Allas rätt till utbildning!

Med orden ”Alla unga vill inte och kan inte bli akademiker” presenterade skolminister Jan Björklund nyligen direktiven för den kommande gymnasieutredningen. Må så vara, frågan är bara om det ska avgöras när man är 15 år? Valfrihet är inte att vid tidig ålder ges möjlighet att välja bort kunskap, kunskap är en förutsättning för valfrihet.

Skolan kan i viss mån kompensera elevers olika förutsättningar och bakgrund, en uppgift som blivit allt svårare med de senaste årens nedskärningar. Men det kommer att bli värre. Regeringen är tydlig i sin politik. Arbetarbarnen vid landets universitet och högskolor ska bli färre, alla ska inte längre ha möjlighet och rätt till högre utbildning.

I riktlinjerna för utredningen ses tydligt att man vill gå tillbaka den gamla yrkesskolan och en gammal modell av lärlingsexamen. Istället för att skolan ska uppmuntra elever med olika bakgrund att bredda sina perspektiv, så designas nu en skola där barn till akademiker uppmuntras till rent teoretiska studier som ska leda till en framtid med hög status, medan den som har en högre tröskel till teoretiska ämnen ska in i en färdig yrkesfålla tidigt i livet.

VSF menar att det inte finns någon motsättning mellan att kunna meka med bilar och vara duktig på matte. Tvärtom – att besitta en bred kunskap, både teoretisk och praktisk, främjar individens kritiska tänkande. Dessutom är det en betydande andel yrken i samhället som kräver och alltid kommer att kräva både praktisk och teoretisk kunskap. Problem med elever som hoppar av eller går direkt till det individuella programmet avhjälper man inte genom att ytterligare försämra förutsättningarna för dessa elever.

VSF vill istället att fler resurser satsas redan i grundskolan för att alla ska kunna nå målen och att praktiska och teoretiska kunskaper integreras i högre utsträckning. När skolminister Björklund vill ta bort högskolebehörigheten för de yrkesförberedande programmen, låter det som att kunskap skulle vara något jobbigt och hämmande. Vi menar tvärtom att kunskap ger människor makt och större frihet att bestämma över sina egna liv.

Antaget av VSF:s förbundsstyrelse söndagen den 25 februari 2007.

Dags för ordnad reträtt...

Vi har en skitregering. Den höjer avgiften för a-kassan och den minskar ersättningen när försäkringen slår ut. Riksdagsledamöter är emot fackens rätt att försvara sina kollektivavtal, vi har en regering där inte en enda minister har en bakgrund i någon av de två riktiga fackliga centralorganisatiorna. Kompetensen som saknas i arbetsmarknadsfrågor slår igenom gång på gång.

Tyvärr så dyker det emellan upp frågor där regeringen kan slå an till grundläggande mänskliga rättigheter och där regeringens argumentation låter väldigt rimligt för gemene man. Byggnads kontrollavgifter är ett exempel på sådant. Att kontrollera att arbetsgivarna betalar rätt löner och i övrigt följer kollektivavtalen är en av grundbultarna i fackföreningsrörelsen. Det är faktiskt, som Sven-Ove Littorin säger, en del av fackens vanliga verksamhet. Även om jag, mer än många andra, förstår att små, flexibla arbetsplatser är tuffa att granska. Särskillt när det är ackordslöner. Emellertid så borde alla förstå att det här är en debatt som inte går att vinna. Möjligt att även oorganiserade byggjobbare förstår anledningen, som en s-riksdagsman påstod. Det räcker inte. För övriga som inte har full koll så framstår det som ett exempel på övergrepp och ett korrupt system som vuxit fram i samverkan mellan facket och det Socialdemokratiska partiet. Att tvinga folk som inte är med i facket att betala till facket är svårförsvarbart.

Så jag säger: Släpp det och ta fajten om det som är värt att vinna.

