Den svenska mediavärlden är onekligen en lekstuga. De borgerliga ledarskribenterna sätter dagordningen för samhällsdebatten på ett ytterst obehagligt sätt, samtidigt som deras främsta budskap är att vi lever i en enpartistat. Väldigt märklig enpartistat då som totalt saknar stöd i media. Nu är det i och för sig arbetarrörelsens eget fel i stor utsträckning. Som gammal göteborgare så kommer jag nog aldrig att förlåta SAP för dödandet av den socialdemokratiska morgontidingen Arbetet som gavs ut i västsverige och i Skåne.
Det behövs en opposition i ett samhälle. Frågan är om den svenska demokratin tjänar på en opposition som främst driver frågor som hör hemma på landets statsvetenskapliga institutioner, eller om mer politiska frågor skulle vara bättre? Tänkte här ta upp några frågor som har vållat stor debatt sedan förra valet:
- Göran Persson avgick inte i samband med valet! Skandal tyckte borgarna. I praktiken, påverkan på svenska folkets vardag: Ingen. Fanns inte i närheten av en majoritet i riksdagen för att byta regering. Heder åt Centerpartiet som inte ställde upp på spektaklet.
- Göran Persson opererades i somras. Därefter så tog han det lugnt någon månad och lät andra i regeringen ta kontakten med media. Missbruk- är han inte 100% frisk ska han inte vara i tjänst, skrek borgerligheten. I min värld så är det bra om man tar tillvara allas förmåga så tidigt som möjligt. En bra arbetsgivare fördelar arbetet så att människor kan komma tillbaka i tjänst så fort som möjligt. Det hjälpte Manpower mig med när jag var sjukskriven, det tyckte jag var bra. Dessutom - regeringen är ett kollektiv, vadan denna fokusering på Persson?
- Hetsen mot Laila Freivalds och Göran Persson i samband med flodvågskatastrofen. Visst, kritik mot senfärdighet, men läste ni tidningarna på måndag morgon? Hur uppskruvade var de? När man så fullständigt tar heder och ära av dem och gör till en toppnyhet att utrikesministern lägger ett par timmar på teater på söndag kväll?
- Populistiska upphausandet av kungen. Marita Ulvskogs kritik av kungen kom väl inte i världens mest taktiska tillfälle. Det är dock en fullt legitim diskussion kring Torekovs kompromissen och vår konstitution. Genast såg de borgerliga chansen- utnyttja kungens popularitet nu när regeringen är skakad efter flodvågsdebatten!
- Göran Perssons doktorshatt. Själva systemet med hedersdoktorer är en harmlös och larvig kvarleva i stil med statliga ordnar och utmärkelser. Finge jag bestämma skulle hela systemet skrotas, men nu när det finns så är det ju inte så att Persson är den förste statsministern som får en doktorshatt. Flera som suttit betydligt kortare än han har fått den. Nej, enligt DN med undersåtar så är det hot mot demokratin. Ledande i detta är den borgerliga organisationen Institutet mot mutor, som sitt namn till trots inte är något statligt organ utan kopplat till svenskt näringsliv.
- Maria Abrahamssons med fleras utspel angående att SAP inte vill stödja ett företag som uttalar att de vill ha en annan regering! Seriöst, att ta ord som auktoritärt styre och enpartistat i mun för att en partisekreterare (Marita Ulvskog) ägnar sig åt lite konsumentmakt är faktiskt bara patetiskt! Varför i hela världen skall någon aktiv socialdemokrat eller annan på vänsterkanten ha med Länsförsäkringar att göra när deras ledning vill ha en borgerlig regering. Intressant om de använder några pengar för att sponsra borgerliga åsikter, i så fall blir det ännu tydligare. Hade Ulvskog sagt: Nu ska vi privatisera, men Länsförsäkringar får inte vara med och bjuda. Då hade det varit rätt att bli upprörd. Däremot har vare sig jag eller Maria Abrahamsson att göra med vad sossarna gör med sina pengar. Marita Abrahamsson gör en fullständigt tokig sammanblandning av det Socialdemokratiska partiet och regeringen.
- Skolministern Ibrahim Baylan säger vad han tycker om en rapport från skolverket. Den dras sedan tillbaka och så är klagosången i gång igen- diktatur! Ministerstyre!
