I dagens GP funderar Malin Lernfelt över om nätverket YIMBY är en s-förening. Anledningen är att deras agenda står nära socialdemokraterna (enligt Malin själv) och att en av de drivande bakom nätverket i Göteborg är en aktiv socialdemokrat. Malin passar också på att spy galla över att fritidsledaren Ana Rubin från Kortedala deltagit i en debatt i SVT inför EMU-folkomröstningen, UTAN att det tydligt utannonserats att "lyssna inte på henne, hon är en hemsk Vänsterpartist".
När det gäller Ana kan jag ju meddela att det inte är så svårt att få fram hennes politiska tillhörighet. Pröva att googla på det inte helt vanliga namnet "Ana Rubin" så får ni se...
Åter till Malin Lernfelts inkompetens eller ohederlighet. Så här är det, Sverige är ett av världens mest föreningstäta länder, det senaste decenniet har det också poppat upp massa nätverk. För ett antal år sedan lästa jag att den genomsnittlige svensken är med i ca 4 föreningar. Personligen är jag med i följande föreningar/nätverk:
- Vänsterpartiet (Stenungsund)
- COOP
- Unionen (TCO)
- Riksförbundet Spelberoende
- Svenska kyrkan
- COOP Svalbard
- YIMBY (nätverk för bättre stadsplanering)
Har tidigare varit med i bl.a:
- Hyresgästföreningen (borde gå med igen, även om jag i dagsläget inte hyr i ordets rätta betydelse)
- Svensk-Kubanska föreningen (borde gå med igen)
- Jag vill ha bostad (borde gå med igen)
- Svenska Scoutförbundet (orkar inte gå med igen, men älskade verkligen det)
- Härryda IF
- Landvetter Judoklubb
- Vänsterns studentförbund
- Umeå studentkår
- West Front (Frölunda IF:s supporterklubb, alltså fotboll)
- Hotell och restauranganställdas förbund (LO)
- Ung Vänster
- KUV
- Rädda ungdomens hus (GBG)
- Anti-porr gruppen (Umeå)
Borde bli medlem i:
- Palestinagrupperna.
- PRO (någon gång, låångt fram)
Så, detta är min meritlista. Utelämnat någon enstaka. Här samlas alltså helt opolitiska (Härryda IF, m.fl.), rena partier, samt intresse- och solidaritetsorganisationer. Vad är, enligt Lernfelt, mygel och vad är vanligt föreningsarbete?
Ägnade jag mig åt förtäckt indoktrinering när jag var scoutledare på 90-talet? Nej, knappast. Den gyllene regeln är att den förening man är med i för tillfället också är den förening man företräder. I facket är man fackmedlem, i partiet är man partimedlem. Sedan att man alltid är sig själv och sina värderingar, det går inte att komma ifrån.
Det som stör mig är att Lernfelt knappast reagerar över Rotary, Skattebetalarnas förening, Villaägarna, Jägarförbundet eller någon annan av alla dessa föreningar som i praktiken är borgerliga. Eller den märkliga gruppen ornitologer vars största uppgift i världen är att hindra utbyggnad av järnväg, vindkraft och andra bra miljösatsningar- var placerar man dem?
För å inte tala om alla olika bokförlag och tankesmedjor som är förment opolitiska, Timbro, SNS och allt vad de heter. Svenskt Näringsliv har ju också varit så smarta att de startat en sidoorganisation för att kampanja mot kommunalt ägande, för att dölja politiken bakom det hela. Smart. Ännu smartare blir det om man tar i beaktande att organisationen låter som en statlig myndighet. Den heter Institutet mot mutor.
Angående korruption i största allmänhet så heter det ju att intresset aldrig ljuger. tidningen Aktuellt i Politiken (s) beskriver de olika pengastrukturerna i partierna här.
Gissa vilket parti som får över 30 miljoner från hemliga donatorer varje år? Gissa vilket parti som vägrar lämna ut dem som ger mer än 20 000 till partiet?
torsdag, juli 16, 2009
tisdag, juli 14, 2009
Bra jobbat Eva-Britt
I en hopplöst läge, i ett redan i förväg uppgjort val, så ställde sig en medelålders kvinna från småland på lite knackig engelska upp och förklarade "Jag ställer inte upp på det här myglet.". Bra! Starkt jobbat. Att få ihop 89 röster under de förutsättningarna är inte dåligt jobbat! Utgår i från att det var vänstern och de gröna som stödde henne? Försökte hitta besked om det, men det fanns inte ens i EU-parlamentets pressmeddelande. Tillägg: Efter kontakt med ansvarig byråkrat så kan jag meddela att det var en sluten omröstning. Varför då? I en opolitisk förening ser jag poängen, men i ett politiskt parlament? Det är som om vi skulle välja riksdagens talman eller ordförande i kommunfullmäktige med sluten omröstning. Trams.
