onsdag, juni 18, 2014
måndag, maj 24, 2010
Rätt till heltid - inte subvention av olönsammma företag
Diskussionen om deltidsstämpling av a-kassan är inte okomplicerad. Det handlar om att en deltidsarbetslös endast har 70 dagar till sitt förfogande, medan en heltidsarbetslös har 300. Min partikamrat Kjell Hanseklint, som nyligen blivit arbetslös, har satt sig ner och räknat ut hur länge han kan behålla sina politiska uppdrag. Det blir inte så länge innan han åker ut i "totalt utanförskap".
Som politiskt aktiv är han kanske ovanlig, men runt om i landet är det många som ställs inför ett märkligt val: Fortsätta jobba deltid, hoppas på mer tid, eller säga upp sig och gå heltidsarbetslös. Känns kanske inte som arbetslinje direkt... Alla vet att det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Lite som när man har en flickvän, man blir mer attraktiv!
Innan jag går vidare vill jag poängtera att vi i Vänsterpartiet står fast vid kravet på likabehandling av deltids- och heltidsarbetslösa. Oavsett vad Aftonbladet skriver om att s+mp svajjar. Emil Broberg (tidigare Berg) skriver kort om det på sin blogg.
Vad är då problemet med att direkt avskaffa särreglerna för deltidsarbete? Det enda problemet jag kan se är att det innebär en direkt subvention till företag som inte erbjuder vettiga arbetsvillkor. Utan deltidsstämpling så skulle en massa företag bli av med kompetenta medarbetare som inte har råd att vara kvar. Det handlar om företag i detaljhandeln som inte anser sig kunna ordna vettiga scheman för de anställda. Det är intressant att se hur "kvinnliga" affärer, som klädaffärer, inte klarar det, medan affärer typ bygg- och elektronik oftare lyckas... Det handlar också om företag i turistbranchen som har ojämn beläggning över året. Tidigare kunde de behålla kompetent personal genom att se till att de jobbade sex månader och sedan stämpla resten av året. Visst, bra för vissa delar av glesbyggden, men helt klart ett överutnyttjande av försäkringen.
Att ovanstående är ett problem är uppenbart för de flesta, frågan är om man löser det genom att rycka undan den finansiella tryggheten för de som arbetar där?
Nej, det måste bli dyrare för företagen att inte ge trygga anställningar. Höjda arbetsgivaravgifter- logisk koppling till deltidsstämplingen, gör timlönen högre för dem som jobbar mindre än 150 timmar i veckan (eller mer än 180 timmar). Helt enkelt heltid ska vara norm. Kan nattarbete värderas mer så borde deltidsarbete också kunna göra det. Jaga företagen, inte arbetarna!
Det enda jag kan tänka mig att acceptera är att de begränsningar av möjligheterna till att återkommande fylla på sin stämplingstid genom kortare perioder av arbete bör behållas, eventuellt förrändras något. Det är inte a-kassans uppgift att hålla turistnäringen under armarna!
Som politiskt aktiv är han kanske ovanlig, men runt om i landet är det många som ställs inför ett märkligt val: Fortsätta jobba deltid, hoppas på mer tid, eller säga upp sig och gå heltidsarbetslös. Känns kanske inte som arbetslinje direkt... Alla vet att det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Lite som när man har en flickvän, man blir mer attraktiv!
Innan jag går vidare vill jag poängtera att vi i Vänsterpartiet står fast vid kravet på likabehandling av deltids- och heltidsarbetslösa. Oavsett vad Aftonbladet skriver om att s+mp svajjar. Emil Broberg (tidigare Berg) skriver kort om det på sin blogg.
Vad är då problemet med att direkt avskaffa särreglerna för deltidsarbete? Det enda problemet jag kan se är att det innebär en direkt subvention till företag som inte erbjuder vettiga arbetsvillkor. Utan deltidsstämpling så skulle en massa företag bli av med kompetenta medarbetare som inte har råd att vara kvar. Det handlar om företag i detaljhandeln som inte anser sig kunna ordna vettiga scheman för de anställda. Det är intressant att se hur "kvinnliga" affärer, som klädaffärer, inte klarar det, medan affärer typ bygg- och elektronik oftare lyckas... Det handlar också om företag i turistbranchen som har ojämn beläggning över året. Tidigare kunde de behålla kompetent personal genom att se till att de jobbade sex månader och sedan stämpla resten av året. Visst, bra för vissa delar av glesbyggden, men helt klart ett överutnyttjande av försäkringen.
Att ovanstående är ett problem är uppenbart för de flesta, frågan är om man löser det genom att rycka undan den finansiella tryggheten för de som arbetar där?
Nej, det måste bli dyrare för företagen att inte ge trygga anställningar. Höjda arbetsgivaravgifter- logisk koppling till deltidsstämplingen, gör timlönen högre för dem som jobbar mindre än 150 timmar i veckan (eller mer än 180 timmar). Helt enkelt heltid ska vara norm. Kan nattarbete värderas mer så borde deltidsarbete också kunna göra det. Jaga företagen, inte arbetarna!