FS-möte

Kom hem idag från ett lååångt FS-möte i Stockholm med VSF. Massa spännande diskussioner. Borde skriva lite om det viktigaste, men publicerar en bra text om arbetarklassen och utbildning som vi hade som diskussionsunderlag igår:

Arbetarklassens relation till utbildning

Frågan om arbetarklassens relation till utbildning är allt annat än enkel. Icke desto mindre har frågan historiskt sett engagerat många teoretiker med ett engagemang för klasskamp och arbetarklassens väl och ve. Innebär utbildning för arbetarklassen dess kollektiva och inte minst den enskilde arbetarens individuella emancipation eller innebär det en fortsatt underkastelse under samhällets borgerliga hegemoni?

Å ena sidan går det att i den här tvisten att peka på de möjligheter utbildningen ställer upp för arbetarklassen. Såväl införandet av folkskola i Sverige under 1800-talet som den sociala breddningen av den högre utbildningen under andra halvan av 1900-talet har bidragit till att folk ur samhällets lägre skikt har fått större möjlighet att komma i kontakt med litteratur, samhällsvetenskaper och naturvetenskaper. Möjligen går det också att tala om att detta också inneburit att arbetarklassen kunnat begagna sig av kunskap som ett verktyg i kampen för ett mer jämlikt samhälle. Att en höjning av arbetarklassens intellektuella förmåga faktiskt banat vägen för dess obönhörliga kamp mot kapitalet vilket också i Sverige renderat i uthärdliga arbetstider och drägliga löner. Vad som också talar för detta är hur vi i enligt en borgerlig logik har skådat en parallell utveckling av arbetarklassens intåg på högskolor och universitet och en proletarisering av själva det akademiska arbetet, något som sociologen Johan Söderberg menar. Vidare frågar han om det verkligen ett sammanträffande att samtidigt som arbetarklassen får ökad en tillgång till den högre utbildningen så har villkoren för studenter kraftigt försämrats.

Enligt en undersökning från 2006 som Föreningssparbanken gjort så har studenters ekonomi försämrats med 40 procent på 15 år. Det nya studiemedelssystemet ser också till att alla som går igenom den högre utbildningen har skyhöga studieskulder när dessa är färdiga med sina studier. Söderberg påpekar att man inte kan annat än misstänka att detta studiemedelssystem har mindre att göra med statens ekonomi att göra än att trycka ner en radikal studentrörelse och disciplinera studenterna till att anpassa sig efter arbetsmarknadens krav.¹ Detta kan alltså ses som en borgerlig motoffensiv mot en arbetarklass som medvetandegör sig själv.

Den andra sidan i denna tvist påpekar att visserligen så har arbetarklassen genom sin kamp för tillgång till skola och utbildning kunnat främja sin, formad av olika tiders synsätt, intellektuella förmåga. Men att det inte har handlat så mycket om ett vidgat medvetande som en internaliserad uppfattning om hur världen är beskaffad. Detta sker både genom vad som i olika tider klassificerats som kunskap och som getts en särställning inom vad de som är involverade i utbildningens maskineri tvingas att tro på, samt även genom utbildningen som en formaliserad hierarki som både kommer ur lärarnas auktoritet men också genom utbildningens ständiga process av stratifiering (betyg, värdering av lärosäten etc) där arbetarklassen ständigt blir påminda om de högre klassernas förträfflighet förtäckt i talet om meritokrati.

Utbildningens om inte tuktande, så ändå assimilerande princip av arbetarklassen in i det borgerliga tänkandet har också varit grundläggande i konstruktionen av det liberala medborgarskapet. Detta medborgarskap har alltid varit villkorat, först mot militärtjänstgöring och sedan mer mot inriktning av människors intellektuella kapacitet, vilken också korrelerat mot vederbörandes klassposition och även mentala kapacitet. Medborgarskapet har alltså varit behäftat med att individen skall besitta en viss kunskap, en kunskap som verkar emot samhällsomstörtande tendenser hos medborgarna. Friheten för arbetarklassen att få delta fritt i det offentliga och det politiska rummet är alltså villkorad underkastelsen de kunskapsanspråk om hur världen är beskaffad som den formaliserade utbildningen är med och formar.

Det samhälle vi nu lever i benämns allt oftare i offentlig debatt som ett kunskapssamhälle. I en globaliserad ekonomi talas det mer och mer om kunskap som en konkurrensfördel, och vikten av att investera i kunskap och inte minst i forskning. EU i all sin nyliberala prakt sneglar mot USA för att komma ikapp ifråga om sådan vetenskap som ses som gynnande för den ekonomiska tillväxten, främst naturvetenskaper. Vi ser alltså hur tillväxt- och utbildningspolitiken blir allt mer sammantvinnad. Detta kommer med stor sannolikhet att innebära att utbildningen, om den organiseras enligt denna kunskapssamhällets princip, kommer innebära en allt större inriktning elitutbildningar, främst inom naturvetenskap. Ur ett klassperspektiv innebär detta att de skiktningar som härleds ur ett samhälles produktiva sfär kommer att bli allt mer tydliga än de redan varit inom utbildningsväsendets industri som alltmer är avsedd att ge ekonomisk avkastning. Elitutbildning åt de som generar resultat och det mest basala åt dem som inte gör det.

Folkpartiets paroll inför det senaste riksdagsvalet med ett ”Ett nobelpris till Sverige” vittnar om hur det liberala kunskapssamhällets logik och egentliga moral är analog med hur ekonomen Julius Gailbraith karakteriserar den kapitalistiska ekonomin i vad han kallar för hästskitsteoremet, att en liten grupp av människor förser sig med alla de finaste råvarorna och att deras verksamhet sedan ska gagna de lägre skikten. Precis som att hästen äter gräs som sedan blir skit.

Även om klasskampen inom utbildningsväsendet måste föras mot utbildningens underordnande under den ekonomiska tillväxten, så är det kanske inte frigörelsen från samhällets produktiva sfär som är eftersträvansvärt för arbetarklassen. Att frigöra utbildning från ett samhälles praktik innebär en åtskillnad mellan idé och handling. Där den förra allt som oftast får förklara den senare. Åtskiljandet mellan utbildning och samhälle innebär också att utbildnings egenvärde hävdas på bekostnad av vad den resulterar i. Den skapar ett eget socialt sammanhang, ett eget rum, där hierarkier organiseras utefter vad som oftast benämns som meritokrati, exempelvis betygsintagning, men som allt som oftast är en social skiktning på basis av klass, kön och ras.

Frigörandet av utbildningen från kravet på ekonomisk tillväxt bör alltså inte förväxlas med frigörandet av utbildningen i sig, som en inte integrerad del i det övriga samhället. Utan arbetarklassens utbildningspolitiska intressen måste lyftas fram i ett sammantvinnat förhållande mellan varu- och kunskapsproduktion. Där dessa inte är åtskilda sfärer utan där erfarenheterna från de båda går in i varandra.

Vad det gäller utbildningens och kanske främst kurslitteraturens innehåll i förhållande till arbetarklassens intellektuella möjligheter att flytta fram sina positioner finns det en del att tänka på. Vad kurslitteraturen beträffar gäller kanske frågan om huruvida den är borgerlig eller inte, och vad detta innebär för arbetarklassen att kunna begagna sig av den inlärda kunskapen från denna litteratur. I till exempel nationalekonomi blir det ganska tydligt att litteraturen ser till att hålla arbetarklassens intressen tillbaka. Frågan är om nationalekonomin som den idag är utformad någonsin kan ge en verktyg för en radikal samhällsanalys. Det betyder inte att det inte går att vara vänster och nationalekonom, sådana finns det gott om, men frågan är om nationalekonomin betraktas som ett spel, där man måste göra vissa insatser för att vara med och delta, och där dessa insatser består i att man accepterar vissa grundantaganden om hur samhället är beskaffat, någonsin kan användas av en revolutionär arbetarklass där själva arbetet som sådant framställs som samhällets enda värdeskapande beståndsdel. Detta är ett exempel på hur arbetarklassen måste vara vaksam mot hur kurslitteraturen organiserar människors medvetande om sin tillvaro.