Tycker detta ideliga kohandlande i EU bidrar till att EU blir en byråkratisk sörja. Vad är det för poäng med att först låta en konservativ (Polens förre premiärminister Jerzy Buzek) vara talman i 2,5 år, för att sedan låta en socialdemokrat (troligen tysken Martin Schulz) ta över vittnar enligt mig om ett märkligt fokus på personliga vinster av poster snarare än politik.
EU-parlamentet har en gedigen högermajoritet, låt den synas, sluta maskera EU. Det är ett utpräglat högerprojekt. Dags att erkänna det officiellt från SAP:s sida också...
Tycker detta ideliga kohandlande i EU bidrar till att EU blir en byråkratisk sörja. Vad är det för poäng med att först låta en konservativ (Polens förre premiärminister Jerzy Buzek) vara talman i 2,5 år, för att sedan låta en socialdemokrat (troligen tysken Martin Schulz) ta över vittnar enligt mig om ett märkligt fokus på personliga vinster av poster snarare än politik.
EU-parlamentet har en gedigen högermajoritet, låt den synas, sluta maskera EU. Det är ett utpräglat högerprojekt. Dags att erkänna det officiellt från SAP:s sida också...
Visst är det en tragedi!
Läser i Aftonbladet att skillnaderna mellan länen är stora när det gäller hanteringen av organ. Sämst är Kalmar, Jönköping och Norrbotten. Bäst är Västerbotten, Västmanland och Jämtland.
Självklart är det svårt att sia om varför, men med tanke på att det enligt Donationsrådet är hela 53 människor som dog i fjol på grund av brist på organ så är det lätt att hålla med den ansvarige läkaren på länssjukhuset i Kalmar, Björn
Flodmark:
" - Personligen tycker jag att det här är en tragedi."
Att 53 personer dör helt i onödan är självklart en tragedi. Den första kommentaren på Aftonbladet angående det hela är lite goddag yxskaft. Tyvärr är jag inte registrerad så kunde inte svara.
I SVT:s längre artikel spaltar man upp lite olika idéer kring vad skillnaderna beror på:
"-Det brister delvis i utbildning i stort på sjukhuset, det brister i organisationen och det brister i diskussionsklimatet. Det är svåra etiska frågor som man måste kunna diskutera öppet. Den etiska diskussionen har inte alla gånger kunnat komma till stånd här. (Björn Flodmark igen)
Andra insatta personer som Rapport har talat med berättar också att tongivande läkare på Länssjukhuset i Kalmar arbetar efter devisen att de inte vårdar patienter för någon annans skull."
Självklart måste det finnas interna problem i Kalmar, som Björn Flodmark och sjukhusledningen borde ta tag i. Annars kanske någon annan än Björn Flodmark ska ha det ansvaret? Samtidigt så måste man se sakerna i ett strukturellt perspektiv: Är det en slump att det är i småländska Kalmar och Jönköping som man inte klarar av att ta dessa diskussioner? Någonstans handlar det om modern syn på solidaritet mot en förlegad och dogmatisk variant av kristendom. Jag är kristen och för mig är det kristna kärleksbudskapet till mina medmänniskor OERHÖRT mycket viktigare än något flummigt resonemang om att "må guds vilja ske". Med dylikt resonemang så borde dessa donatorsvägrare rimligen helt avstå från sjukvård också? Mycket pengar att spara för landstinget!
Det blir än tydligare när vi tittar på de vägrande länen. Vad är skillnaden mellan det starkt religiösa Västerbotten och de likaledes starkt religiösa Jönköping (och Kalmar)? Det ska sägas att mina kunskaper om Jönköping är tämligen begränsade, medan jag efter 12 år i Västerbotten tror mig ha lite bättre koll. I Västerbotten är det en väldigt liberal kristenhet som är dominerande. Många är kristna, men Kd har ingen märkvärdig ställning. Broderskapsrörelsen är stark och så vidare. Kärleksbudskapet hamnar först. I reaktionära Småland så är traditionens makt stor. Givetvis är det också en fundering över sjukhuspersonalens roll i det hela. Att många kristna jobbar inom vården är ingen hemlighet, ej heller något att förvånas över. Finns det ett bättre sätt att tjäna sina medmänniskor än att vårda dem? Frågan är då vilken attityd dessa har, spelar givetvis in när patienterna tar sitt beslut. Ställs frågan överhuvudtaget? Jag har under mina 16 år som vuxen medborgare aldrig fått frågan om jag är ansluten till Donationsregistret av någon vårdpersonal. Aktiv marknadsföring, hört talas om det? Diskreta lappar i väntrummet på sin höjd!