Det enda jag kan tänka mig att acceptera är att de begränsningar av möjligheterna till att återkommande fylla på sin stämplingstid genom kortare perioder av arbete bör behållas, eventuellt förrändras något. Det är inte a-kassans uppgift att hålla turistnäringen under armarna!
söndag, maj 23, 2010
Ett ödmjukt förlåt till Stockholms arbetarklass
Jag erkänner att jag tillhör de som, i likhet med Ilija Batljan (högervridet s-kommunalråd i Nynäshamn), trott att Stockholmare var ett särskilt folk, rikare och drygare än alla vi andra. Nu visar bl.a. Marika Lindgren Åsbrink (s) att de åtminstone inte är SÅ mycket rikare än alla vi andra! I korta drag handlar det om att Batljan menade att det var vanligt i Stockholm med inkomster över 40 000 kronor i månaden. Marika visade hur fakta såg ut genom denna tabell som är hämtad från hennes blogg:
Som framgår så ÄR Stockholm en rik stad. Däremot så är det värt att notera att de i de allra lägsta inkomstgrupperna är ganska jämnt mellan fjollträsk och alla oss andra. Precis som i landet i övrigt så har drygt 30% mycket låga inkomster, sen börjar det spreta. Det som framgår tydligt är att Stockholm har en lägre andel med "normala löner", framförallt är skillnaden i spannet 20-30.000 intressant. Här hittar man normalt de väletablerade arbetarna inom industri och i många tjänstemannayrken, lärare & viss vårdpersonal, t.ex. I Stockholm utgör de endast 29.3% av befolkningen, medan de i övriga landet är 34,1 %. En skillnad på 5% låter kanske inte så mycket, men lägger man till skillnaden mellan Stockholm och riket när det gäller oss i gruppen "lågavlönade men någorlunda anständigt betalda" (eller vad man ska kalla oss som tjänar 15-20.000 i månaden?) så ökar skillnaderna ytterligare.
Det innebär att Stockholm är MER segregerat och MER uppdelat än riket i övrigt. Genom att Stockholm har högre levnadskostnader, inte minst boendekostnader, än man har på många andra håll- så innebär det som jag ser det att fler i Stockholm strävar för att hålla näsan ovanför vattenytan än på många andra håll. Deras situation blir dubbelt så jobbig eftersom de är totalt osynliggjorda i media och i den politiska debatten. Journalisterna och den politiska eliten lever i sin värld och lyfter fram de "problem" som de ser. Det är samma strukturer som osynliggör glesbyggden och Stockholms förorter.
Skillnaden mot den mindre tätorten/staden i ett traditionellt arbetarområde i Norrland eller Bergslagen är uppenbar. Där finns inte samma glapp, inte samma stora elit som kan klappa varandra på ryggen. Kommunalrådet har ofta ett arbetaryrke i grunden, osv. Den väletablerade arbetarklassen är en politisk mycket viktig grupp. Det är den gruppen som vårt välfärdssamhälle ytterst är anpassat för. Vi som är fattigare skulle i mångt och mycket kunna stå ut med ett grundtrygghets-system, de som är rikare skulle kunna (och vilja?) skaffa sig privata & individuella lösningar. Däremot för den väletablerade arbetarklassen så är den generella välfärden idealisk. Det är ett effektivt sätt att organisera ett bra försäkringsskydd på som ger dem en rimlig ersättning om de råkar ut för något. Ett grundskydd skulle tvinga dem i från hus, bil eller vilka fasta utgifter de nu har. Inkomsterna styr ju utgifterna som bekant.
Ovanstående förklarar också (s) låga siffror i Stockholm, till viss del, eftersom de logiskt nog generellt sätt är starka i ovanstående grupp. Sedan beror en hel del på SAP själva som under många år varit pinsamt svaga i Stockholm. Aftonbladet funderar kring vad det beror på.
Som framgår så ÄR Stockholm en rik stad. Däremot så är det värt att notera att de i de allra lägsta inkomstgrupperna är ganska jämnt mellan fjollträsk och alla oss andra. Precis som i landet i övrigt så har drygt 30% mycket låga inkomster, sen börjar det spreta. Det som framgår tydligt är att Stockholm har en lägre andel med "normala löner", framförallt är skillnaden i spannet 20-30.000 intressant. Här hittar man normalt de väletablerade arbetarna inom industri och i många tjänstemannayrken, lärare & viss vårdpersonal, t.ex. I Stockholm utgör de endast 29.3% av befolkningen, medan de i övriga landet är 34,1 %. En skillnad på 5% låter kanske inte så mycket, men lägger man till skillnaden mellan Stockholm och riket när det gäller oss i gruppen "lågavlönade men någorlunda anständigt betalda" (eller vad man ska kalla oss som tjänar 15-20.000 i månaden?) så ökar skillnaderna ytterligare.
