Aftonbladet agerar hejarklack åt Clinton

Den svenska rapporteringen från utländska val är som vanligt usel. Från våra nordiska grannar får vi vara tacksamma om vi får ströbesked som inte är färgade av fördommar eller förenklingar in absurdum. Inför det danska valet hade man t.ex. som "expert" hittat en litteraturvetare (!) från Roskildes universitet. Mannens främsta tillgång var att han pratade svenska. Kompetensen fanns där i alla fall inte, ett exempel var att han hävdade att Dansk Folkeparti ingick i den danska trepartiregeringen. T.o.m jag, vars politiska intresse för Danmark mest bygger på det faktum att om vi gav Skåne till Danmark skulle det politiska klimatet i Sverige förbättras... Även jag vet att det var en två-partiregering i minoritet inför valet, utan Dansk folkeparti. Tur att man har internet. Jag förstod faktiskt den danska sändningen, förvånande nog.

Över till det stora landet i väster. I över ett år har man i svensk media slagit fast att Hillary R Clinton ska bli räddningen för USA. Idag såg jag till min glädje ett byte i strategin där man beskrev att Barack Obama nu tar in på Clinton. Säg den glädje som varar- i artikeln så talar man om för oss okunniga läsare att enda anledningen till detta är att de dumma amerikanerna går på SMUTSKASTNINGEN av Clinton. Jag har följt det amerikanska presidentvalet nu ett tag och att säga att formuleringar som "att Clinton var en cheerleader för NAFTA (äckligt storföretagsfrihandelsavtal)" är smutskastning, då har man nog missat en del saker i det där valet. T.ex. när den tredje större kandidaten John Edwards fick sitt privatliv uthängt i media när republikanerna gjorde en stor grej över att hans frisör kostar 400 dollar/tillfälle.

Jag är inte högervriden, därför har jag inget problem med att svensk media är partisk till förmån för Demokraterna. Republikanerna är ett parti med klara talibantendenser där det övergripande målet verkar vara en religiös stat. Primitivt abortmotstånd, vetenskapsfientlighet, anti-facklighet, vapenfetischism, m.m. gör att min bedömning är att om svenska folket var ordentligt insatta i amerikansk politik skulle jag vara förvånad över om 20% stödde republikanerna. Så- där har jag inga problem. Däremot stör det mig att man inte visar på de stora skillnader som finns inom demokraterna. Lite fakta om Clinton som ni inte kommer läsa om i Aftonbladet:

- Vill fortsätta med "combat missions" i Irak.
- Har inte bett om ursäkt för att hon röstade för Irak-kriget (Edwards har, Obama gjorde rätt från början)
- Får stora summor pengar från storfinansen inklusive media-mogulen Murdock.
- Försvarar det system med lobbyister som styr mycket av amerikansk politik.
- Flipp-floppar i allvarliga frågor, som integrationspolitiken.
- Försvarar delar av Bush skattesänkningar för den övre medelklassen. Obama och Edwards vill ta bort ett skatteavdrag som infaller för dem som tjänar över 97000 dollars om året som innebär att en som tjänar 200 000 dollar om året betalar MINDRE i skatt än den som tjänar 80 000 om året. Inte Clinton.

Det finns mera, sammantaget kan man säga att Clinton är en Mona Sahlin figur. Hennes strategi är att vara så centerinriktad som möjligt (moderat) för att vinna mittenväljare.

Som svensk socialist/fackföreningsvän så är valet av de tre huvudkandidaterna ganska enkelt. John Edwards var först ut med ett förslag om ett allomfattande sjukvårdssystem, lyfter fattigdomsfrågorna tydligast, säger nej till lobbyister och ja till fackliga rättigheter. Med John Edwards skulle USA få en president som på allvar skulle vilja förändra politiken. Vad Clinton vill är inte helt lätt att säga.

Fotnot 1: Ja, det finns radikalare kandidater än John Edwards, som Dennis Kucinich eller Mike Gravel. Dessa är dock redan ute ur bilden.
Fotnot 2: Jag har en hemkokt teori som säger att Clinton som kvinna, från New York, i det där konservativa landet, måste vara extra försiktig för att inte stämplas som en "läskig" liberal. John, som vit man från sydstaterna har större svängrum. Se bara på Sverige- den första kvinnliga biskopen (Krook) är borgare.