Det finns fler exempel. Tänkte dock inte dra dem, istället tänkte jag lista några frågor som INTE debatteras i den utsträckning som behövs. Frågor som jag tror har ett större intresse för oss vanliga dödliga:
- Tandvårdsförsäkringen. Hallå- jorden anropar, när skall den reformeras så att vi har råd att gå till tandläkaren?
- Äldreomsorgen. Ska vi ordna en bra omsorg för alla, ha de brister vi har i dag, eller ska vi skattesubventionera tjänsterna så att de som har råd kan få den omsorg de vill ha?
- Alkoholpolitiken. Hur bryta uppgivenheten? De som vill släppa spriten fri är på väg att få som de vill. Alla andra; socialliberaler och vänsterut borde ge sig ut i debatten. Börja gärna era inlägg med, "förlåt för att jag röstade ja till EU".
- Hur finansiera välfärden? Skatter elller avgifter? "Dynamiska effekter" eller konkreta ekonomiska kalkyler? Ska skatterna tas via kommunalskatten eller via mer progressiva skattesystem?
Listan kan göras lång, men kan inte borgarna släppa smutskastningen av enskilda s-företrädare och börja prata politik i stället? Eller är det så att de inser att deras politiska projekt inte är så uppskattat så de måste göra svenska folket så less på SAP så att de t.o.m. kan tänka sig att rösta borgerligt?
onsdag, februari 16, 2005
måndag, februari 07, 2005
Rädda välfärden!
Följande artikel skickades in till tidningen Norrskensflamman (ob soc), men verkar inte bli publicerad så läs den här i stället!
Sveriges arbetarrörelse har en lång och på många sättframgångsrikhistoria. Arbetarrörelsen har utgjorts av det socialdemokratiska partiet som politisk ledning och med en mäktig fackföreningsrörelse som mobiliserat arbetarklassen. Man kan länge diskutera de svenska kommunisternas inflytande genom historien, men vi är nog alla överens om att den svenska arbetarrörelsen till stor del kan översättas till den svenska socialdemokratin.
I detta nu pågår en intensiv självbildsdebatt inom vänstern. I ett polariserat debattklimat kastas beskyllningar hit och dit. Det är väldigt tydligt, nästan uppenbart, till varför det är just så. Vänstern i Sverigehar varit väldigt framgångsrik vad det gäller splittringar och icke-konstruktiv debatt. Speciellt har det skett i tider då samhället sommest har behövt en stark, målmedveten och välorganiserad vänster. En vänster som vågar utmana så väl kapital, borgerlighet samt en alltför klasskompromissande socialdemokrati. Idag är vi i exakt samma läge, om inte det mest extrema läget i historien. Det finns liksom inget läge för folkfronter tillsammans med socialdemokratin. I detta nu är det strategiskt fel. Sverige är inte samma Sverige som när socialdemokratin formades. Den svenska arbetarrörelsen har byggt upp vad som för några år sedan kallades för välfärdsstat. Arbetarrörelsen har under större delen av 1900-talet suttit vid makten och styrt Sverige.
Om man lyssnar på borgligheten kan man höra i deras kritik att det vuxit fram en ny samhällsklass i Sverige, politikerklassen. Efter årtionden av socialdemokratiskt styre har vi fått en situation där nästan varje tjänsteman från de statliga departementen ner till handläggare i kommunerna är socialdemokrater. Snart är det svårt att se var skillnaden går mellan det Socialdemokratiska partiet och de offentliga verksamheterna. Sverige styrs idag av en arbetarrörelse där fackföreningarna lovar att ta ansvar i lönebildningen medan det Socialdemokratiska partiet lovar reformer. Makten i Sverige ligger i samarbetet mellan LO-borgen och Rosenbad. Där tjänstemännen från LO och Rosenbad kommer från samma plantskola, SSU. Vi kan se samma relation enda ner till kommunal nivå.Fackförbundet Kommunal är ett av de fackförbund som står det socialdemokratiska partiet närmast. Kommunals ledning i kommunerna är ofta aktiva socialdemokrater, som i sin tur är kommunals motpart i förhandlingar. Kommunal lovar att hålla sina medlemmar på mattan och garantera röstunderlag om de lokala sossarna går med på vissa reformer.