Det innebär att Stockholm är MER segregerat och MER uppdelat än riket i övrigt. Genom att Stockholm har högre levnadskostnader, inte minst boendekostnader, än man har på många andra håll- så innebär det som jag ser det att fler i Stockholm strävar för att hålla näsan ovanför vattenytan än på många andra håll. Deras situation blir dubbelt så jobbig eftersom de är totalt osynliggjorda i media och i den politiska debatten. Journalisterna och den politiska eliten lever i sin värld och lyfter fram de "problem" som de ser. Det är samma strukturer som osynliggör glesbyggden och Stockholms förorter.
Skillnaden mot den mindre tätorten/staden i ett traditionellt arbetarområde i Norrland eller Bergslagen är uppenbar. Där finns inte samma glapp, inte samma stora elit som kan klappa varandra på ryggen. Kommunalrådet har ofta ett arbetaryrke i grunden, osv. Den väletablerade arbetarklassen är en politisk mycket viktig grupp. Det är den gruppen som vårt välfärdssamhälle ytterst är anpassat för. Vi som är fattigare skulle i mångt och mycket kunna stå ut med ett grundtrygghets-system, de som är rikare skulle kunna (och vilja?) skaffa sig privata & individuella lösningar. Däremot för den väletablerade arbetarklassen så är den generella välfärden idealisk. Det är ett effektivt sätt att organisera ett bra försäkringsskydd på som ger dem en rimlig ersättning om de råkar ut för något. Ett grundskydd skulle tvinga dem i från hus, bil eller vilka fasta utgifter de nu har. Inkomsterna styr ju utgifterna som bekant.
Ovanstående förklarar också (s) låga siffror i Stockholm, till viss del, eftersom de logiskt nog generellt sätt är starka i ovanstående grupp. Sedan beror en hel del på SAP själva som under många år varit pinsamt svaga i Stockholm. Aftonbladet funderar kring vad det beror på.
lördag, maj 22, 2010
Dagens dos av borgerlig dynga (DN)
Hittade två riktigt sjuka debattartiklar i DN.
Det ena är avdelningen gnälliga företagare. Det är alltid något som är fel. Den här gången är det en viss herr Ennerfeldt som hävdar att statsmaktens förtroende för företagarna brister. Ennerfeldt som ordförande i "Näringslivets skattedelegation" tycker nämligen att det är otrevligt att skatteverket gör sitt jobb och driver in skatter...
Intressant att samma personer som vill jaga sjukskrivna och arbetslösa menar att människor hux-flux får en oantastlig moral om de startar eget. Om jag drev ett företag skulle jag vilja veta att jag konkurrerade på lika villkor. Därför är ett starkt skatteverk bra för (de ärliga) företagen.
Det andra är från Tidningsutgivarna (TU), dessa osjälviska kämpar som i alla lägen står upp för det fria ordet och bekämpar alla tendenser till monopolisering av medialandskapet* går till angrepp mot Sveriges Radio. Bakgrunden är, som TU själva skriver:
"Bakgrunden är att TU stödjer ett regeringsförslag om förhandsprövning av nya tjänster inom public service. Förslaget innebär att Sveriges Radio inte ska få erbjuda nya tjänster utan att ha fått det godkänt av staten. "
De fortsätter:
"Initiativet till förhandsprövning, eller public value-test som det heter på engelska, kommer från EU-kommissionen och syftar till att finansieringen av public service inte blir ett otillåtet statsstöd som påverkar marknaden alltför negativt. För svensk del handlar det till exempel om att SR, med drygt två miljarder i garanterad licensintäkt, inte får bli så dominerande att åsiktsmångfalden hotas."
Minsann, åsiktsmångfalden kan hotas. Det låter onekligen allvarligt! Det vill vi ju inte, tvärtom, så får gärna Bonnier, Hjörne och deras gelikar minska sin andel av floran! Är det där skon klämmer? På vilket sätt minskar åsiktsmångfalden av t.ex. SVT Play? Eller SR internetradio? Det är rimligen den typen av satsningar som faller under meningen "inte ska få erbjuda nya tjänster utan att få det godkänt av staten."
Det är inte åsiktsmångfalden som oroar TU och deras kollegor i övriga mediaföretag. Det är plånboken. Är det någon som tror att TV6 och andra kanalers internetbaserade (gratis) sänningar hade varit lika omfattande - och gratis- om inte SVT play hade lanserats? Jag tror det inte.
Följ pengarna. Det är nästan alltid det bästa sättet att få reda på de bakomliggande syftet med olika organisationers åsikter. Att försöka få statlig detaljstyrning av public service till något possitivt för demokratin är minst sagt ambitiöst...
* Ironi, TU försvarar lojalt Bonniers och andras maktmonopol de få gånger någon ledande politiker (läs Marita Ulvskog) vågar påpeka hur landet ser ut.