På samma sätt är Västmanland (industrilän, inte känt som något högkyrkligt fäste) och Jämtland (bondförnuft, solidariteten ligger nära) fullständigt logiska starka fästen för donationer, medan Norrbotten är lite mer komplicerat. Visst, Norrbotten är ett starkt industrilän, med rimligen ett starkt fäste för materialistisk människosyn. Samtidigt finns det en högljudd minoritet som är rent skogstokigt kristna, Laestadianerna. Sveriges svar på talibanrörelsen, om man så vill. Det borde finnas rejält utrymme för förbättrade siffror för Norrbotten, om landstinget bara vill. I södra Norrbotten finns det inga skäl till så dåliga siffror, dessutom bor de flesta norrbottningarna där. Skärpning!
Några allmänna synpunkter angående bristen på organ. Kan genomföra alla förslag, eller blanda dem:
- Ta tag i frågan och genomför lagen om att den som inte säger nej automatiskt har sagt ja. De anhöriga ska inte ställas inför ett jobbigt beslut. Är man övertygad om att organdonation är fel, ja då får man anmäla sig. Det logiska är att man vill hjälpa sina människor, inte tvärtom. Alltså ska det logiska vara utgångsläget.
- Sätt lite press på vårdpersonalen. ALLA patienter ska under de närmsta åren få frågan av sin läkare om vikten av att anmäla sig till registret. Det tror jag skulle göra susen, den kompetenta personalen skulle verkligen få hjulen att rulla.
- Jobba med attityder, att ordna organ är en del av arbetsuppgifterna på ett sjukhus. Läkare med den attityd som SVT hittat i Kalmar gör inte sitt arbete. Åtgärda!
- Det mest drastiska, om man nu inte får igenom ovanstående, är att säga "okej, vi respekterar folks val". Effekten av det borde rimligen bli att den som inte är donator/blodgivare* inte får annat än enklare vård. Ska ni lita på gud får ni la göra det hela vägen?
Så, lite hårt skrivet, men jag blir faktiskt riktigt irriterad över att vi 2009 låter folk dö för att vissa inte vill dela med sig efter sin död, eller av ren lättja. Att anmäla sig till donationsregistret tar typ 5 minuter, blodgivning är lite mer komplicerat, men ändå...
* Självklart innebär detta att de som inte får ge blod eller organ pga dålig hälsa eller märkliga regler (homosexuella) ska räknas in i den villiga gruppen.
Självklart är det svårt att sia om varför, men med tanke på att det enligt Donationsrådet är hela 53 människor som dog i fjol på grund av brist på organ så är det lätt att hålla med den ansvarige läkaren på länssjukhuset i Kalmar, Björn
Flodmark:
" - Personligen tycker jag att det här är en tragedi."
Att 53 personer dör helt i onödan är självklart en tragedi. Den första kommentaren på Aftonbladet angående det hela är lite goddag yxskaft. Tyvärr är jag inte registrerad så kunde inte svara.
I SVT:s längre artikel spaltar man upp lite olika idéer kring vad skillnaderna beror på:
"-Det brister delvis i utbildning i stort på sjukhuset, det brister i organisationen och det brister i diskussionsklimatet. Det är svåra etiska frågor som man måste kunna diskutera öppet. Den etiska diskussionen har inte alla gånger kunnat komma till stånd här. (Björn Flodmark igen)
Andra insatta personer som Rapport har talat med berättar också att tongivande läkare på Länssjukhuset i Kalmar arbetar efter devisen att de inte vårdar patienter för någon annans skull."
Självklart måste det finnas interna problem i Kalmar, som Björn Flodmark och sjukhusledningen borde ta tag i. Annars kanske någon annan än Björn Flodmark ska ha det ansvaret? Samtidigt så måste man se sakerna i ett strukturellt perspektiv: Är det en slump att det är i småländska Kalmar och Jönköping som man inte klarar av att ta dessa diskussioner? Någonstans handlar det om modern syn på solidaritet mot en förlegad och dogmatisk variant av kristendom. Jag är kristen och för mig är det kristna kärleksbudskapet till mina medmänniskor OERHÖRT mycket viktigare än något flummigt resonemang om att "må guds vilja ske". Med dylikt resonemang så borde dessa donatorsvägrare rimligen helt avstå från sjukvård också? Mycket pengar att spara för landstinget!
Det blir än tydligare när vi tittar på de vägrande länen. Vad är skillnaden mellan det starkt religiösa Västerbotten och de likaledes starkt religiösa Jönköping (och Kalmar)? Det ska sägas att mina kunskaper om Jönköping är tämligen begränsade, medan jag efter 12 år i Västerbotten tror mig ha lite bättre koll. I Västerbotten är det en väldigt liberal kristenhet som är dominerande. Många är kristna, men Kd har ingen märkvärdig ställning. Broderskapsrörelsen är stark och så vidare. Kärleksbudskapet hamnar först. I reaktionära Småland så är traditionens makt stor. Givetvis är det också en fundering över sjukhuspersonalens roll i det hela. Att många kristna jobbar inom vården är ingen hemlighet, ej heller något att förvånas över. Finns det ett bättre sätt att tjäna sina medmänniskor än att vårda dem? Frågan är då vilken attityd dessa har, spelar givetvis in när patienterna tar sitt beslut. Ställs frågan överhuvudtaget? Jag har under mina 16 år som vuxen medborgare aldrig fått frågan om jag är ansluten till Donationsregistret av någon vårdpersonal. Aktiv marknadsföring, hört talas om det? Diskreta lappar i väntrummet på sin höjd!
På samma sätt är Västmanland (industrilän, inte känt som något högkyrkligt fäste) och Jämtland (bondförnuft, solidariteten ligger nära) fullständigt logiska starka fästen för donationer, medan Norrbotten är lite mer komplicerat. Visst, Norrbotten är ett starkt industrilän, med rimligen ett starkt fäste för materialistisk människosyn. Samtidigt finns det en högljudd minoritet som är rent skogstokigt kristna, Laestadianerna. Sveriges svar på talibanrörelsen, om man så vill. Det borde finnas rejält utrymme för förbättrade siffror för Norrbotten, om landstinget bara vill. I södra Norrbotten finns det inga skäl till så dåliga siffror, dessutom bor de flesta norrbottningarna där. Skärpning!
Några allmänna synpunkter angående bristen på organ. Kan genomföra alla förslag, eller blanda dem:
- Ta tag i frågan och genomför lagen om att den som inte säger nej automatiskt har sagt ja. De anhöriga ska inte ställas inför ett jobbigt beslut. Är man övertygad om att organdonation är fel, ja då får man anmäla sig. Det logiska är att man vill hjälpa sina människor, inte tvärtom. Alltså ska det logiska vara utgångsläget.
- Sätt lite press på vårdpersonalen. ALLA patienter ska under de närmsta åren få frågan av sin läkare om vikten av att anmäla sig till registret. Det tror jag skulle göra susen, den kompetenta personalen skulle verkligen få hjulen att rulla.
- Jobba med attityder, att ordna organ är en del av arbetsuppgifterna på ett sjukhus. Läkare med den attityd som SVT hittat i Kalmar gör inte sitt arbete. Åtgärda!
- Det mest drastiska, om man nu inte får igenom ovanstående, är att säga "okej, vi respekterar folks val". Effekten av det borde rimligen bli att den som inte är donator/blodgivare* inte får annat än enklare vård. Ska ni lita på gud får ni la göra det hela vägen?
Så, lite hårt skrivet, men jag blir faktiskt riktigt irriterad över att vi 2009 låter folk dö för att vissa inte vill dela med sig efter sin död, eller av ren lättja. Att anmäla sig till donationsregistret tar typ 5 minuter, blodgivning är lite mer komplicerat, men ändå...
* Självklart innebär detta att de som inte får ge blod eller organ pga dålig hälsa eller märkliga regler (homosexuella) ska räknas in i den villiga gruppen.
tisdag, juni 16, 2009
Rädda nattis!
Detta inlägg blir kort. Både trött och upprörd. Läs mer på Rossana Dinamarcas (v) blogg. Hon är ansvarig för skolfrågor i partiet. Skriver också på Aftonbladet debatt.
Det handlar om att borgarna bestämt sig för att avgöra den strid som ett antal år rasat mellan snåla kommunpolitiker och en del fackliga och feministiska organisationer, bl.a. både mitt parti, Vänsterpartiet och min gamla fackförening (ska tillbaka) Hotell och restaurang. Striden rör helt enkelt om barnomsorg bara ska vara till för dem som jobbar mellan 7 och 17 (och inte har för lång restid till jobbet) eller om även vi skiftarbetare ska kunna ha nytta av den.
Självklart är det helt absurt att kommunen som själv är en stor arbetsgivare för skiftarbetare INTE vill ställa upp på detta. Den gummiparagraf som finns i dagsläget lyder så här:
"Förskoleverksamheten och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."
Personligen tycker jag att det är ganska klart, men något fel är det när endast 130 av 290 kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar och nätter (2008). Skolverket uppskattar att det finns uttalad efterfrågan i åtminstone 60 kommuner till. Mer statistik här.
I den nya lagen så bestämmer sig borgarna att göra det hela lite mer tydligt, men till fördel för kommunpolitikerna, inte för medborgarna. Hur var det nu det där med att försvara systemen i stället för dem systemen är till för? Den nya texten innehåller:
"Förskola behöver dock inte erbjudas under kvällar, nätter, veckoslut eller i samband med större helger."
Jag blir kort sagt förbannad! Vet liksom inte om man behöver skriva något mer? Redan i dag så finns det tusentals (framförallt kvinnor) föräldrar som måste anpassa, eller i värsta fall riskerar att förlora sina jobb, p.g.a. bristfällig barnomsorg. På mitt gamla jobb så hade vi en kvinna som verkligen trivdes och gjorde ett bra jobb. Hon slet och ansträngde sig för att få det att gå ihop, men till sist sprack det och hon sökte "frivilligt" ett nytt, sämre betalt, arbete. Innan dessa hade hon fått sin beskärda del av dubbel bestraffning. Känt sig dålig på jobbet för att hon aldrig kunde vara flexibel när någon var sjuk eller liknande, utan hela tiden lät oss andra ta "skitpassen", samtidigt som hon ofta fick dåligt samvete mot barnvakter, dagispersonal, etc. En och annan tyckte säkert också hon var en dålig mor som ofta lämnade sitt barn extremt tidigt på morgonen, att det innebar att hon i bland var ledig med sitt barn en hel vardag tänkte inte dessa på!
Det handlar om att borgarna bestämt sig för att avgöra den strid som ett antal år rasat mellan snåla kommunpolitiker och en del fackliga och feministiska organisationer, bl.a. både mitt parti, Vänsterpartiet och min gamla fackförening (ska tillbaka) Hotell och restaurang. Striden rör helt enkelt om barnomsorg bara ska vara till för dem som jobbar mellan 7 och 17 (och inte har för lång restid till jobbet) eller om även vi skiftarbetare ska kunna ha nytta av den.
Självklart är det helt absurt att kommunen som själv är en stor arbetsgivare för skiftarbetare INTE vill ställa upp på detta. Den gummiparagraf som finns i dagsläget lyder så här:
"Förskoleverksamheten och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."
Personligen tycker jag att det är ganska klart, men något fel är det när endast 130 av 290 kommuner som erbjuder barnomsorg på kvällar och nätter (2008). Skolverket uppskattar att det finns uttalad efterfrågan i åtminstone 60 kommuner till. Mer statistik här.
I den nya lagen så bestämmer sig borgarna att göra det hela lite mer tydligt, men till fördel för kommunpolitikerna, inte för medborgarna. Hur var det nu det där med att försvara systemen i stället för dem systemen är till för? Den nya texten innehåller:
"Förskola behöver dock inte erbjudas under kvällar, nätter, veckoslut eller i samband med större helger."
Jag blir kort sagt förbannad! Vet liksom inte om man behöver skriva något mer? Redan i dag så finns det tusentals (framförallt kvinnor) föräldrar som måste anpassa, eller i värsta fall riskerar att förlora sina jobb, p.g.a. bristfällig barnomsorg. På mitt gamla jobb så hade vi en kvinna som verkligen trivdes och gjorde ett bra jobb. Hon slet och ansträngde sig för att få det att gå ihop, men till sist sprack det och hon sökte "frivilligt" ett nytt, sämre betalt, arbete. Innan dessa hade hon fått sin beskärda del av dubbel bestraffning. Känt sig dålig på jobbet för att hon aldrig kunde vara flexibel när någon var sjuk eller liknande, utan hela tiden lät oss andra ta "skitpassen", samtidigt som hon ofta fick dåligt samvete mot barnvakter, dagispersonal, etc. En och annan tyckte säkert också hon var en dålig mor som ofta lämnade sitt barn extremt tidigt på morgonen, att det innebar att hon i bland var ledig med sitt barn en hel vardag tänkte inte dessa på!
Sekulär fundamentalism
Gjorde nyss förbundet Humanisternas test i deras kampanj "Gud finns nog inte". Efter det så har jag bytt åsikt om kampanjen. Innan dess så tyckte jag om kampanjen. Älskade att den visade på svenska flaggans kristenhet. Kampanjen är dock extremt vinklad och partisk. På många sätt så handlar den om ateism VS Vatikanen eller Iran. Inte i en svensk kontext med världens mest liberala kyrka.
Andelen vansinnigt religiösa tomtar i Sverige är ganska få. Däremot är andelen som ser det i ett mer traditionsbundet filter fler. Ett exempel på testets snedhet är att man ställer förbud mot "kritik av religion" mot "kritisera på samma sätt som allt annat". Valet "sansad och respektfull kritik" fanns inte. Betyder ett kryss på "kritisera på samma sätt som allt annat" att man försvarar Jyllandsposten? Betyder ett kryss på "fel att kritisera religion" att vi ska ha religiös polis a la Iran?
Inget av det tack! Läs också vad broderskaparbloggen "kristen vänster" skriver.
Andelen vansinnigt religiösa tomtar i Sverige är ganska få. Däremot är andelen som ser det i ett mer traditionsbundet filter fler. Ett exempel på testets snedhet är att man ställer förbud mot "kritik av religion" mot "kritisera på samma sätt som allt annat". Valet "sansad och respektfull kritik" fanns inte. Betyder ett kryss på "kritisera på samma sätt som allt annat" att man försvarar Jyllandsposten? Betyder ett kryss på "fel att kritisera religion" att vi ska ha religiös polis a la Iran?
Inget av det tack! Läs också vad broderskaparbloggen "kristen vänster" skriver.
söndag, juni 14, 2009
Dags att återanvända begreppet opportunism!
Efter ett dåligt val så kommer det alltid tolkningar kring orsaker. Som jag skrivit tidigare är vissa av dessa tolkningar hederliga, andra beror mest på en agenda, att man är emot partiledningen.
Nu börjar röka lägga sig och folk börjar yttra sig mer genomtänkt. Vad dyker då upp? Jo, ren opportunism! Det börjar med den felaktiga analysen att svenska folket inte längre är emot EU. Att ta ett val med under 50% valdeltagande som förevändning för detta är minst sagt märkligt. Särskilt som oppinionsundersökningar visar att åtminstone 25% av svenska folket alltjämt är hårdnackat mot EU.
Att göra en felaktig analys är inte opportunism, däremot att byta åsikt för att det inte är bekvämt är det.
Ett bra exempel på opportunism är den vanligtvis radikale bloggaren Jinge som skriver:
"Vänsterpartiet är inne i en process där man möjligen kommer att bli ett EU-kritiskt parti i stället för att kräva utträde ur EU. Det vore en klar framgång och jag tror att vi är många som skulle glädjas åt ett sådant beslut. För hur sannolikt är det att (V) får igenom sitt krav på utträde? På en skala?"
För mig är det helt irrelevant om vi har chans att få igenom en politisk fråga eller inte. Vi vill ha en omfattande samhällsförändring, republik, reell jämlikhet mellan könen och mycket mer som vi inte kommer att få igenom de närmaste åren. Ska vi släppa de kraven också?
Den enda legitima anledningen till att förändra vår syn på EU är om vi övertygas om att vi har fel. Helt enkelt finns det en chans i helvetet att EU går att förändra till en social, progressiv union? Då och först då- ska vi fundera på att vara för EU.
Mitt svar är än så länge ett rungande NEJ!!! EU är ett organ för imperialism och marknadsfundamentalism. Inskrivet i grunderna och svårt, nästan omöjligt, att förändra. Det är lindrigt sagt naivt att tro att det är en rimlig strategi.
Så, eftersom jag inte hört någon säga att EU går att förändra i grunden så menar jag att det är opportunism som ligger bakom. Vänsterpartiet Bohusläns riksdagskvinna uttalade sig så här till Sveriges Radios program Ekot den 12/6:
"- Det är väldigt många unga människor i dag som kanske röstar för första
gången, som inte vet om någonting annat än att vi är med i EU. Det är inte
så realistiskt att tro att vi kommer att gå ur EU. Då är det bättre att
man jobbar konstruktivt med att använda sig av den organisationen för att
göra ett bra jobb, säger Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot för
Vänsterpartiet och ledamot i partistyrelsen. "
Det finns ingenting som säger att man inte kan jobba konstruktivt i EU, även om man är emot det. Det är precis vad vi gjort de gågna åren. Sedan att vi inte nått ut med att vi gjort det, det handlar mer om att vi är ett svagt parti!
Det är en stor risk för att diverse förståsigpåare och opportunister nu kommer att prata i liknande termer som Wiwi-Anne Johansson. Nu är det dags för oss alla att sätta ner foten! Kortsiktiga vinster i förenklad relation till SAP eller att det blir lättare för oss att få en ryggdunk av etablissemanget på DNs ledarsida är inte ett skäl för oss att dagtinga med vår uppfattning! Den Vänsterpartist som ställer sig upp och säger att den numera tror att man kan förändra EU, den har jag respekt för. Den som pratar om taktik när vi egentligen pratar om politik och ideologi, den har jag inte respekt för!
Säljer vi ut oss i den här frågan så undrar jag vad vi har för existensberättigande i svensk politik? Sen när blev det ett problem att vi är ensamma bland riksdagspartierna om en uppfattning? Det är väl som det ska vara?
Nu börjar röka lägga sig och folk börjar yttra sig mer genomtänkt. Vad dyker då upp? Jo, ren opportunism! Det börjar med den felaktiga analysen att svenska folket inte längre är emot EU. Att ta ett val med under 50% valdeltagande som förevändning för detta är minst sagt märkligt. Särskilt som oppinionsundersökningar visar att åtminstone 25% av svenska folket alltjämt är hårdnackat mot EU.
Att göra en felaktig analys är inte opportunism, däremot att byta åsikt för att det inte är bekvämt är det.
Ett bra exempel på opportunism är den vanligtvis radikale bloggaren Jinge som skriver:
"Vänsterpartiet är inne i en process där man möjligen kommer att bli ett EU-kritiskt parti i stället för att kräva utträde ur EU. Det vore en klar framgång och jag tror att vi är många som skulle glädjas åt ett sådant beslut. För hur sannolikt är det att (V) får igenom sitt krav på utträde? På en skala?"
För mig är det helt irrelevant om vi har chans att få igenom en politisk fråga eller inte. Vi vill ha en omfattande samhällsförändring, republik, reell jämlikhet mellan könen och mycket mer som vi inte kommer att få igenom de närmaste åren. Ska vi släppa de kraven också?
Den enda legitima anledningen till att förändra vår syn på EU är om vi övertygas om att vi har fel. Helt enkelt finns det en chans i helvetet att EU går att förändra till en social, progressiv union? Då och först då- ska vi fundera på att vara för EU.
Mitt svar är än så länge ett rungande NEJ!!! EU är ett organ för imperialism och marknadsfundamentalism. Inskrivet i grunderna och svårt, nästan omöjligt, att förändra. Det är lindrigt sagt naivt att tro att det är en rimlig strategi.
Så, eftersom jag inte hört någon säga att EU går att förändra i grunden så menar jag att det är opportunism som ligger bakom. Vänsterpartiet Bohusläns riksdagskvinna uttalade sig så här till Sveriges Radios program Ekot den 12/6:
"- Det är väldigt många unga människor i dag som kanske röstar för första
gången, som inte vet om någonting annat än att vi är med i EU. Det är inte
så realistiskt att tro att vi kommer att gå ur EU. Då är det bättre att
man jobbar konstruktivt med att använda sig av den organisationen för att
göra ett bra jobb, säger Wiwi-Anne Johansson, riksdagsledamot för
Vänsterpartiet och ledamot i partistyrelsen. "
Det finns ingenting som säger att man inte kan jobba konstruktivt i EU, även om man är emot det. Det är precis vad vi gjort de gågna åren. Sedan att vi inte nått ut med att vi gjort det, det handlar mer om att vi är ett svagt parti!
Det är en stor risk för att diverse förståsigpåare och opportunister nu kommer att prata i liknande termer som Wiwi-Anne Johansson. Nu är det dags för oss alla att sätta ner foten! Kortsiktiga vinster i förenklad relation till SAP eller att det blir lättare för oss att få en ryggdunk av etablissemanget på DNs ledarsida är inte ett skäl för oss att dagtinga med vår uppfattning! Den Vänsterpartist som ställer sig upp och säger att den numera tror att man kan förändra EU, den har jag respekt för. Den som pratar om taktik när vi egentligen pratar om politik och ideologi, den har jag inte respekt för!
Säljer vi ut oss i den här frågan så undrar jag vad vi har för existensberättigande i svensk politik? Sen när blev det ett problem att vi är ensamma bland riksdagspartierna om en uppfattning? Det är väl som det ska vara?