Som marxist ser man givetvis inte att det finns någon reellt existerande politikerklass, som är frikopplad från konflikten mellan arbete och kapital. Däremot att makten över kommunerna, landstingen och Riksdagen utgår från det Socialdemokratiska partiet. Detär de ledande politiska företrädarna på lokal, regional och nationell nivå som ses som företrädare för makten och etablissemanget. Mångmiljonärer som får för sig att bilda ett nytt parti (Junilistan) ses som oppositionen bland vanligt folk. Det klassiska klasshatet riktas idag i månt och mycket mot den politiska eliten, nu kallas det inte för klasshat utan för politikerförakt . Om vänstern vill vara ett alternativ för den traditionella arbetarklassen så måste man i mångt och mycket avskilja sig ifrån etablissemanget. I etablissemanget inräknas idag socialdemokratin. Man skulle göra det enkelt för sig och tro att om Vänsterpartiet bara bryter budgetsamarbetet så är alla problem lösta. Så lätt är det dock inte. Det handlar om profilfrågor och att kanalisera missnöjet i samhället. För fram frågor på ett sätt som vem som helst som tillhör arbetarklassen kan relatera till. Det kan vara alltifrån privatiseringarna av posten, SJ och Telia, EU-motståndet till kampen för sex timmars arbetsdag.
Problemet för vänstern hur man driver dessa frågor. På håll i landet är parlamentarismen det enda arbetssättet, det är tragiskt för ett parti som vill utmana makten. Den stora utmaningen finns i mobiliseringen av människor på arbetsplatser, skolor och i bostadsområden. Om man väl har dragit den slutsatsen. Då kan man återigen göra det enkelt för sig och tro att den traditionella arbetarrörelsens kanaler i form av LO-kollektivet, hyresgästföreningen etc är de enda forumen. Det är en alldeles för snabbt uträknad ekvation. Den grundar sig i att delar av vänstern kommit långt i sitt politiska medvetande och vilja att tänka strategiskt. Man tror att om man får med de traditionella arbetarrörelseorganisationerna kommer de i sin tur att dra med sig den stora massan . Tyvärr är det en mycket verklighetsfrånvänd förhoppning. Vi kanju faktiskt se hur folk vänder den traditionella arbetarrörelsen ryggen. Förstamajtågen blir glesare, arbetarpartierna tappar medlemmar och på ABF är det PRO som är flitigast. Att få med sig ett LO-förbund på lokal nivå i sitt Förstamajtåg innebär förhoppningsvis att förbundets fana finns med i tåget. Medlemmarna tar sovmorgon om de är lediga och är hemma och leker med barnen.
Den politik som förs idag möter motstånd. Men väldigt sällan ifrån partipolitiskt eller från arbetarrörelsens sida. På många håll i landet där politikerna, ofta enhälligt, beslutar sig för att nedmontera välfärdenså skapas aktionsgrupper och liknande mobiliseringar för att sätta ner foten mot den så kallade välfärdsslakten som idag är ett faktum. Detta till trots att Sverige har en socialdemokratiskt regering där vänsterpartister sitter med och förhandlar om budgen. Många av dem som går i demonstrationerna och deltar i protestaktionerna demonstrerar för första gången i sina liv. De tar med sig de äldre barnen gåendes medan de yngre ligger i de barnvagnarna. Det är sant att de här människorna inte är politiskt skolade, förmodligen är det en bråkdel av dem som skulle kalla sig för socialister, än färre som skulle kalla sig för kommunister. Men i och med att de demonstrerar tillsammans med grannar och vänner skapas ett kollektivt medvetande, att tillsammans är man starka och kan göra skillnad. Om vänstern vill vara en självständig kraft. En kraft som går att räkna med så måste man i framtiden överväga vilken sida man står på. Står man på socialdemokratin och etablissemangets sida eller står man på byrådet som vill behålla sitt äldreboendes sida? Det kan vara ett känsligt steg att lämna förhandlingsbordet för att delta i dessa protester. I många fall handlar det säkerligen om man får behålla kommunalrådsposter, ordförandeplatser i nämnder eller dylikt. Lika svårt är det säkert för arbetarrörelseromantikern att inse att det många gånger finns en konflikt mellan den traditionella arbetarrörelsen och den nya rörelse som idag tar sin form runt om i landet. Vi menar att denna rörelse har en väldigt stor potential att bryta ner den tragiskt borgerliga utveckling som idag står inför dörren. Nu finns det äntligen ett alternativ till att försöka kuppa sig igenom en toppstyrd, skandalomsusad och på många håll mossig arbetarrörelse eller för den delenatt gå den frasradikala vägen igenom diverse marginaliserade verklighetsfrånvända vänstersekter. Den rörelsen som idag tar sin form behöver politisk udd och en mer radikal plattform att utgå ifrån. I utvecklandet av den rörelsen måste dagens Vänsterparti med dess närstående organisationer vara navet. Arbetarrörelsen är inte förlegad, men den kan bli om vänstern knyter sig till en socialdemokrati som i dagens samhälle fyller en helt annan funktion än för trettio år sen.
Alex Bengtsson och Mikael Pettersson, grundare av www.valfarden.se
Sveriges arbetarrörelse har en lång och på många sättframgångsrikhistoria. Arbetarrörelsen har utgjorts av det socialdemokratiska partiet som politisk ledning och med en mäktig fackföreningsrörelse som mobiliserat arbetarklassen. Man kan länge diskutera de svenska kommunisternas inflytande genom historien, men vi är nog alla överens om att den svenska arbetarrörelsen till stor del kan översättas till den svenska socialdemokratin.
I detta nu pågår en intensiv självbildsdebatt inom vänstern. I ett polariserat debattklimat kastas beskyllningar hit och dit. Det är väldigt tydligt, nästan uppenbart, till varför det är just så. Vänstern i Sverigehar varit väldigt framgångsrik vad det gäller splittringar och icke-konstruktiv debatt. Speciellt har det skett i tider då samhället sommest har behövt en stark, målmedveten och välorganiserad vänster. En vänster som vågar utmana så väl kapital, borgerlighet samt en alltför klasskompromissande socialdemokrati. Idag är vi i exakt samma läge, om inte det mest extrema läget i historien. Det finns liksom inget läge för folkfronter tillsammans med socialdemokratin. I detta nu är det strategiskt fel. Sverige är inte samma Sverige som när socialdemokratin formades. Den svenska arbetarrörelsen har byggt upp vad som för några år sedan kallades för välfärdsstat. Arbetarrörelsen har under större delen av 1900-talet suttit vid makten och styrt Sverige.
Om man lyssnar på borgligheten kan man höra i deras kritik att det vuxit fram en ny samhällsklass i Sverige, politikerklassen. Efter årtionden av socialdemokratiskt styre har vi fått en situation där nästan varje tjänsteman från de statliga departementen ner till handläggare i kommunerna är socialdemokrater. Snart är det svårt att se var skillnaden går mellan det Socialdemokratiska partiet och de offentliga verksamheterna. Sverige styrs idag av en arbetarrörelse där fackföreningarna lovar att ta ansvar i lönebildningen medan det Socialdemokratiska partiet lovar reformer. Makten i Sverige ligger i samarbetet mellan LO-borgen och Rosenbad. Där tjänstemännen från LO och Rosenbad kommer från samma plantskola, SSU. Vi kan se samma relation enda ner till kommunal nivå.Fackförbundet Kommunal är ett av de fackförbund som står det socialdemokratiska partiet närmast. Kommunals ledning i kommunerna är ofta aktiva socialdemokrater, som i sin tur är kommunals motpart i förhandlingar. Kommunal lovar att hålla sina medlemmar på mattan och garantera röstunderlag om de lokala sossarna går med på vissa reformer.
Som marxist ser man givetvis inte att det finns någon reellt existerande politikerklass, som är frikopplad från konflikten mellan arbete och kapital. Däremot att makten över kommunerna, landstingen och Riksdagen utgår från det Socialdemokratiska partiet. Detär de ledande politiska företrädarna på lokal, regional och nationell nivå som ses som företrädare för makten och etablissemanget. Mångmiljonärer som får för sig att bilda ett nytt parti (Junilistan) ses som oppositionen bland vanligt folk. Det klassiska klasshatet riktas idag i månt och mycket mot den politiska eliten, nu kallas det inte för klasshat utan för politikerförakt . Om vänstern vill vara ett alternativ för den traditionella arbetarklassen så måste man i mångt och mycket avskilja sig ifrån etablissemanget. I etablissemanget inräknas idag socialdemokratin. Man skulle göra det enkelt för sig och tro att om Vänsterpartiet bara bryter budgetsamarbetet så är alla problem lösta. Så lätt är det dock inte. Det handlar om profilfrågor och att kanalisera missnöjet i samhället. För fram frågor på ett sätt som vem som helst som tillhör arbetarklassen kan relatera till. Det kan vara alltifrån privatiseringarna av posten, SJ och Telia, EU-motståndet till kampen för sex timmars arbetsdag.