Det ena är avdelningen gnälliga företagare. Det är alltid något som är fel. Den här gången är det en viss herr Ennerfeldt som hävdar att statsmaktens förtroende för företagarna brister. Ennerfeldt som ordförande i "Näringslivets skattedelegation" tycker nämligen att det är otrevligt att skatteverket gör sitt jobb och driver in skatter...
Intressant att samma personer som vill jaga sjukskrivna och arbetslösa menar att människor hux-flux får en oantastlig moral om de startar eget. Om jag drev ett företag skulle jag vilja veta att jag konkurrerade på lika villkor. Därför är ett starkt skatteverk bra för (de ärliga) företagen.
Det andra är från Tidningsutgivarna (TU), dessa osjälviska kämpar som i alla lägen står upp för det fria ordet och bekämpar alla tendenser till monopolisering av medialandskapet* går till angrepp mot Sveriges Radio. Bakgrunden är, som TU själva skriver:
"Bakgrunden är att TU stödjer ett regeringsförslag om förhandsprövning av nya tjänster inom public service. Förslaget innebär att Sveriges Radio inte ska få erbjuda nya tjänster utan att ha fått det godkänt av staten. "
De fortsätter:
"Initiativet till förhandsprövning, eller public value-test som det heter på engelska, kommer från EU-kommissionen och syftar till att finansieringen av public service inte blir ett otillåtet statsstöd som påverkar marknaden alltför negativt. För svensk del handlar det till exempel om att SR, med drygt två miljarder i garanterad licensintäkt, inte får bli så dominerande att åsiktsmångfalden hotas."
Minsann, åsiktsmångfalden kan hotas. Det låter onekligen allvarligt! Det vill vi ju inte, tvärtom, så får gärna Bonnier, Hjörne och deras gelikar minska sin andel av floran! Är det där skon klämmer? På vilket sätt minskar åsiktsmångfalden av t.ex. SVT Play? Eller SR internetradio? Det är rimligen den typen av satsningar som faller under meningen "inte ska få erbjuda nya tjänster utan att få det godkänt av staten."
Det är inte åsiktsmångfalden som oroar TU och deras kollegor i övriga mediaföretag. Det är plånboken. Är det någon som tror att TV6 och andra kanalers internetbaserade (gratis) sänningar hade varit lika omfattande - och gratis- om inte SVT play hade lanserats? Jag tror det inte.
Följ pengarna. Det är nästan alltid det bästa sättet att få reda på de bakomliggande syftet med olika organisationers åsikter. Att försöka få statlig detaljstyrning av public service till något possitivt för demokratin är minst sagt ambitiöst...
* Ironi, TU försvarar lojalt Bonniers och andras maktmonopol de få gånger någon ledande politiker (läs Marita Ulvskog) vågar påpeka hur landet ser ut.
onsdag, maj 19, 2010
Meningslös statistik om aborter
DN slår stort upp att antalet aborter minskar efter att det under en lång rad år har ökat. Ifjol gjordes 37524 aborter, en minskning med 2%. Så långt är väl sambandet relevant att ha som underlag om man ska diskutera frågan. Därefter blir artikeln i DN väldigt märklig.
Bland annat lyfter man fram att hela 80% av alla tonårsgraviditeter leder fram till abort. Bra säger jag! Det tyder på att ungdomar i ett pressat läge kan se nyktert på sin situation och sina valmöjligheter. Det som enligt mig är viktigt att diskutera är antalet TONÅRSGRAVIDITETER och hur vi minskar dem. Den dan Sverige bara har 10 tonårsgraviditeter om året och alla slutar med abort- är det då en försämring jämfört med idag? Nej, knappast. Det är tonårsgraviditeterna som är själva problemet. Artikeln nämner att Sverige ligger högt i ant
alet aborter- men hur ligger vi till med antalet graviditeter?
Sex är en trevlig och kärleksfull sysselsättning som inte behöver leda till graviditet. I början av ett förhållande hindras det bäst med kondom, för de som är i långvariga, ärliga och pålitliga förhållanden kan andra preventivmedel vara en bättre lösning.
Det finns således, i normalfallet*, ingen anledning för någon att bli ofrivilligt gravid. Om man nu klantat till sig och inte tagit sitt ansvar och blivit/gjort någon gravid och dessutom inte känner sig redo för det - ännu större - ansvaret det innebär, så är det logiskt att man gör abort.
Samhället behöver bli bättre på såväl sexualupplysning för att förhindra graviditeter, men också bli mer barn- och familjevänligt så att fler känner sig redo att bli föräldrar. I slutändan är det dock så att ingen annan än föräldrarna (i slutändan kvinnan)har möjligheten att avgöra om de vill ha barn och när.
Jag är tillräckligt konservativ för att se abort som ett misslyckande, men det är egentligen inte aborten som är grejen, utan att man gjorde någon/blev gravid. Samtidigt ska jag vara ärlig med att det endast är den lilla minoritet som aldrig haft oskyddat sex som möjligen kan se nedlåtande på de som hamnar i en situation med en ofrivillig graviditet. Vi andra bör enbart vara tacksamma över vår tur och sköta oss bättre i framtiden.