Men i många fall handlar det kanske inte om själva litteraturen som sådan, utan om formen för hur den konsumeras. Litteraturvetenskapen är ett exempel, där litteratur antingen kan bli föremål för ett småborgerligt intellektualiserande och där det handlar om vilka författare man läst och vad man kan om redan vedertagna fakta. Eller där litteraturen kopplas till samhället och dess ständiga omvälvning, då litteraturen läses av den som vill ge sin egen tillvaro och arbete ett sammanhang bortom den mest konkreta upplevelsen. Då litteratur sätts i samband med klass-, ras- och könsrelationer i ett samhälle. Utefter dessa premisser behöver man inte avfärda Franz Kafka som en symbol för den för arbetarklassen ouppnåeliga borgerliga litteraturen, utan lyfta fram hans verk för tolkningarna som kan göras av hans böcker som kan vara till gagn för en arbetarklass som vill förstå sin maktlöshet. På samma sätt kan det också vara värt att avfärda undervisning som tar avstamp ur de svenska arbetarförfattarna så länge som denna undervisning endast syftar till att assimilera dessa verk in i en borgerlig kultur, där man oskadliggör det revolutionära innehållet och alienerar arbetarklassen från sina egna författare genom att göra dessa verk enbart intellektuella och skilda från den verklighet av arbete som var dess upphov.

Givetvis måste utbildningens innehåll av kurslitteratur och formen för hur den konsumeras ständigt diskuteras i förhållande till möjligheterna för en radikal arbetarklass. Å ena sidan är det av vikt att inte avfärda skrifter som enbart borgerliga, för att en borgare har skrivit dem, utan se hur de kan användas för att lyfta den egna klassens intressen. Naturvetenskapens koppling till arbetet är ett sådant exempel, bara för att arbetet blir mer maskindrivet behöver det inte innebära, givet att vi inte lever i ett kapitalistiskt samhälle att arbetare blir arbetslösa. Å andra sidan är det av stor vikt att kurslitteratur faktiskt speglar ett samhälles sociala sammansättning. Detta för att kvinnors, arbetarklassens och andra förtryckta grupper fått se sin verklighet undanskuffad till förmån för borgarklassens egen verklighetsbeskrivelse.

1) Söderberg, Johan, (2006) Klass i kunskapsfabriken, Fronesis #21, 2006, Göteborg.

Kårobligatoriet

Om nu någon har missat det så skriver Mia Sand från VSFs förbundsstyrelse i (förra) veckans Flamman om farorna med ett avskaffat kårobligatorie. Vackra principer om föreningsfrihet i all ära, är man lite pragmatisk blir det inte lika enkelt.

Läs debattartikeln på flammans hemsida.

Mia är också kårordförande för Stockholms universitets studentkår.

Bara medlem i facket?

HRF har nu bestämt att man kan välja att bara vara med i facket, utan att vara med i a-kassan. I grunden är det ett fullständigt barockt beslut. Facket och a-kassan är ett. A-kassan är en livsnödvändig del för att stärka möjligheten för fackets medlemmar att hålla det fackliga löftet (att inte lönedumpa för att göra en kort sammanfattning).

Samtidigt har högerregeringens attack mot de gemensamma välfärdssystemet gjort reformen mer eller mindre nödvändig. Det är också själva syftet med höjningen av avgiften, inte i första hand för att finansiera sänkningen av arbetsgivaravgiften, utan för att försvaga facket. Idag så fortsätter 64 åringen med en säker anställning att vara med i facket och a-kassan. På samma sätt så fortsätter jag som student att vara med i facket och a-kassan. De flesta studenter byter inte till tjänstemanna a-kassan förrän de är färdiga. Under hela utbildningstiden så är vi med i HRF, Handels och Transport, t.ex. Nu, med höjd avgift (som en heltidsstuderande inte får del av, men om du jobbar extra så får du betala) och med förkortad överhoppningsbar tid, så börjar det inte bli värt det. Det är illa att studerandevillkoret försvinner, men att ta bort a-kassan för dem som förtjänat det genom arbete är verkligen bisarrt och ytterligare ett sätt att skrämma folk från att läsa vidare.

Jag känner flera vänstermänniskor, med ett fackligt medvetande, som funderar på att lämna. Till dem säger jag bara: Kontrollera med er a-kassa om regler och villkor så att ni verkligen vet att ni inte har nytta av medlemsskapet. Jag är i dag tacksam att jag behöll det.

