Dagens tips

Läs denna slakt av miljöpartiet. Länge sedan jag läste ett så bra inlägg. Mia Sand från VSF:s förbundsstyrelse står bakom den. Hashtomtar vik hädan säger jag bara! Hellre en riktig hederlig gamkonservativ gubbe, än flummiga snällisar utan verklighetsförankring!

Högern har noll koll...

...på ordet demokrati. De menar på fullt allvar att det bara kan finnas en sorts ekonomisk politik för att uppfylla demokrati. Läser i sveriges malligaste morgontidning att Nej-sidan vann i den Venezuelanska folkomröstningen.

Ett tråkigt beslut kan jag som socialist tycka, men samtidigt borde det ge högern bevis på att demokratin fungerar i Venezuela. Nej, då inte om man läser de magsura kommentarer som högerbloggare skriver:

Magnus Andersson, ordförande CUF:

Han vill radera den för demokrain helt nödvändiga maktdelningen. Att försvara honom är att försvara system som inte är demokratiska.

Folkpartiet i Nacka (kollektiv blogg- vad är det för liberaler? :) :

Uppdatering: det visade sig till slut att Hugo Chàvez förlorade och att folket i Venezuela tog ställning för demokratin! Vilket innebär att Hugo Chàvez inte får ännu mer oinskränkt makt, och dessutom inte kan sitta kvar resten av livet. Det var skönt, eftersom ju längre tiden går, och ju mer diktatorisk han blir, desto större risk att hans fall blir våldsamt.

Nackas inlägg var värre när de trodde att folket i Venezuela röstat ja till den nya grundlagen, men de ändrade sitt inlägg. Högerfolkets hat mot Venezuela handlar inte om att de slår vakt om demokratin, utan om att de tvärtom är rädda för den. Att ett land på demokratisk väg slår in på en revolutionär socialistisk linje är betydligt mer skrämmande än att det finns andra motkrafter mot den heliga USA-imperialismen.

Det är djupt olyckligt att högern inte kan låta oss enas om en minsta gemensam nämnare när det gäller demokrati. Att hela tiden vilja hävda att en viss ekonomisk politik (marknadsliberalism) är den enda demokratiska motverkar möjligheterna att ena alla demokrater i kampen för folkstyre. Några exempel på saker som felaktigt hävdats vara odemokratiska inslag i den nya grundlagen:

- Maktdelning/Riksbankens oberoende: Enligt samma briljanta retorik var Sverige inte e demokrati under 80-talet! En demokratisk kontrollerad riksbank istället för en expertstyrd riksbank är en politisk fråga, inte en demokratifråga. Snarare är det så att vänsterns åsikt är den demokratiska, eftersom argumentet för en oberoende riksbank ofta handlar om att "politiker" inte handlar långsiktigt eftersom de drivs av "populism". Är inte populism själva grunden i demokratin? Nej, skämmes över detta argument!

- Möjlighet till omval för presidenten: Seriöst. Formuleringar om att "nu avgörs om Chavez ska sitta tills han dör" är bara osmakliga. Det handlar om att han ska ha möjlighet att ställa upp i val! Jag vet att det är en viss skillnad på en president och en statsminister/premiärminister, särskilt i länder där de har stor makt (ryssland, USA, frankrike) MEN på vilket sätt är USA mer demokratiskt med sin begränsning av presidentens mandatperioder än Sverige där Erlander var statsminister i typ 30 år? Personligen så är jag för starka parlamentariska länder, d.v.s. där parlamentet har makten - inte president eller regering. Då behövs ingen maktdelning. Maktdelning ger makt åt eliter och tjänstemän, inte folket.

Det finns fler exempel, men nöjer mig med detta och noterar på Linns blogg att VSF valt att skriva under uppropet för Venezuela. BRA!

För övrigt så skulle det vara klädsamt om högern någon gång visade en gnutta kritik mot den fascistanstrukna oppositionen... Statskupp är väl ändå inte demokratiskt?

Bra insändare i Värmlands Folkblad

VSF Karlstad har fått in en klockren insändare i VF (alltså Värmländska, inte Västerbottniska). Läs den här.

Mer om VSF:s kampanj för vettiga villkor för studenterna och mot lönedumpning på vår hemsida: www.studentforbundet.nu

Vägra vara tacksam!