Jag är i princip för synsättet att ett foster är ett liv, men det är samtidigt en del av kvinnans kropp, varför kvinnan ska ha sista ordet. En äldre släkting till mig som rent principiellt är emot abort, men som jobbat på det som då hette Kvinnokliniken (KK), berättade för många år sedan en stark historia om varför hon trots allt är för den svenska lagstiftningen:
"- Jag såg vad den tidigare lagstiftningen innebar. Jag har stått och öst var med soppslev ur kvinnor som gjort illegala aborter hos klåpare."
Det räcker för mig. Oavsett synsätt på aborter & ofrivilliga graviditeter så borde alla med lite hjärna förstå att ett förbud inte är en framkomlig väg.
* "I normalfallet" menas kvinna & man som har frivilligt sex och där ingen av dem är drogberoende eller lider av någon sinnessjukdom. Typ.
Bland annat lyfter man fram att hela 80% av alla tonårsgraviditeter leder fram till abort. Bra säger jag! Det tyder på att ungdomar i ett pressat läge kan se nyktert på sin situation och sina valmöjligheter. Det som enligt mig är viktigt att diskutera är antalet TONÅRSGRAVIDITETER och hur vi minskar dem. Den dan Sverige bara har 10 tonårsgraviditeter om året och alla slutar med abort- är det då en försämring jämfört med idag? Nej, knappast. Det är tonårsgraviditeterna som är själva problemet. Artikeln nämner att Sverige ligger högt i ant
alet aborter- men hur ligger vi till med antalet graviditeter?
Sex är en trevlig och kärleksfull sysselsättning som inte behöver leda till graviditet. I början av ett förhållande hindras det bäst med kondom, för de som är i långvariga, ärliga och pålitliga förhållanden kan andra preventivmedel vara en bättre lösning.
Det finns således, i normalfallet*, ingen anledning för någon att bli ofrivilligt gravid. Om man nu klantat till sig och inte tagit sitt ansvar och blivit/gjort någon gravid och dessutom inte känner sig redo för det - ännu större - ansvaret det innebär, så är det logiskt att man gör abort.
Samhället behöver bli bättre på såväl sexualupplysning för att förhindra graviditeter, men också bli mer barn- och familjevänligt så att fler känner sig redo att bli föräldrar. I slutändan är det dock så att ingen annan än föräldrarna (i slutändan kvinnan)har möjligheten att avgöra om de vill ha barn och när.
Jag är tillräckligt konservativ för att se abort som ett misslyckande, men det är egentligen inte aborten som är grejen, utan att man gjorde någon/blev gravid. Samtidigt ska jag vara ärlig med att det endast är den lilla minoritet som aldrig haft oskyddat sex som möjligen kan se nedlåtande på de som hamnar i en situation med en ofrivillig graviditet. Vi andra bör enbart vara tacksamma över vår tur och sköta oss bättre i framtiden.
Jag är i princip för synsättet att ett foster är ett liv, men det är samtidigt en del av kvinnans kropp, varför kvinnan ska ha sista ordet. En äldre släkting till mig som rent principiellt är emot abort, men som jobbat på det som då hette Kvinnokliniken (KK), berättade för många år sedan en stark historia om varför hon trots allt är för den svenska lagstiftningen:
"- Jag såg vad den tidigare lagstiftningen innebar. Jag har stått och öst var med soppslev ur kvinnor som gjort illegala aborter hos klåpare."
Det räcker för mig. Oavsett synsätt på aborter & ofrivilliga graviditeter så borde alla med lite hjärna förstå att ett förbud inte är en framkomlig väg.
* "I normalfallet" menas kvinna & man som har frivilligt sex och där ingen av dem är drogberoende eller lider av någon sinnessjukdom. Typ.
söndag, maj 16, 2010
Sluta diskriminera seriösa och bärkraftiga företag!
Det märks att det är valår, partierna tävlar om att bjuda över varandra på diverse områden. Ofta handlar det om nya, spännande sätt att stödja "företagande och entreprenörskap".
Tyvärr är det ofta en omskrivning för särlösningar och subventioner som riskerar att snedvrida arbetsmarknaden. Ta RUT avdraget till exempel där diverse företagare nu gråter ut över att de måste värva sina kunder själva och låta dem betala 100% av kostnaden.
Upplägget på RUT är helt sinnesjukt. Det är helt vanliga hushållssysslor som subventioneras genom att man får dra av den utgiften på skatten. Hela beloppet får dras av, med andra ord så bedöms det som viktigare än resorna till jobbet, där vi har ett "karensbelopp" på 9000 kronor som man måste komma över för att få avdrag. Intressant är också att det BARA gäller okvalificerade arbetsuppgifter. T.ex. är läxhjälp för högstadieelever okej, men inte för gymnasieelever eftersom det anses vara för nära reguljärt lärararbete, eller nåt. Det sa i alla fall det företaget jag sålde läxhjälp åt i alla fall...
Ett exempel på hur det snedvrider konkurrensen: Det är okej att anställa någon för att sköta hemmet, laga mat åt dig när du stressad kommer hem från jobbet och sen ska vidare till ett kvällsmöte. Om du däremot väljer att äta på din lokala restaurang i stället så får du betala en hiskelig moms på 25%, UTAN några avdrag. Rättvist? Knappast.
Ett annat exempel är diverse idéer om minskade arbetsgivaravgifter för ungdomar, invandrare eller norrlänningar. Det är fel, fel och åter fel. Arbetsgivaravgifter är försäkringspremier för pension, sjukförsäkring & övriga socialförsäkringar. Om man ska befria/sätta ned arbetsgivaravgiften för vissa företag så innebär det en av två saker:
1) De anställda som omfattas av det får sämre skydd, eftersom de inte betalar för det. Nej, så illa är det inte i Sverige- än. Alltså är det nedanstående som gäller.
2) De företag som inte har anställda som omfattas av undantagen får betala premier även för dessa.
Rättvist? Knappast.
Ett tredje exempel är olika idéer om friår, förbättrade villkor för nyföretagande. Att man under en period ska kunna behålla sin a-kassa medan man drar igång ett företag. Miljöpartiet har lagt en hel radda med sådana förslag bland annat i sitt valmanifest. Det finns ingen rimlig anledning att ordna med hängsle och livrem åt nyföretagare. Särskilt inte inom tjänstesektorn. Har någon en nytänkande kanonidé så är det viktigt att det finns rimliga lån och investeringskapital tillgängligt. Däremot så ska inte ytterligare en frisör, restaurang eller taxiåkare få riktat stöd för att kunna komma igång. Det finns redan konkurrenter därute som betalar avtalsenliga löner, skatter och avgifter. Varför ska de missgynnas av osund konkurrens?
Även i Vänsterpartiet finns det inslag av vurmande för småföretag. På partikongressen senast så såg jag hur ombud från Norrbotten gick upp och pläderade för generösare a-kasseregler pga att turistbranschen har svårt att sysselsätta folk året om. Liknande resonemang har setts i diskussionen om deltids-stämpling. Jag delar synen på att regeringens 70-dagars regel har varit stelbent och främst drabbat den arbetslöse och inte företagen. De gamla reglerna var dock för slappa. Det är inte rimligt att ett företag ska år ut och år in betala för en deltidsanställd och ändå kunna känna sig säker på att personen har råd att jobba kvar eftersom a-kassan täcker upp resten. Snacka om staten och kapitalet! Var finns incitamentet för företagaren att planera om sin verksamhet så att det blir fler heltidsarbeten?
Eftersom jag redan varit lång så vill jag hänvisa till följande debattinlägg från Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson om varför särlösningar är dåligt.
Även den fackliga rörelsen borde skärpa till sig här. Jag kan till nöds acceptera ungdomslöner upp till 19-20 års åldern. Fram tills dess ska ungdomars huvudsysselsättning vara gymnasiestudier. Det kan rent av vara skadligt med tillgängliga jobb med bra lön. Hade gamla klasskompisar som hoppade av fordon och började jobba väldigt tidigt. Inte helt lyckat om de senare skulle vilja göra något annat.
Att däremot som Unionen ha ungdomslöner upp till 24 års åldern är bara rubbat. 23-åringens hyra är inte billigare än 25 åringens. Ej heller är arbetsinsatsen sämre. Det är individuellt. Att då låta det skilja över 2000 kronor i månadslön är helt orimligt. Särskilt som det handlar om en branch med minimal löneutveckling. Jag är för att erfarenhet ska löna sig, men då är det branscherfarenhets tid som är väsentligt, inte vad som står på ditt födelsecertifikat!
Tyvärr är det ofta en omskrivning för särlösningar och subventioner som riskerar att snedvrida arbetsmarknaden. Ta RUT avdraget till exempel där diverse företagare nu gråter ut över att de måste värva sina kunder själva och låta dem betala 100% av kostnaden.
Upplägget på RUT är helt sinnesjukt. Det är helt vanliga hushållssysslor som subventioneras genom att man får dra av den utgiften på skatten. Hela beloppet får dras av, med andra ord så bedöms det som viktigare än resorna till jobbet, där vi har ett "karensbelopp" på 9000 kronor som man måste komma över för att få avdrag. Intressant är också att det BARA gäller okvalificerade arbetsuppgifter. T.ex. är läxhjälp för högstadieelever okej, men inte för gymnasieelever eftersom det anses vara för nära reguljärt lärararbete, eller nåt. Det sa i alla fall det företaget jag sålde läxhjälp åt i alla fall...
Ett exempel på hur det snedvrider konkurrensen: Det är okej att anställa någon för att sköta hemmet, laga mat åt dig när du stressad kommer hem från jobbet och sen ska vidare till ett kvällsmöte. Om du däremot väljer att äta på din lokala restaurang i stället så får du betala en hiskelig moms på 25%, UTAN några avdrag. Rättvist? Knappast.
Ett annat exempel är diverse idéer om minskade arbetsgivaravgifter för ungdomar, invandrare eller norrlänningar. Det är fel, fel och åter fel. Arbetsgivaravgifter är försäkringspremier för pension, sjukförsäkring & övriga socialförsäkringar. Om man ska befria/sätta ned arbetsgivaravgiften för vissa företag så innebär det en av två saker:
1) De anställda som omfattas av det får sämre skydd, eftersom de inte betalar för det. Nej, så illa är det inte i Sverige- än. Alltså är det nedanstående som gäller.
2) De företag som inte har anställda som omfattas av undantagen får betala premier även för dessa.
Rättvist? Knappast.
Ett tredje exempel är olika idéer om friår, förbättrade villkor för nyföretagande. Att man under en period ska kunna behålla sin a-kassa medan man drar igång ett företag. Miljöpartiet har lagt en hel radda med sådana förslag bland annat i sitt valmanifest. Det finns ingen rimlig anledning att ordna med hängsle och livrem åt nyföretagare. Särskilt inte inom tjänstesektorn. Har någon en nytänkande kanonidé så är det viktigt att det finns rimliga lån och investeringskapital tillgängligt. Däremot så ska inte ytterligare en frisör, restaurang eller taxiåkare få riktat stöd för att kunna komma igång. Det finns redan konkurrenter därute som betalar avtalsenliga löner, skatter och avgifter. Varför ska de missgynnas av osund konkurrens?
Även i Vänsterpartiet finns det inslag av vurmande för småföretag. På partikongressen senast så såg jag hur ombud från Norrbotten gick upp och pläderade för generösare a-kasseregler pga att turistbranschen har svårt att sysselsätta folk året om. Liknande resonemang har setts i diskussionen om deltids-stämpling. Jag delar synen på att regeringens 70-dagars regel har varit stelbent och främst drabbat den arbetslöse och inte företagen. De gamla reglerna var dock för slappa. Det är inte rimligt att ett företag ska år ut och år in betala för en deltidsanställd och ändå kunna känna sig säker på att personen har råd att jobba kvar eftersom a-kassan täcker upp resten. Snacka om staten och kapitalet! Var finns incitamentet för företagaren att planera om sin verksamhet så att det blir fler heltidsarbeten?
Eftersom jag redan varit lång så vill jag hänvisa till följande debattinlägg från Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson om varför särlösningar är dåligt.
Även den fackliga rörelsen borde skärpa till sig här. Jag kan till nöds acceptera ungdomslöner upp till 19-20 års åldern. Fram tills dess ska ungdomars huvudsysselsättning vara gymnasiestudier. Det kan rent av vara skadligt med tillgängliga jobb med bra lön. Hade gamla klasskompisar som hoppade av fordon och började jobba väldigt tidigt. Inte helt lyckat om de senare skulle vilja göra något annat.
Att däremot som Unionen ha ungdomslöner upp till 24 års åldern är bara rubbat. 23-åringens hyra är inte billigare än 25 åringens. Ej heller är arbetsinsatsen sämre. Det är individuellt. Att då låta det skilja över 2000 kronor i månadslön är helt orimligt. Särskilt som det handlar om en branch med minimal löneutveckling. Jag är för att erfarenhet ska löna sig, men då är det branscherfarenhets tid som är väsentligt, inte vad som står på ditt födelsecertifikat!
fredag, april 30, 2010
Frågorna vi inte ska låta valet handla om
Trots att en positiv mätning som presenteras i Aftonbladet i dag visar på ökat stöd för de röd-gröna så tänkte jag lista lite saker jag menar att vi bör undvika att låta valrörelsen handla om. Vissa av frågorna är ganska oviktiga, andra är principiellt viktiga, men som inte för debatten dit vi vill ha den.
Håll till godo:
* Ett exempel är Göteborgs stad som skickat ungdomar på glid att göra sin samhällstjänst i Nicaragua där de får bo hemma hos poliser under ett års tid. Givetvis ser borgarna det populistiska i det hela och gör utspel om att de borde skickas till en småländsk bondgård istället. Dessutom låtsas de att 200 000 är mycket pengar när det gäller ett års behandling för den här typen av ungdomar. Det är det inte om man jämför med vad de kan kosta här på hemmaplan. Oavsett så är det här en diskussion vi inte kan vinna. Givetvis ska vi markera för en långsiktig syn på kriminalvård och sånt, men vi vinner inget val på att hålla igång en sådan diskussion. Det förebyggande arbetet med fritidsgårdar och sånt- där har vi vår starka sida, se till att debatten landar där.
* Monarkifrågan. Visst vi har markerat vad vi tycker. Lars Ohly går inte på bröllopet. Bra! Det är en fråga där vi ska svara på tilltal så att säga. Det är en ganska viktig principfråga, men den påverkar inte människors vardag. Att frivilligt då slösa bort det lilla utrymme vi har i debatten på det, är vansinnigt. Den partikamrat som lyfter upp republikdiskussionen i valet gör sig skyldig till förräderi mot både socialismen och feminismen! Folks vardag måste stå i centrum.