"Jag tänker inte göra en Byggmark"

... är en sjysst krönika i gårdagens nummer av Västerbottens folkblad. Undertecknat av skidskytten Björn Ferry från Storuman.

Så här skriver han bland annat:

"Minus 15 grader, solen skiner. Jag har hunnit vara hemma i Storuman ett tag och vilat upp själen. Hemkomsten blev trevlig. Röda mattan och trumpeter på flyget...... Nästan alla jag träffar stannar upp och gratulerar. Dom är stolta och glada och tycker att skidskytte är så sjukt spännande! Det är kul med sånt stöd. Det är flera som varit oroliga att jag ska göra en Byggmark och packa tandborsten och dra till Monaco. Men dom kan vara lugna, jag stannar. Det är klart att det är roligare att betala 0 procent i skatt istället för drygt 50, men om ingen betalade skatt så skulle jag inte haft något skidspår att åka på. För mig är det viktigare med kärleken, familj och kompisar...."

Känns skönt att läsa i dagens ego-värld. Särskilt när flera andra elitåkare från hans kommun; Anja Persson, Jens Byggmark och Ingemar Stenmark, har tagit sitt pick och pack och flyttat utomlands till skatteparadis. Nu är ju samtliga dessa från Tärnaby medan Björn Ferry och Heidi Andersson tillhör Storumandelen av kommunen, även om det nog inte är där skon klämmer.

Jag har en längre tid stört mig på dessa idrottare och på den hysteri de framtvingar hos oss idrottsintresserade. De gör enorma idrottsprestationer, men hur länge kan man bo i Monaco och tävla för Sverige? Någonstans så tycker ju jag att där man bor och verkar, där ska man vara medborgare. Det blir ju extra anstötligt när vi pratar om vinteridrotter som inte direkt går att utföra i Monaco. Nu ska ju dessutom det tas fram ett "idrottskonto" som gör det möjligt för idrottsmän att fondera sina intäkter för att kunna sprida ut sina inkomster, och med det skatten, under en längre period. De sanslösa inkomster de kan ha under ett fåtal år sprids ut över längre tid, med en något lägre skatt som resultat. Bra! Nu är det läge att stämma i bäcken. Nu kan vi sätta hårt emot hårt. Den som inte bor och betalar skatt i Sverige ska också inte vara medborgare* eller företräda Sverige i internationella tävlingar.

Sedan- en närliggande sak. Ge mig gärna lite respons på följande tanke: Är det inte så att det finns en klassskillnad mellan längdåkare och utförsåkare? Längdåkarna är oftast lite goa dalmasar eller norrlänningar med namn som Fredriksson och Jonsson. Tittar man på utförsåkarnas namn, dialekter och vad de säger så låter det som om man är på något östermalmsparty i Åre. Kostnaderna i de olika sporterna är ju också en jävla skillnad. Resorna är längre och fler. Det finns ju en i det kvinnliga utförsåkarlaget som under ett helt år tävlade i världscupen på egen bekostnad, innan hon kvalade in. Vem fan har råd med det?

Så- ett lite gott jantelags inspirerat inlägg!

* Undantag: Idrottare som är proffs i ett lag utomlands, SIDA-arbetare och andra som har rimliga skäl att befinna sig utomlands. Det gäller INTE finansvalpar i London eller skatteflyktingar.

Modernt facket!

Jag börjar gilla facket mer och mer. Även om media gärna vantolkar och sablar ner allt de gör så har HRF det senaste året börjat spotta upp sig mer och mer. Tar konflikter och ber inte om ursäkt för att vi finns.

En annan bra sak är deras återkommande enkäter som de skickar ut till ett antal medlemmar. Jag har turen att vara en av dessa. Svarade på en sådan i dag. Bland annat var det frågor om vad som är viktigt inför årets avtalsrörelse. Bra! Fortsätt så, vi är ett förbund med extremt få klubbar. Många vet inte ens vilka arbetskompisar som är med i facket. Allt som kan öka känslan av samhörighet inom facket är bra och viktigt.

Som alltid: gå in på www.hrf.net. Alltid läsvärt.