Littorin ljuger i riksdagens talarstol

Egon Frid (v) har skrivit en mycket bra interpellation i riksdagen angående situationen för dem som straffas ut från a-kassorna och som blir betalningsansvariga för de icke erlagda medlemsavgifterna under perioden kring utträdet. Dessa kostnader riskerar att placera dem hos kronofogdemyndigheten. Läs inlägget på hans blogg.

I svaret så svarar bl.a. Sven-Otto Littorin:

"Kassorna har i dag ungefär 3 ½ miljon medlemmar som faktiskt betalar avgiften. Det är naturligtvis – det vill jag också påminna om – bara de som jobbar och får jobbavdraget som dessutom har fått den förhöjda avgiften."

Detta är en ren lögn! En arbetslös som lyckas jobba EN timme, eller rimligare, en dag blir den månaden tvungen att betala den högre avgiften. Jobbavdraget får han dock bara på den timmen/dagens lön. På samma sätt så måste studenter betala den högre avgiften, trots att vi inte får del av jobbavdraget.

Ytterligare ett skäl till att fler studenter lämnar facket och a-kassan. Borgarna jublar, studenterna jobbar extra utan att vara organiserade och dumpar lönerna. Läs mer på VSF:s kampanjhemsida "Vägra vara tacksam".

Får en minister säga vad som helst i riksdagens talarstol?

Reaktionära reaktioner på VSF:s kampanj

Ska man skratta eller gråta? Läs detta.

Tack till Katja (och VSF Lund)...

Kampanjen är igång!

Vägra vara tacksam...

... heter VSF:s efterlängtade kampanj om studenters ekonomi. Gå in och läs på kampanjhemsidan, där finns affischer, flygblad och bra med information kring varför dagens politik är katastrofal för framtidens studenter. I andra länder förväntas studenterna försörjas av sina släktingar. I Sverige brukar vi slå oss på bröstet över att det inte är så här. Den självbilden stämmer inte. 1/3 av alla studenter får regelbundet stöd "hemifrån".

Gøtt mos Edith!

Tre føretrædare før Stockholms studentkår har lyckats få in en debattartikel i Sveriges malligaste morgontidning, læs den hær.

Sjælv sæger jag bara: På tiden. Bra jobbat kamrat Edith!

Höj studiemedlet!

Ett höjt studiemedel är främst inte en fråga för oss som studerar nu, utan en fråga som handlar om vilka som ska ha möjlighet att studera i morgon. Nedan en debattartikel från ordförande Carolina Lindkvist och riksdagsledamot (v) Rossanna Valeria Dinamarca:

Höj studiemedlet med 1 200 kronor Tre av fyra borgerliga partier lovade innan valet att studiemedlet skulle höjas, men ingenting händer. Höjda studiemedel är viktiga för att alla ska ha råd att studera vid högskolan. Men istället så begränsar regeringen möjligheterna för arbetarklassen att söka till högre studier. De yrkesförberedande utbildningarna och lärlingsutbildningarna urholkas när eleverna fråntas behörighet till högskolan. När regeringen inte höjer studiemedlet dras svångremmen åt för studenterna. Konsekvensen blir att fler studenter tvingas att arbeta vid sidan av heltidsstudierna. Den som inte kan få ett jobb tvingas att lägga ner studierna om man inte har ekonomisk uppbackning hemifrån. Det är omöjligt att motverka den sociala snedrekryteringen utan höjt studiemedel. Dörrarna till högre utbildning är stängda för många ur arbetarklassen.

Utbildning är ingen handelsvara, det är en rättighet. Därför måste studiemedlet höjas så att fler kan studera, kvaliteten i utbildningen öka och kunskaperna bli starkare. 2006 höjde vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna studiemedlet med 300 kronor i månaden. Det var ett viktigt första steg, men det är för lite pengar. Idag lever många studenter under socialbidragsnormen, de är alltså per definition fattiga. För att studenterna ska kunna klara sig på studiemedlet behöver det höjas med ytterligare 1 200 kronor. Drygt 9 000 studenter svarade på undersökningen Studentbarometern. Undersökningen visar att mer än hälften av studenterna jobbar extra, en tredjedel anser att jobbet går ut över studierna. En tredjedel av de studerande får bidrag från föräldrarna. Hyran är en stor utgift, en tredjedel betalar över 3 500 kronor i månaden för boendet. Sveriges förenade studentkårer kräver därför att studiemedlet ska höjas. Men det struntar regeringen i. Högeralliansens påstår att deras hjärtefråga är kvaliteten inom den högre utbildningen. Men kvaliteten blir lidande när studenterna inte kan leva på studiemedlen. Sveriges Radios Ekoredaktion redovisade en undersökning där två av tre rektorer på högskolor och universitet svarat att studenterna skulle lära sig mer om studiemedlen höjdes. Finansminister Anders Borg menar att det är "nyttigt" att arbeta vid sidan av studierna. För det första arbetar de flesta studenter flera månader om året, på sommaren när Anders Borg och andra med arbete njuter en betald semester. För det andra menar vi att ett samhälle som satsar på kvalitet i utbildningen skjuter sig själv i foten om studenterna ska ägna dagarna åt att leta jobb för att klara ekonomin.

Regeringen gör det svårare att överleva som student, svårare att bli behörig om man valt en praktisk utbildning, svårare att komplettera betygen på Komvux, svårare att tillgodoräkna sig arbetslivserfarenhet för att komma in på högskolan. Budskapet är entydigt: barn från arbetarhem hör inte hemma på högskolorna och universiteten.

Rossana Dinamarca, riksdagsledamot och utbildningspolitisk talesperson för Vänsterpartiet
Carolina Lindkvist, ordförande för Vänsterns studentförbund

Referat från kårfullmäktige

Då har konstituerande kårfullmäktige hållts igen. Som vanligt blev det en cirkus. Emellertid fanns det bara ett förslag till kårstyrelse. Förslaget fördes fram av VSF, Samhällsvetarna och Socialdemokraterna (USHF).

Kårstyrelsens precidium:

Ordf: Joakim Berglund (USHF)

1:e v. Ordförande: Mattias Sehlstedt (VSF)
2: e v. Ordförande: Karolina Lindqvist (SHV)

Övriga arvoderade beräknas bli Linnea Eriksson (SHV) och Robert Östberg (VSF).

Övriga VSF:are i styrelsen blev Anna-Therese Järvänpää (ord), Anna Fjällborg (ers) samt Viktor Ahlberg (ers). På så sätt blir det en behövlig förnyelse från vår sida.

Undertecknad valdes för övrigt till ordförande i fullmäktige med acklamation. Emellertid så blev det lite stökigt och RS yrkade på att byta ut mig mot Joakim Berglund för resten av mötet. Att få ett sorts misstroendevotum riktat mot mig efter ca 7 minuter måste vara något sorts rekord!
Deras yrkande avslogs. De fick emellertid stöd av moderaterna.

Jag ska dock göra vad jag kan för att undvika dylikt käbbel i framtiden. Jag ska bli tydligare och också tillsammans med frivilliga från respektive parti göra en uppdatering av regelverket. I dag innehåller det inget i stil med olika talarlistor, talartidsbegränsning, etc. Det är också för flera i fullmäktige oklart när man ska begära votering och vad man får yrka när. Ett nytt regelverk tillsammans med en utbildning av fullmäktige kan öka demokratin avsevärt genom att vi kan lägga större fokus på politiska frågor än på ordningsfrågor.

Dessutom lovar jag att hädanefter behandla majoriteten, d.v.s. mina kompisar, på samma sätt som oppositionen. Som ordförande är min uppgift att slå vakt om demokratin, inte agera försvarsadvokat åt kårstyrelsen.

Ser fram emot ett trevligt år. Verkar ha fått en kompetent person som vice talman också.

ps: Nu kan det bli lite dött ett tag. Jag åker till Norge i natt. Tar med mig datorn, men vet ej hur möjligheterna till bredband är. ds)

Nästa år då jävlar...

Okej, vår organisatoriska styrka räckte inte riktigt till i dagens fotbollsturnering.

Följande resultat:

0-9
0-2
0-2
0-1

Första matchen vet jag inte vad vi sysslade med... Motståndarna var skitsnabba, men de var också ostrukturerade. Säger jag "grabbarna grus" så vet ni vad jag menar. Typ 5-6 killar som är skitduktiga, men som bara kör solo. Förlorade gjorde vi i alla fall. I de andra matcherna var vi med på planen. Särskilt match 2 och 4. Match fyra var vi verkligen bättre, men lite oflyt.

Även om jag inte vill vara lika galen som Janne som vill att vi ska ställa upp i varenda turnering som finns, så måste jag ändå säga att det lovar bra. Mot slutet började det se bra ut. Lite mer träning så jävlar!

Det sved att bli utspelade av ekonomer. En positiv sak är att lagkaptenen i laget som spöade oss ordentligt var sociologstudent...

Ja, ja, vi fick upp vår banderoll i alla fall!

Nu far jag till Götet (åker först till skogen).

VSF- om studenterna själva får välja...

VSF har de senaste veckorna tagit storslam vid alla kårval där vi ställt upp. Läs mer om det hela, inklusive länkar, på Linns blogg.

Själv vill jag bara säga att ovanstående resultat tydligt förklarar varför de borgerliga krafterna inte vill ha politiserade kårer: De vet att deras politik inte är vad studenterna vill ha. Framtiden tillhör Vänstern. Coolast är nog ändå Växjö som i en totalt opolitisk kår (VSF enda partiet) slår till och blir största parti med råge (13 mandat).

Gött mos!

Det röda universitetet- igen

Med stor ödmjukhet kan jag bara konstatera att Umeå studentkår håller färgen. Kårvalet avslutades idag och valvakan avhölls som vanligt på NH (Nationernas Hus) med taco-buffé och lite pilsner.

Resultat (fjolår inom parentes):

Rättvisepartiet Socialisterna: 3 (3)
Vänsterns Studentförbund: 9 (8)
Socialdemokraterna: 4 (5)
Övikslistan*: 2 (-, deltog ej)
Samhällsvetarna*: 8 (8)
Moderata studenter: 5 (7)

Valdeltagande: 12,5 (15,3)

* Övikslistan är ett nystartat parti som fokuserar på distansstudenter och pendlandestudenters vilkor. Min uppfattning är att de lutar åt vänster.
* Samhällsvetarna är det andra stora partiet i Umeå. Ett anti-partipolitiskt parti som inte gillar när vi "politiserar" för mycket. Kommer ofta med goda idéer i sakfrågor, men genom sin antipati mot partipolitik ser jag dem som lite social-liberala även om många av deras företrädare är vänster.

Det sänkta valdeltagandet beror enligt mig främst på två saker: Dels så byggs universitetet om, varför det varit svårare att nå studenterna under kårvalet, särskilt för de partier som inte haft folk nog att stå på flera ställen varje dag. Dessutom har ett par partier (hint: vilka gick bakåt) gjort minst sagt bedrövliga valrörelser. Moderaternas valparoll var att de ville avskaffa sig själva... Inte lysande mottaget av studenterna kan man ju säga.

Hur man ska tolka fenomenet att VSF går fram ett mandat, medan våra koalitionspartners i högskolesossarna går back - det är lite svårare. Sossarna backar alltså trots att de haft kårordföranden som synts i såväl lokalmedia som på universitetet. Lite märkligt. VSF går fram, trots att vi inte fungerat optimalt under året. Lite märkligt. Å andra sidan- när vi är missnöjda över vårt arbete, så syns vi ändå mycket mer än andra partier...

Det är uppenbart att Umeås studenter vill ha mer politik, inte mindre. Förhoppningsvis öppnar resultatet upp för möjligheter att åter väcka liv i vårt insomnade samarbete med det palestinska universitetet i Birzeit. Leve Palestina! Leve den internationella solidariteten! Leve VSF!

Nu väntar myglande, trixande och förhandlande. Jag vet vad jag vill ha, men det säger jag bara till våra förhandlare... Lycka till Linn och Mattias!

Nu höjs temperaturen...

I morgon är sista dagen inför kårvalet. Alla* borde ta sig till valurnorna i morgon för att visa var man står.

Vissa är så nervösa att de skiter knäck. Vi andra ser det för vad det är - en möjlighet att föra ut en klassmedveten propaganda och få studenterna att ta ställning i samhällsdebatten. Det handlar om att ta ställning för vad man tror på och inte att köpa grisen i säcken!

Rösta rött, rösta vänster, rösta på VSF!

För övrigt sitter jag här lite avspänt och super mig lite lagom kalas med en go vän från Halland, samt de gamla vanliga förståss! Skål!


_________________________________________________

* Alltså medlemmar i Umeå Studentkår, det vill säga INTE medicinare och naturvetare/teknologer. De är fortfarande sekterister med egna studentkårer.

Allas rätt till utbildning!

Med orden ”Alla unga vill inte och kan inte bli akademiker” presenterade skolminister Jan Björklund nyligen direktiven för den kommande gymnasieutredningen. Må så vara, frågan är bara om det ska avgöras när man är 15 år? Valfrihet är inte att vid tidig ålder ges möjlighet att välja bort kunskap, kunskap är en förutsättning för valfrihet.

Skolan kan i viss mån kompensera elevers olika förutsättningar och bakgrund, en uppgift som blivit allt svårare med de senaste årens nedskärningar. Men det kommer att bli värre. Regeringen är tydlig i sin politik. Arbetarbarnen vid landets universitet och högskolor ska bli färre, alla ska inte längre ha möjlighet och rätt till högre utbildning.

I riktlinjerna för utredningen ses tydligt att man vill gå tillbaka den gamla yrkesskolan och en gammal modell av lärlingsexamen. Istället för att skolan ska uppmuntra elever med olika bakgrund att bredda sina perspektiv, så designas nu en skola där barn till akademiker uppmuntras till rent teoretiska studier som ska leda till en framtid med hög status, medan den som har en högre tröskel till teoretiska ämnen ska in i en färdig yrkesfålla tidigt i livet.

VSF menar att det inte finns någon motsättning mellan att kunna meka med bilar och vara duktig på matte. Tvärtom – att besitta en bred kunskap, både teoretisk och praktisk, främjar individens kritiska tänkande. Dessutom är det en betydande andel yrken i samhället som kräver och alltid kommer att kräva både praktisk och teoretisk kunskap. Problem med elever som hoppar av eller går direkt till det individuella programmet avhjälper man inte genom att ytterligare försämra förutsättningarna för dessa elever.

VSF vill istället att fler resurser satsas redan i grundskolan för att alla ska kunna nå målen och att praktiska och teoretiska kunskaper integreras i högre utsträckning. När skolminister Björklund vill ta bort högskolebehörigheten för de yrkesförberedande programmen, låter det som att kunskap skulle vara något jobbigt och hämmande. Vi menar tvärtom att kunskap ger människor makt och större frihet att bestämma över sina egna liv.

Antaget av VSF:s förbundsstyrelse söndagen den 25 februari 2007.

FS-möte

Kom hem idag från ett lååångt FS-möte i Stockholm med VSF. Massa spännande diskussioner. Borde skriva lite om det viktigaste, men publicerar en bra text om arbetarklassen och utbildning som vi hade som diskussionsunderlag igår:

Arbetarklassens relation till utbildning

Frågan om arbetarklassens relation till utbildning är allt annat än enkel. Icke desto mindre har frågan historiskt sett engagerat många teoretiker med ett engagemang för klasskamp och arbetarklassens väl och ve. Innebär utbildning för arbetarklassen dess kollektiva och inte minst den enskilde arbetarens individuella emancipation eller innebär det en fortsatt underkastelse under samhällets borgerliga hegemoni?

Å ena sidan går det att i den här tvisten att peka på de möjligheter utbildningen ställer upp för arbetarklassen. Såväl införandet av folkskola i Sverige under 1800-talet som den sociala breddningen av den högre utbildningen under andra halvan av 1900-talet har bidragit till att folk ur samhällets lägre skikt har fått större möjlighet att komma i kontakt med litteratur, samhällsvetenskaper och naturvetenskaper. Möjligen går det också att tala om att detta också inneburit att arbetarklassen kunnat begagna sig av kunskap som ett verktyg i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Att en höjning av arbetarklassens intellektuella förmåga faktiskt banat vägen för dess obönhörliga kamp mot kapitalet vilket också i Sverige renderat i uthärdliga arbetstider och drägliga löner. Vad som också talar för detta är hur vi i enligt en borgerlig logik har skådat en parallell utveckling av arbetarklassens intåg på högskolor och universitet och en proletarisering av själva det akademiska arbetet, något som sociologen Johan Söderberg menar. Vidare frågar han om det verkligen ett sammanträffande att samtidigt som arbetarklassen får ökad en tillgång till den högre utbildningen så har villkoren för studenter kraftigt försämrats.