Märklig rapportering om Iran
Först av allt: Jag är inte insatt i om det skett valfusk och i vilken utsträckning. Det tror jag ärligt talat att ganska få journalister i Sverige är heller. Ändå sänder de ut/skriver de väldigt säkra beskrivelser om valfusk. Nu är väl chansen typ 99% att de har rätt, men det känns tämligen ohederligt den här Teheran-fixeringen.
Det hela visar också på det klassiska problemet när oroligheter sker i länder långt bort. Allt för ofta får vi bilderna från huvudstädernas välutbildade (gärna engelskspråkiga) medelklass. Vad den fattiga befolkningen på landsbyggden tycker visar man sällan. Det kan gälla Ukraina, Venezuela, Thailand eller som nu Iran. De mer hederliga och seriösa journalisterna brukar i bland påpeka detta faktum, men oftast förtigs det. När det gäller kravallerna efter valet kan man ju fundera över varför det bara rapporteras kravaller från Teheran och inte från övriga landet? Det finns ju fler städer som är stora nog för att möjliggöra kravaller. Att det i ett totalitärt land inte blir kravaller i var och varannan byhåla, är väl inte mer än väntat, men någon mer stans borde det ske om det är en genuin känsla av valfusk- tycker jag.
Samma sak är det ju i Sverige. Verkligheten i Stockholms innerstad är ju sällan samma som i resten av landet. Om du åker till Södermalm och ställer frågor får du ett typ av svar, i Hörby så får du ett annat svar och i Pajala ett tredje. Själv föredrar jag förmodligen svaren i Pajala...
Sen måste man hålla isär kärnenergiprogrammet och demokratifrågan. Det är ju knappast så att man får bort den religiösa diktaturen genom att angripa landets rätt till självförsörjning av el. Oavsett kärnvapenplaner eller inte, så kan ju vilken idiot som helst förstå hur den kritiken spinns internt i Iran.
Intressant analys i DN, av alla ställen!
Korrigering/Uppdatering: Har från säkra källor fått reda på att det faktiskt har varit kravaller på andra håll i Iran, bland annat uppe i de kurdiska delarna. Jag vill också poängtera att den religiösa diktaturen i Iran är vidrig och ingenting jag stödjer, i fall det inte framkom ovan. Det jag ville peka på är att bevakningen av fjärran länder sällan är särskilt bra. Dessutom tror jag att konflikten kring kärnenergiprogrammet snarare stärker än försämrar presidentens ställning. Yttre hot=inre samling är ju en klassisk sanning. Revolutionen måste komma från iranierna själva.
Det hela visar också på det klassiska problemet när oroligheter sker i länder långt bort. Allt för ofta får vi bilderna från huvudstädernas välutbildade (gärna engelskspråkiga) medelklass. Vad den fattiga befolkningen på landsbyggden tycker visar man sällan. Det kan gälla Ukraina, Venezuela, Thailand eller som nu Iran. De mer hederliga och seriösa journalisterna brukar i bland påpeka detta faktum, men oftast förtigs det. När det gäller kravallerna efter valet kan man ju fundera över varför det bara rapporteras kravaller från Teheran och inte från övriga landet? Det finns ju fler städer som är stora nog för att möjliggöra kravaller. Att det i ett totalitärt land inte blir kravaller i var och varannan byhåla, är väl inte mer än väntat, men någon mer stans borde det ske om det är en genuin känsla av valfusk- tycker jag.
Samma sak är det ju i Sverige. Verkligheten i Stockholms innerstad är ju sällan samma som i resten av landet. Om du åker till Södermalm och ställer frågor får du ett typ av svar, i Hörby så får du ett annat svar och i Pajala ett tredje. Själv föredrar jag förmodligen svaren i Pajala...
Sen måste man hålla isär kärnenergiprogrammet och demokratifrågan. Det är ju knappast så att man får bort den religiösa diktaturen genom att angripa landets rätt till självförsörjning av el. Oavsett kärnvapenplaner eller inte, så kan ju vilken idiot som helst förstå hur den kritiken spinns internt i Iran.
Intressant analys i DN, av alla ställen!
Korrigering/Uppdatering: Har från säkra källor fått reda på att det faktiskt har varit kravaller på andra håll i Iran, bland annat uppe i de kurdiska delarna. Jag vill också poängtera att den religiösa diktaturen i Iran är vidrig och ingenting jag stödjer, i fall det inte framkom ovan. Det jag ville peka på är att bevakningen av fjärran länder sällan är särskilt bra. Dessutom tror jag att konflikten kring kärnenergiprogrammet snarare stärker än försämrar presidentens ställning. Yttre hot=inre samling är ju en klassisk sanning. Revolutionen måste komma från iranierna själva.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
