behöver inte ha minsta överseende med Israels krig i Gaza, eller med Israels ockupation, eller med Israels bosättningar på palestinsk mark, för att konstatera att jämförelsen med Nazitysklands utrotningspolitik och dödsfabriker är felaktig. Att konstatera detta är inte att förminska kritiken av Israel. Det är att konstatera faktum. Auschwitz och Gaza är inte jämförbara händelser.
Det förrädiska med jämförelsen är att bakom den kan finnas ännu en avsikt, i regel mera dold, nämligen att förminska och förskingra minnet av Förintelsen.
Att minnet av Förintelsen försvagas med tiden är oundvikligt. Dokumenten gulnar, vittnena dör och levande erfarenhet blir inlärd historia. Förintelsen har med tiden också kommit att jämföras med andra historiska händelser och blivit föremål för ständigt nya beskrivningar och tidvis motstridiga förklaringar.
Också det är oundvikligt.
Vad som inte är oundvikligt är att det specifika och unika i nazisternas folkmordsprojekt suddas ut genom orimliga jämförelser och medvetna lögner. Att jämföra Auschwitz med Gaza, eller Israel med Nazityskland, är inte nödvändigtvis detsamma som att förneka gaskamrarna, men logiskt sett är steget inte långt. När det centrala i Förintelsen opereras bort ur jämförelserna, eller i värsta fall förnekas över huvudtaget, handlar det om något annat än Israelkritik och Palestinasolidaritet.
Förintelsen är en av vår civilisations mest omvälvande erfarenheter, men det är bara genom att förstå vad det är som gör den specifik som vi kan förstå vad det är som gör den allmängiltig. Det specifika i Förintelsen är den nazistiska utsorteringen av icke överlevnadsvärda raser och folkslag och det statligt genomdrivna och industriellt organiserade folkmordet på i första hand – men inte enbart – judarna. Det allmängiltiga i Förintelsen är utvecklingen av den moderna människans kapacitet att avhumanisera, avskilja och förinta sina grannar.
Detta är skäl nog att reagera mot att det specifika i Förintelsen förfalskas och missbrukas för politiska syften. Och då tänker jag inte bara på syftet att stärka stödet för palestinierna genom att jämställa israelerna/judarna med nazister, utan lika mycket på syftet att stärka stödet för Israel genom att jämställa hotet mot judarna från araberna/muslimerna/antisemiterna med hotet från Nazityskland.
I det senare syftet har situationen för judarna i dagens Europa jämförts med Tyskland på trettiotalet, judarna i Frankrike uppmanats (av Ariel Sharon sommaren 2004) att packa väskorna och PLO-ledaren Yassir Arafat (medan han levde) utmålats som en ny Hitler. Det faktum att Iran har en president som förnekar Förintelsen och vill utplåna staten Israel, har inte överraskande framställts som förspelet till Förintelsen II, vilket är bestickande men i grunden vilseledande. Iran är inte Nazityskland och det ena är inte jämförbart med det andra – annat än som propaganda.
Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott."
Kommentar: Hederligt av Göran Rosenberg att faktiskt, även om han inte skriver det rakt ut, erkänna att det inte bara var judar som nazisterna ville utrota. Jag anser inte att morden av kommunister, socialdemokrater, fackföreningsledare och andra antinazister var ett folkmord. Det var "gammal hederlig" politisk förföljelse om än på ett värre sätt än i standardmodellen. Däremot var nazisternas syn på andra "underlägsna" folk, som slaverna, minst sagt vidrig. Det som stör mig mest däremot är att man i debatten om förintelsen så ofta "råkar" glömma bort romerna. Det begicks ett folkmord/försök till folkmord mot dem under nazismen. Förföljelsen av dem har heller aldrig lagt sig, utan fortsätter än i dag, framförallt i Östeuropa. Det här är en annan fråga, men jag tycker den är viktig. Hört från en säker källa att tidningen Expo ska ha romer som tema nästa gång. Glädjer mig.
Håller med varenda ord som Rosenberg skriver ovan. Det finns också en annan anledning som har med hyfs och taktik att göra. Det finns än i dag tusentals överlevande från nazismen och ytterligare miljontals med direkta blodsband till offer för förintelsen. Utöver dessa så är de allra flesta normalt fungerande, anständiga människor helt införstådda med att nazismens vidrigheter aldrig får ske igen. Jag liksom de flesta andra har en syn på förintelsen som en industriell och medveten utrotning av ett helt folk. Med den synen så kan man se jämförelser mellan israels förtryck och förintelsen på två sett: Det ena som ett försök att överdriva Israels grymheter och det andra som ett sätt att förminska förintelsen. Medan jag tror att 9 av 10 som gör jämförelsen har det första syftet, så är jag också övertygad att de flesta, inte minst de som har direkta kopplingar till förintelsen eller det judiska, tolkar det som att syftet är det andra. Det leder till upprördhet och stänger effektivt vägen vidare för djupare diskussion. Det leder inte framåt, helt enkelt!
Dessutom är det onödigt och ger inte extra tyngd åt argumentationen. Fokusera på jämförelserna med Apartheidpolitiken i Sydafrika i stället! Det räcker för att få den tyngd som krävs för att motivera krav på bojkott och liknande. Dessutom är det dessutom betydligt lättare att bevisa och få folk att tro på (kanske för att det är sant...).
Göran Rosenberg:
- Om antisemitismens hot och motbilder.
- Om det unika med "de dumma svenskarna" och varför det inte stämmer längre.
- Relativt hederlig analys av en jasägare efter nejet till EMU.
- Och här som en lite mer bitter jasägare...
- Om en tokig ambassadör och om faran med att ropa "vargen kommer" för ofta.
- Om privat sjukvård.
- Om hycklande journalister.
- Om två oförenliga perspektiv på samma dag och samma händelse (Al Nakba).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar