Det norska valresultatet är både glädjande och djupt oroande. Dels så är det givetvis kul och oerhört viktigt att den röd-gröna regeringen blivit omvald. För första gången på sexton år så blir sittande regering omvald. Norrmännen är inte lätta att tillfredsställa! Styr man världens rikaste demokrati så blir kraven därefter!
De svenska analyserna varierar minst sagt i kvalitet. Lite olika kommentarer hittar du här, här och här. Artikel här.
Det negativa då:
- SV minskar med fyra mandat, till 11 mandat och blir omsprungna av SP i antalet röster. Dessa röster verkar inte ha gått till yttervänsterns Rött, som märkligt nog inte gått fram nämnvärt. I en situation där SV har finansministerposten och tagit regeringsansvar borde läget vara ytterst gynnsamt för Rött, men de har inte lyckats nyttja läget.
- Det riktigt allvarliga är givetvis Venstres totala kollaps. I valet går endast tre partier fram Ap (+3 mandat), Höyre (+7) och Frp (+3). Som jag skrivit tidigare så skiljer sig Norge och Sverige åt på den punkt att man i Norge har ärliga, socialt- och miljöintresserade borgare. Norska Senterpartiet är i mångt och mycket mer progressivt än svenska miljöpartiet. Skillnaden mot de nya Mauderaterna är milsvid! Norska Venstre (Fp) har hållit fanan väldigt högt i fajten mot Frp och rasism, högerpopulism och oljeborrning. Även Krf har gjort ett bra jobb här, medan Höyre inte tagit ordentligt avstånd från Frp utan prioriterat borgerlig samling. Detta har väljarna belönat.
Hade jag varit Venstre (eller Krf) strateg så hade lösningen varit uppenbar. Redan har den något tjatige partiledaren Sponheim avgått. Nästa steg är att svänga högerut och inse att begreppet "den politiska mitten" är lika dött i Norge som i Sverige. Tyvärr. Valet är ett stort steg åt mer politiserat och delat Norge. Det enda mittenparti som gick framåt var Sentrepartiet (+/-0) med en måttlig framgång. Arbeiderpartiet belönas för en duktig partiledare/statsminister och en tydligare politisk linje jämfört med den katastrof/mittenlinje de drev tidigare.
De norska partierna:
Rött: Ett enhetsparti mellan olika små vänstergrupper. Starkt på vissa platser, men svagt på riksnivå.
SV: Sosialistiskt Venstreparti. Lite grönare och lite mer ljusrött än svenska Vänsterpartiet.
Ap: Arbeiderpartiet. Socialdemokraterna.
Sp: Senterpartiet. Ett Centerparti som förstått att landsbyggdens bästa inte finns att hitta i det nyliberala träsket...
Venstre: Ett folkparti av socialliberalt slag med STARK miljöprofil.
Krf: Kristelig Folkeparti. Kristdemokraterna lite mer som de var förr. Starkt kristet och konservativt, men i många frågor mindre högerliberalt än deras svenska motsvarighet.
Höyre: Moderater. Ganska klassiskt högerparti som verkar snegla mycket på sina svenska motsvarigheter.
Frp: Fremskrittspartiet. Ett främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti. Mer pengar till allt, utom bistånd, samer och invandring. Allt ska betalas med oljepengar, vilket skulle leda till inflation och kaos. Folk röstar på dem ändå. Usch.
Till sist är det lite roligt att den svenska statsministern som är partiledare i det parti som allra tydligast vill minska den svenska proportionaliteten i vårt valsystem lite magsurt noterar att med ett svenskt system hade det blivit borgerlig seger i Norge... Ja, Reinfeldt. Det är inte bra med majoritetsval eller för små valkretsar med få utjämningsmandat. Det visste jag redan, nu kanske du också kan inse det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Litt usikker på hvorfor du er så positiv til partiet Venstre (KrF er mer konservative, men ellers mer sympatiske). De er kan hende bedre enn Folkpartiet i Sverige, men det er et typisk liberalt parti for den øvre middelklassen i storbyene. Mens de tidligere var et typisk distriksparti, sitter de nå igjen med to storingsrepresentanter fra Oslo-området. Ved forrige valg tror jeg de var det partiet som hadde velgere med høyest inntekt (eller mulig de var nr. etter Høyre).
De er for flat skatt, mot fagforeninger osv. I noen spørsmål innen den økonomiske politikken og næringspolitikken er de til høyre for Høyre. De har blitt stadig mer EU-vennlige de siste årene, sjøl om de, til ja-sidas store fortvilelse, ennå har et flertall som holder fast på motstanden mot norsk EU-medlemskap.
Dette kombinere de med liberale holdinger i verdispørsmål. De vil f.eks. ha høye miljøavgifter, uten hensyn til hvordan dette kan ramme sosialt. Liberale innvandringsregler, uten å bry seg om sosial dumping o.l, er det mest narkotikaliberale partiet osv.
Så sjøl om Frp og Høyre på mange måter er verre, er Venstre kanskje det mest arbeiderfientlige partiet.
Tackar för lektionen. Du har rätt i att jag nog skrivit för entydigt positivt om Venstre, min poäng var mer att domen från väljarna mot Venstre är problematisk.
När jag sett debatter, eller läst i norska tidningar så har jag noterat en ENORM skillnad gentemot Sverige. Venstre bryr sig om miljön och markerar mot Frp. Jag är rädd att deras katastrofval kommer leda till att de hoppar i säng med Frp och Höyre. Som vänstermänniska så är det i och för sig praktiskt - ökad polarisering är bra för oss.
Den ekonomiska politiken har jag dålig koll på, om de är till höger om höyre så är det ju bra att de rasat ihop i en hög.
Däremot, om du tittar på svenska Centerpartiet och Folkpartiet så är det lätt att bli överdrivet positiv till deras norska motsvarigheter. Jag får väl nöja mig med att uppskatta Senterpartiet... :)
Jeg var nok litt strengere med Venstre enn de fortjener. Det er ingen tvil om at partiet er bedre enn både Høyre og Frp! Det er for så vidt bare enkelte ganger at de kan landet til høyre for Høyre. Sett under ett er den økonomiske politikken deres til venstre for Høyres. De er ikke egentlig et skatteletteparti, sjøl om de vil fjerne formueskatten. Men de sier de vil gå fra "rød til grønn skatt", dvs mindre inntektskatt (og iallfall Unge Venstre er for flat skatt) og mer miljøavgifter.
Partiet er på mange måter en light-utgave av Høyre, det er mest gradsforskjeller det er snakk om. Et av de få områdene det er større avstand til Høyre på er miljøpolitikken. Et annet er vel innvandring.
Partiet pleide å være lengre til venstre før, særlig på 70- 80-tallet. Et eksempel på dette er Gunnar Garbo, som var partileder 1964-70. Han har holdt fast på prinsippene, og særlig vært en skarp kritiker av det nye, offensive NATO-konseptet med krigeføring på Balkan, Afghanistan osv. Før årets valg uttalte han at han håpte på rødgrønt gjenvalg. Partiet var tidlig ute med å ta opp "grønne" spørsmål de kom i vinden på 70-tallet. Her er nok en av de viktigste forskjellene til det svenske Folkpartiet, som heller valgte side for atomkraft på samme tida.
Siden partiet gjorde comeback på Stortinget i 1993 etter å ha vært ute siden 1985, har utviklinga gått mot høyre, spesielt etter at Sponheim blei partileder. På mange måter er det nok en slags parallell til det som har skjedd med Cänterpartiet i Sverige. Og som i CUF i Sverige har det gått lengst i ungdomsorganisasjonen.
Frp si store oppslutning i Norge blir ofte omtalt som en viktig forskjell i forhold til Sverige. En annen, mindre omtalt, er at Miljøpartiet De Grønne i Norge fikk 0,3%, en del mindre enn i Sverige! En viktig årsak er nok at f.eks. Venstre har vært opptatt av miljøvern. Pluss sjølsagt at det norske SV nok ikke var helt likt VPK i Sverige var på den tida.
Senterpartiet i Norge og Sverige var nok en gang i tida nokså like. Men i Norge har de vært så "konservative" at de har holdt fast på velferdsstat og blandingsøkonomi, og ikke blitt revet med av nyliberalismen. I motsetning til ikke bare de andre borgerlige partiene, men også Arbeiderpartiet.
Skicka en kommentar