Enligt en undersökning från 2006 som Föreningssparbanken gjort så har studenters ekonomi försämrats med 40 procent på 15 år. Det nya studiemedelssystemet ser också till att alla som går igenom den högre utbildningen har skyhöga studieskulder när dessa är färdiga med sina studier. Söderberg påpekar att man inte kan annat än misstänka att detta studiemedelssystem har mindre att göra med statens ekonomi att göra än att trycka ner en radikal studentrörelse och disciplinera studenterna till att anpassa sig efter arbetsmarknadens krav.¹ Detta kan alltså ses som en borgerlig motoffensiv mot en arbetarklass som medvetandegör sig själv.

Den andra sidan i denna tvist påpekar att visserligen så har arbetarklassen genom sin kamp för tillgång till skola och utbildning kunnat främja sin, formad av olika tiders synsätt, intellektuella förmåga. Men att det inte har handlat så mycket om ett vidgat medvetande som en internaliserad uppfattning om hur världen är beskaffad. Detta sker både genom vad som i olika tider klassificerats som kunskap och som getts en särställning inom vad de som är involverade i utbildningens maskineri tvingas att tro på, samt även genom utbildningen som en formaliserad hierarki som både kommer ur lärarnas auktoritet men också genom utbildningens ständiga process av stratifiering (betyg, värdering av lärosäten etc) där arbetarklassen ständigt blir påminda om de högre klassernas förträfflighet förtäckt i talet om meritokrati.

Utbildningens om inte tuktande, så ändå assimilerande princip av arbetarklassen in i det borgerliga tänkandet har också varit grundläggande i konstruktionen av det liberala medborgarskapet. Detta medborgarskap har alltid varit villkorat, först mot militärtjänstgöring och sedan mer mot inriktning av människors intellektuella kapacitet, vilken också korrelerat mot vederbörandes klassposition och även mentala kapacitet. Medborgarskapet har alltså varit behäftat med att individen skall besitta en viss kunskap, en kunskap som verkar emot samhällsomstörtande tendenser hos medborgarna. Friheten för arbetarklassen att få delta fritt i det offentliga och det politiska rummet är alltså villkorad underkastelsen de kunskapsanspråk om hur världen är beskaffad som den formaliserade utbildningen är med och formar.

Det samhälle vi nu lever i benämns allt oftare i offentlig debatt som ett kunskapssamhälle. I en globaliserad ekonomi talas det mer och mer om kunskap som en konkurrensfördel, och vikten av att investera i kunskap och inte minst i forskning. EU i all sin nyliberala prakt sneglar mot USA för att komma ikapp ifråga om sådan vetenskap som ses som gynnande för den ekonomiska tillväxten, främst naturvetenskaper. Vi ser alltså hur tillväxt- och utbildningspolitiken blir allt mer sammantvinnad. Detta kommer med stor sannolikhet att innebära att utbildningen, om den organiseras enligt denna kunskapssamhällets princip, kommer innebära en allt större inriktning elitutbildningar, främst inom naturvetenskap. Ur ett klassperspektiv innebär detta att de skiktningar som härleds ur ett samhälles produktiva sfär kommer att bli allt mer tydliga än de redan varit inom utbildningsväsendets industri som alltmer är avsedd att ge ekonomisk avkastning. Elitutbildning åt de som generar resultat och det mest basala åt dem som inte gör det.

Folkpartiets paroll inför det senaste riksdagsvalet med ett ”Ett nobelpris till Sverige” vittnar om hur det liberala kunskapssamhällets logik och egentliga moral är analog med hur ekonomen Julius Gailbraith karakteriserar den kapitalistiska ekonomin i vad han kallar för hästskitsteoremet, att en liten grupp av människor förser sig med alla de finaste råvarorna och att deras verksamhet sedan ska gagna de lägre skikten. Precis som att hästen äter gräs som sedan blir skit.

Även om klasskampen inom utbildningsväsendet måste föras mot utbildningens underordnande under den ekonomiska tillväxten, så är det kanske inte frigörelsen från samhällets produktiva sfär som är eftersträvansvärt för arbetarklassen. Att frigöra utbildning från ett samhälles praktik innebär en åtskillnad mellan idé och handling. Där den förra allt som oftast får förklara den senare. Åtskiljandet mellan utbildning och samhälle innebär också att utbildnings egenvärde hävdas på bekostnad av vad den resulterar i. Den skapar ett eget socialt sammanhang, ett eget rum, där hierarkier organiseras utefter vad som oftast benämns som meritokrati, exempelvis betygsintagning, men som allt som oftast är en social skiktning på basis av klass, kön och ras.