* Afganistan. Irakfrågan är mer aktuell. Afganistan är ett kaos och virrvarv. Vi skulle inte gått in, vi borde gå ut. Det är ändå så att det inte finns någon lösning som garranterar ett fritt, oberoende Afganistan där mänskliga rättigheter respekteras. Alltså är det inte svart-vitt, alltså är det mer svårsålt. Alltså slår inte Afghanistan ur ett "röstvärvningshänseende" Irak, Palestina eller t.o.m. sydamerika. Vi bör inför valet fokusera på borgarnas största svagheter, inte sprida ut kritiken på alla brister i deras utrikespolitik.
* Invandringens "problem". Vi får aldrig backa från att ta fajten mot rasism och fascism. Faktum kvarstår dock att det finns väldigt många som sympatiserar med reaktionära åsikter, men som inte tycker att de frågorna är de viktigaste i världen. Oavsett om det gäller rätten till att bära burqa, hedersdiskussionen, eller flyktingmottagande i största allmänhet. Många inser att frågor kring välfärd-, arbete- eller bostadspolitik är mycket, mycket viktigare än antalet flyktingar Sverige tar emot. Då är det dumt om politikerna går ut och säger att de frågorna är de viktigaste... Den andra gruppen av människor (vi själva) som vill ha en human och generös flyktingpolitik till skillnad från nuvarande fästing europa, vi vet redan vad vi ska rösta på (v eller mp). Slutsats- väck med frågan från den politiska dagordningen!
Kanske fyller på med mer. Självklart ska personinriktat trams också slängas bort som Unckels "toblerone-attack" på Sahlin. Tipsar om ett gammalt inlägg från förra valet: "Om detta må valet INTE handla om".
Håll till godo:
* Ett exempel är Göteborgs stad som skickat ungdomar på glid att göra sin samhällstjänst i Nicaragua där de får bo hemma hos poliser under ett års tid. Givetvis ser borgarna det populistiska i det hela och gör utspel om att de borde skickas till en småländsk bondgård istället. Dessutom låtsas de att 200 000 är mycket pengar när det gäller ett års behandling för den här typen av ungdomar. Det är det inte om man jämför med vad de kan kosta här på hemmaplan. Oavsett så är det här en diskussion vi inte kan vinna. Givetvis ska vi markera för en långsiktig syn på kriminalvård och sånt, men vi vinner inget val på att hålla igång en sådan diskussion. Det förebyggande arbetet med fritidsgårdar och sånt- där har vi vår starka sida, se till att debatten landar där.
* Monarkifrågan. Visst vi har markerat vad vi tycker. Lars Ohly går inte på bröllopet. Bra! Det är en fråga där vi ska svara på tilltal så att säga. Det är en ganska viktig principfråga, men den påverkar inte människors vardag. Att frivilligt då slösa bort det lilla utrymme vi har i debatten på det, är vansinnigt. Den partikamrat som lyfter upp republikdiskussionen i valet gör sig skyldig till förräderi mot både socialismen och feminismen! Folks vardag måste stå i centrum.
* Afganistan. Irakfrågan är mer aktuell. Afganistan är ett kaos och virrvarv. Vi skulle inte gått in, vi borde gå ut. Det är ändå så att det inte finns någon lösning som garranterar ett fritt, oberoende Afganistan där mänskliga rättigheter respekteras. Alltså är det inte svart-vitt, alltså är det mer svårsålt. Alltså slår inte Afghanistan ur ett "röstvärvningshänseende" Irak, Palestina eller t.o.m. sydamerika. Vi bör inför valet fokusera på borgarnas största svagheter, inte sprida ut kritiken på alla brister i deras utrikespolitik.
* Invandringens "problem". Vi får aldrig backa från att ta fajten mot rasism och fascism. Faktum kvarstår dock att det finns väldigt många som sympatiserar med reaktionära åsikter, men som inte tycker att de frågorna är de viktigaste i världen. Oavsett om det gäller rätten till att bära burqa, hedersdiskussionen, eller flyktingmottagande i största allmänhet. Många inser att frågor kring välfärd-, arbete- eller bostadspolitik är mycket, mycket viktigare än antalet flyktingar Sverige tar emot. Då är det dumt om politikerna går ut och säger att de frågorna är de viktigaste... Den andra gruppen av människor (vi själva) som vill ha en human och generös flyktingpolitik till skillnad från nuvarande fästing europa, vi vet redan vad vi ska rösta på (v eller mp). Slutsats- väck med frågan från den politiska dagordningen!
Kanske fyller på med mer. Självklart ska personinriktat trams också slängas bort som Unckels "toblerone-attack" på Sahlin. Tipsar om ett gammalt inlägg från förra valet: "Om detta må valet INTE handla om".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