Problemet för vänstern hur man driver dessa frågor. På håll i landet är parlamentarismen det enda arbetssättet, det är tragiskt för ett parti som vill utmana makten. Den stora utmaningen finns i mobiliseringen av människor på arbetsplatser, skolor och i bostadsområden. Om man väl har dragit den slutsatsen. Då kan man återigen göra det enkelt för sig och tro att den traditionella arbetarrörelsens kanaler i form av LO-kollektivet, hyresgästföreningen etc är de enda forumen. Det är en alldeles för snabbt uträknad ekvation. Den grundar sig i att delar av vänstern kommit långt i sitt politiska medvetande och vilja att tänka strategiskt. Man tror att om man får med de traditionella arbetarrörelseorganisationerna kommer de i sin tur att dra med sig den stora massan . Tyvärr är det en mycket verklighetsfrånvänd förhoppning. Vi kanju faktiskt se hur folk vänder den traditionella arbetarrörelsen ryggen. Förstamajtågen blir glesare, arbetarpartierna tappar medlemmar och på ABF är det PRO som är flitigast. Att få med sig ett LO-förbund på lokal nivå i sitt Förstamajtåg innebär förhoppningsvis att förbundets fana finns med i tåget. Medlemmarna tar sovmorgon om de är lediga och är hemma och leker med barnen.
Den politik som förs idag möter motstånd. Men väldigt sällan ifrån partipolitiskt eller från arbetarrörelsens sida. På många håll i landet där politikerna, ofta enhälligt, beslutar sig för att nedmontera välfärdenså skapas aktionsgrupper och liknande mobiliseringar för att sätta ner foten mot den så kallade välfärdsslakten som idag är ett faktum. Detta till trots att Sverige har en socialdemokratiskt regering där vänsterpartister sitter med och förhandlar om budgen. Många av dem som går i demonstrationerna och deltar i protestaktionerna demonstrerar för första gången i sina liv. De tar med sig de äldre barnen gåendes medan de yngre ligger i de barnvagnarna. Det är sant att de här människorna inte är politiskt skolade, förmodligen är det en bråkdel av dem som skulle kalla sig för socialister, än färre som skulle kalla sig för kommunister. Men i och med att de demonstrerar tillsammans med grannar och vänner skapas ett kollektivt medvetande, att tillsammans är man starka och kan göra skillnad. Om vänstern vill vara en självständig kraft. En kraft som går att räkna med så måste man i framtiden överväga vilken sida man står på. Står man på socialdemokratin och etablissemangets sida eller står man på byrådet som vill behålla sitt äldreboendes sida? Det kan vara ett känsligt steg att lämna förhandlingsbordet för att delta i dessa protester. I många fall handlar det säkerligen om man får behålla kommunalrådsposter, ordförandeplatser i nämnder eller dylikt. Lika svårt är det säkert för arbetarrörelseromantikern att inse att det många gånger finns en konflikt mellan den traditionella arbetarrörelsen och den nya rörelse som idag tar sin form runt om i landet. Vi menar att denna rörelse har en väldigt stor potential att bryta ner den tragiskt borgerliga utveckling som idag står inför dörren. Nu finns det äntligen ett alternativ till att försöka kuppa sig igenom en toppstyrd, skandalomsusad och på många håll mossig arbetarrörelse eller för den delenatt gå den frasradikala vägen igenom diverse marginaliserade verklighetsfrånvända vänstersekter. Den rörelsen som idag tar sin form behöver politisk udd och en mer radikal plattform att utgå ifrån. I utvecklandet av den rörelsen måste dagens Vänsterparti med dess närstående organisationer vara navet. Arbetarrörelsen är inte förlegad, men den kan bli om vänstern knyter sig till en socialdemokrati som i dagens samhälle fyller en helt annan funktion än för trettio år sen.
Alex Bengtsson och Mikael Pettersson, grundare av www.valfarden.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