Frigörandet av utbildningen från kravet på ekonomisk tillväxt bör alltså inte förväxlas med frigörandet av utbildningen i sig, som en inte integrerad del i det övriga samhället. Utan arbetarklassens utbildningspolitiska intressen måste lyftas fram i ett sammantvinnat förhållande mellan varu- och kunskapsproduktion. Där dessa inte är åtskilda sfärer utan där erfarenheterna från de båda går in i varandra.

Vad det gäller utbildningens och kanske främst kurslitteraturens innehåll i förhållande till arbetarklassens intellektuella möjligheter att flytta fram sina positioner finns det en del att tänka på. Vad kurslitteraturen beträffar gäller kanske frågan om huruvida den är borgerlig eller inte, och vad detta innebär för arbetarklassen att kunna begagna sig av den inlärda kunskapen från denna litteratur. I till exempel nationalekonomi blir det ganska tydligt att litteraturen ser till att hålla arbetarklassens intressen tillbaka. Frågan är om nationalekonomin som den idag är utformad någonsin kan ge en verktyg för en radikal samhällsanalys. Det betyder inte att det inte går att vara vänster och nationalekonom, sådana finns det gott om, men frågan är om nationalekonomin betraktas som ett spel, där man måste göra vissa insatser för att vara med och delta, och där dessa insatser består i att man accepterar vissa grundantaganden om hur samhället är beskaffat, någonsin kan användas av en revolutionär arbetarklass där själva arbetet som sådant framställs som samhällets enda värdeskapande beståndsdel. Detta är ett exempel på hur arbetarklassen måste vara vaksam mot hur kurslitteraturen organiserar människors medvetande om sin tillvaro.

Men i många fall handlar det kanske inte om själva litteraturen som sådan, utan om formen för hur den konsumeras. Litteraturvetenskapen är ett exempel, där litteratur antingen kan bli föremål för ett småborgerligt intellektualiserande och där det handlar om vilka författare man läst och vad man kan om redan vedertagna fakta. Eller där litteraturen kopplas till samhället och dess ständiga omvälvning, då litteraturen läses av den som vill ge sin egen tillvaro och arbete ett sammanhang bortom den mest konkreta upplevelsen. Då litteratur sätts i samband med klass-, ras- och könsrelationer i ett samhälle. Utefter dessa premisser behöver man inte avfärda Franz Kafka som en symbol för den för arbetarklassen ouppnåeliga borgerliga litteraturen, utan lyfta fram hans verk för tolkningarna som kan göras av hans böcker som kan vara till gagn för en arbetarklass som vill förstå sin maktlöshet. På samma sätt kan det också vara värt att avfärda undervisning som tar avstamp ur de svenska arbetarförfattarna så länge som denna undervisning endast syftar till att assimilera dessa verk in i en borgerlig kultur, där man oskadliggör det revolutionära innehållet och alienerar arbetarklassen från sina egna författare genom att göra dessa verk enbart intellektuella och skilda från den verklighet av arbete som var dess upphov.

Givetvis måste utbildningens innehåll av kurslitteratur och formen för hur den konsumeras ständigt diskuteras i förhållande till möjligheterna för en radikal arbetarklass. Å ena sidan är det av vikt att inte avfärda skrifter som enbart borgerliga, för att en borgare har skrivit dem, utan se hur de kan användas för att lyfta den egna klassens intressen. Naturvetenskapens koppling till arbetet är ett sådant exempel, bara för att arbetet blir mer maskindrivet behöver det inte innebära, givet att vi inte lever i ett kapitalistiskt samhälle att arbetare blir arbetslösa. Å andra sidan är det av stor vikt att kurslitteratur faktiskt speglar ett samhälles sociala sammansättning. Detta för att kvinnors, arbetarklassens och andra förtryckta grupper fått se sin verklighet undanskuffad till förmån för borgarklassens egen verklighetsbeskrivelse.

1) Söderberg, Johan, (2006) Klass i kunskapsfabriken, Fronesis #21, 2006, Göteborg.

Kårobligatoriet

Om nu någon har missat det så skriver Mia Sand från VSFs förbundsstyrelse i (förra) veckans Flamman om farorna med ett avskaffat kårobligatorie. Vackra principer om föreningsfrihet i all ära, är man lite pragmatisk blir det inte lika enkelt.

Läs debattartikeln på flammans hemsida.

Mia är också kårordförande för Stockholms universitets studentkår.